Categories
Serier

Persefone dras ner i underjorden igen

Persephone är en magisk historia inspirerad av den grekiska sagan om årstidernas växlingar och vårens prunkande växtlighet. Tecknad med snabba och lätta streck inspirerade av Miyazaki-anime och B.P.R.D-tecknaren Guy Davis.

Som hämtat ur B.P.R.D.
Som hämtat ur B.P.R.D.

Loïc Locatelli-Kournwskys berättelse utspelar sig i en fantasyvärld där ovanjorden, Eleusis (platsen för de årliga Persefone-riterna i det antika Grekland), har vunnit ett magiskt krig mot underjorden, Hades.

Paris eller Centropolis?
Paris eller Centropolis?

Till skillnad från de grekiska berättelserna liknar Eleusis huvudstad Centropolis mer efterkrigstidens Paris än en forntida grekisk stad.

Där lever en uttråkad Persefone som bara utmärker sig i ett ämne i skolan, botanik. Samtidigt känner hon ett starkt yttre tryck från människor runt omkring sig eftersom hon är dotter till den kraftfulla magikern Demeter. Och eftersom magi endast kan ärvas inte läras förväntar sig alla runt henne att hon ska växa upp och bli en häxa. Men Persefone är inte Demeters riktiga dotter, hon vet bara att Demeter tog med henne tillbaka från Hades efter det senaste stora kriget mot underjorden och adopterade henne.

Storslagna vyer i underjorden.
Storslagna vyer i underjorden.

Problemet är bara att onda varelser på något sätt har lyckats smita upp från det förseglade Hades och attackera Centropolis. Persefone dras in i en historia med långa rötter djupt ner i underjorden där hon måste lära sig magi och att den inte kan stoppa död och smärta.

Loïc Locatelli-Kournwskys Persephone är utgiven på Archaia (en underetikett till Boom! Studios) och publicerades i maj 2018.

Categories
Serier

The Ark skapar surrealistiska drömmar i grymma ökenlandskap

Jag plockade upp Stephane Levallois seriebok The Ark på Serieteket av två anledningar.

1) Boken är utgiven på Humanoids. Det amerikanska förlag som ger ut serier från klassiska franska förlaget Les Humanoïdes Associés. Hem åt bland andra Moebius, Alejandro Jodorowsky och Enki Bilal.
2) Omslaget domineras av en person i uråldrig dykardräkt som släpar något på marken som sitter fast med två spända linor från dykarhjälmen.

Hur kan man inte vilja läsa något sådant!

Stephane Levallois The Ark (Humanoids)

Boken är tecknad med en exakt men samtidigt lätt skissartad hand. Det är en svartvit berättelse tecknad med tusch och vattenfärger.

Berättelsen är helt ordlös men varje kapitel inleds med en kort poetisk text, lite som en klassisk stumfilm.

I första kapitlet får vi se vad det är personen i dykardräkten släpar genom öknen. Det är boktitelns ark.

På vägen genom berättelsen får vi se olika karaktärer och katastrofer som följer arken.

Det är som att ta del av en persons drömmar utan att kunna göra något för att förändra förloppet. Väldigt lite följer normal logik. Det är berättelse full av fransk surrealism med saker gömda i öknen, beduiner på styltor, en pojke som samlar på skorpioner i sina fickor, kameler stora som AT-AT:s och kvinnor i slöjor som blottar sig.

Stephane Levallois The Ark (Humanoids)

Den tecknade berättelsen karakteriserar av ett väldigt noggrant rutarbete med i huvudsak ett fast trerutorssystem som fylls av teckningar som skildrar rörelse och korta tidsskeenden.

Låt mig försöka förklara. I många serier händer en sak i första rutan, i nästa ruta har berättelsen gått vidare till nästa händelse och så vidare. Här är det nästan som att se de individuella rutorna i en tecknad serie.

Det händer väldigt lite mellan varje ruta. Det är korta korta klipp. Mycket handlar om att visa samma person i en ny gest eller att zooma in eller zooma ut ur en scen. Det känns väldigt mycket som en storyboard till en film.

Stephane Levallois The Ark (Humanoids)

Det fick sin förklaring när jag väl läste baksidestexten på boken. Stephane Levallois visar sig nämligen vara en populär storyboard-tecknare till regissörer som Marc Caro, Louis Leterrier och Wong Kar Wai.

Stephane Levallois bakgrund som illustratör visar sig också i de många mäktiga nyckelscenerna, som när döda beduiners kroppar fastbundna längt upp på långa styltor bränns upp framför en enorm blodmåne.

Jag kan rekommendera att lyssna på Dead Can Dance eller någon annan storslagen eller filmisk musik medan du läser albumet.

Läs den och se vilka drömmar du får!

Categories
Serier

The Sleeper – 720 sidor ultravåld, sex och dubbelagenter

Jag plöjde Ed Brubakers och Sean Phillips mastodontutgåva av The Sleeper. 720 sidor ultravåld, sex och dubbelagenter i en värld befolkad av övermänniskor.

Den här omnibus-volymen gavs ut 2013 och serien som sådan kom ut mellan 2002 och 2005, så inget kan rimligen räknas som spoilers.

Holden Carvers chef är inte nöjd.
Holden Carvers chef är inte nöjd.

Sleeper är en noir-serie om spioner, terrorister och dubbelagenter i utkanten av superhjälteserie Wildcats.

Holden Carver är en agent för den amerikanska spionorganisationen International Operations som blir beordrad av sin chef John Lynch att infiltrera den laboratorieframavlade superterroristen Taos superskurk-organisation. Holden stiger snabbt i organisationen men problemet är att hans chef på I.O. hamnar i koma och det finns ingen annan levande person som vet om att Holden är dubbelagent snarare än förrädare.

Ed Brubaker skriver en tät historia med många vändningar och Sean Phillips tecknar levande om än lite för skissartat ibland för min smak. Det är explosioner, starka kvinnor och actionfylld äventyr.

Ändå är jag lite besviken efter att ha läst klart Sleeper. Jag lämnar Holdens värld med en känsla av, var det här allt? Det är mycket men mest mer av samma. Och i efterordet skriver Ed Brubaker att redaktörerna på Vertigo inte lät honom avsluta serien efter den första planerade 12-nummers-serien eftersom den sålde för bra. Sleeper är tyvärr inget bra exempel på att more is more.

Ed har också en märklig tic i den första halvan av serien där varje kapitel inleds med en variation på ”Earlier that day…”. Till exempel ”But that’s all later. It really begins ten days ago at the Domino…”, ”And understanding what that means goes back to my original mission…” och ”Bangkok four years ago…”.

Ett collage med exempel på bildrutor vars textruta börjar med en variation på ”Earlier that day…”.
Det här hände något tidigare…

Männen ser ut som i en Mike Nomad och Steve Roper-serie och kvinnorna ser ut som i en Milo Manara-serie.

Som hämtat ur en Mike Nomad-serie.
Som hämtat ur en Mike Nomad-serie.
Miss Misery tar ingen skit.

Sean Phillips jobbar väldigt spännande och filmiskt med att mixa utzoomade bilder med profilbilder, extrema närbilder och spännande kameravinklar, som får mig att tänka på Otto Hellers arbete med The Ipcress File.

Sean Phillips lyckas till och med att få ett samtal att vara bildmässigt spännande.
Sean Phillips lyckas till och med att få ett samtal att vara bildmässigt spännande.
Bra vinklar.
Bra vinklar.

Jag borde verkligen gilla det här. Ed Brubaker och Sean Phillips har gjort flera fantastiska serier på Image Comics. Framför allt Lovecraft-influerade noir-serien Fatale som utspelar sig i ett sjaskigt USA från 1930-talet till i dag. Även den serien utökades från en inledande 12-nummers-serie till 24 nummer. Men jag minns den som att just det långa tidsspannet som serien utspelade sig gjorde att den blev varierad och kändes fräsch.

Men gör som jag. Låna boken på Serieteket eller se om ditt eget bibliotek har det för utlåning. Jag skulle vilja hänvisa till att kolla på Libris men där hittar jag inte den här utgåvan, trots att Serietekets böcker ska finnas där.

Miss Misery har åsikter om Holden Carvers plan.
Miss Misery har åsikter om Holden Carvers plan.
Categories
Serier

Viktor Kasparsson och hans B.P.R.D.

HP Lovecraft hade sitt Arkham i Massachusetts. Stephen King har sitt Castle Rock i Maine. Dennis Gustafsson har sitt Helsingborg i Skåne.

Ja, jag vet. Jag är partisk. Jag kommer ju från Helsingborg. Så därför är det extra spännande med serier som utspelar i Helsingborg. Eller Hälsingborg som var stavningen som användes mellan 1912 och 1971.

Dennis Gustafsson har skapat åtta album i sin serie om privatdetektiven Viktor Kasparsson och hans möten med det okända och det övernaturliga. (Av en outgrundlig anledning börjar numreringen av hans album först med det andra albumet som då har nummer 1.)

Viktor Kasparsson slåss mot zombies.
Viktor Kasparsson slåss mot zombies.

Viktor Kasparsson-serien utspelar sig under mellankrigstiden och innehåller allt från spådomskonster, nazister och zombies till besatta människor, häxor och svenska kyrkans särskilda enhet mot mörkrets makters härjningar i landet.

S.K.U.S.E med sin egen ”crazy wall”.

Svenska Kyrkans underkansli Särskilda enheten, som är den fullständiga titeln, träder in som bundsförvanter i Viktor Kasparssons kamp mot ondskan i och med det nya albumet Fädrens synder. Med sin blandning av kartläggning av mystiska fenomen, obduktioner av zombies och vapenstrider med häxor blir de Viktor Kasparssons eget B.P.R.D. (Bureau for Paranormal Research and Defense i Mike Mignolas Hellboy-universum), även om de knappast skulle se sig som hans hantlangare.

Den här gruppen hoppas jag broderas ut mer i kommande album.

Viktor Kasparsson ställer frågan.
Viktor Kasparsson ställer frågan.

I Fädernas synder försöker Dennis knyta ihop berättelserna i alla de tidigare albumen i en (möjligt avslutande) volym. Det förekommer rikligt med fotnoter som pekar tillbaka till tidigare album.

Historien berättas i ett antal kapitel som jag inte tycker riktigt hänger ihop så väl som jag skulle önska. Det känns mer som att kapitlen finns för att de kommer från tidigare publiceringar i andra tidningar än av en strävan att berätta en historia på ett visst sätt. Men så vitt jag vet har de aldrig publicerats tidigare så det är bara min känsla.

Raster var det här.
Raster var det här.

Fädernas synder är, precis som tidigare album, utgiven i den stora storleken som de klassiska franskbelgiska serierna också var. Dennis tecknar mer som Tardi än Franquin. Det är grova teckningar som blir allt intensivare ju närmare seriens klimax vi kommer.

Ett nytt grepp för Dennis är att jobba med raster för att skapa texturer och djup i bilden. Jag gillar tekniken men tycker att han överutnyttjar den ibland. Särskilt när hela husfasader, inklusive fönster och dörrar, kan ha samma grova raster på sig.

Det är en enklare färgläggning i varje ruta.
Det är en enklare färgläggning i varje ruta.

I det här albumet har Dennis också jobbat med enstaka färger i varje ruta eller till och med över varje sida för att skapa en känsla, i stället än att jobba med flera färger för att skapa ett mer realistiskt resultat, som det var i tidigare album. Eftersom i alla fall jag scannar av serier och läser ihop flera rutor snabbt tror jag att den här tekniken kan ge en starkare känsla för läsaren.

Categories
Serier

Dags för Vei att möta sin största fiende

Det har varit en lång resa. Redan 2012 publicerade tidningen Utopi det första kapitlet i Vei. Nu har den avslutande boken släppts på Kartago förlag.

Det är en episk resa full av myter, gudar, död och kärlek.

Episk vy från bok 1 av Vei.
Episk vy från bok 1 av Vei.

Vei är en människa med jättars blod i sina ådror. Hon är uppfostrad med ett enda mål. Att en dag slåss mot asarnas utmanare i meistarleikir. En regelbundet återkommande envig mellan jättarna och asarnas kämpar. Ännu så länge har asarna vunnit alla tvekamper.

I den andra boken är det många trådar i berättelsen som ska knytas ihop. Hur ska det gå för Vei i kampen mot asarnas kämpar? Går det att lita på Lokes dubbelspel? Hur ska det gå för kärleken mellan Vei och asakrigaren Dal? Ska asarnas herre Oden eller jättarnas drottning Gillingur regera över Midgård?

Det finns utrymme för berättelsen att stå stilla och andas.
Det finns utrymme för berättelsen att stå stilla och andas.

Även om kärnan i Vei är en episk envig mellan gudarnas kämpar är de enskilda striderna inte centrala för berättelsen, vilket illustreras i början av andra boken när en massa strider visas i snabba vinjetter.

Det märks också hur Vei har påverkats av all denna död hon tvingas delta i och bevittna. Efter första bokens ständigt stegrande framgångssaga för Vei måste det komma ett fall.

Ska hon lyckas resa sig igen?

Karls teckningar från Veis narkotikaberusning känns inspirerad av femtio- och sextiotalets serietidningar.
Karls teckningar från Veis narkotikaberusning känns inspirerad av femtio- och sextiotalets serietidningar.

På omslaget till nummer 6, juni 2012, står det i stora bokstäver ”Vei – Premiär för Karl Johnssons fornnordiska fantasyepos”. Som de noterar i slutet av bok ett var Sara Bergmark Elfgren enbart inbjuden som redaktör när serien skapades. Men det blev snabbt ett mer intensivt samarbete där Sara tog över manus.

Saras manus karakteriseras av att alla karaktärerna har tydliga egna röster, de blir mänskliga kan man säga, och att varje kapitel bygger upp mot ett tydligt klimax som får läsaren att hela tiden vända blad för att se vad som kommer hända. Och ett högre betyg finns nog inte för en äventyrsberättelse.

Från första kapitlet av Vei som publicerades i Utopi 2012.
Från första kapitlet av Vei som publicerades i Utopi 2012.

För varje nytt kapitel som publicerades i Utopi så förfinades Karls teckningar från en nästan skissartad kvalitet till de självsäkra linjer som karakteriserar berättelsen. Han har alltid lyckats skapa gestalter med djup.

I den nya boken har Karl ännu fler sidor på sig att variera sitt bildberättande med spännande vinklar, filmiskt bildberättande med rutor i rutor eller karaktärer som rör sig över uppslagen.

Vei rör sig i tiden och rummet på ett sätt som man bara kan i serieformatet.
Vei rör sig i tiden och rummet på ett sätt som man bara kan i serieformatet.

Trots att det är en storslagen berättelse lyckas Sara och Karl förankra den i Veis perspektiv vilket gör att den går att relatera till hela tiden. Slutet på berättelsen är väldigt fint berättad och skapar en bra plats att landa på vare sig man har följt den de senaste sju åren eller om man har sträckläst den nu.

När jag plockar fram mina gamla exemplar av tidningen Utopi inser jag att jättarna dyker upp redan på omslaget till den första numret från 2011. Då som illustration till utopisternas manifest som lovar att i den episka eskapismen finns en annan värld. En gränslös värld. Även om Utopi gick under är det ett arv som Vei förvaltar väl.

Loke visar vad det innebär att vara en gud.
Loke visar vad det innebär att vara en gud.
Categories
Serier

Flickan och Pojken som ville vara farliga

Kill your boyfriend är sex, droger, ultravåld, surrealistisk terrorism inspirerad av J G Ballard och kvinnlig frigörelse sedd genom två par manliga ögon.

Kill your girlfriend skrevs av Grant Morrison och tecknades av Philip Bond och gavs ut av Vertigo.

Grant är en av de mest kända serieförfattarna som kom i den brittiska 90-talsvågen som även gjorde Neil Gaiman och Alan Moore till världsstjärnor. På 90-talet skrev Grant bland annat Animal Man, Arkham Asylum, Doom Patrol och The Invisibles.

Philip Bond är tyvärr inte på långa vägar lika produktiv som Grant men hans teckningar känns igen från bland annat Tank Girl (vars lookalike dyker upp här), The Invincibles och Hellblazer: Bad Blood.

Serien släpptes första gången 1995 så vad jag än skriver kan det knappast räknas som en spoiler. 2016 släpptes serien på nytt i en bok med hårda pärmar tillsammans med serien Vimanarama skapad av samma par.

Tonen sätts direkt.

Berättelsen handlar om en namnlös kvinnlig gymnasieelev (”Flickan”/”The Girl”) som bryter loss från sitt inrutade liv genom att rymma med en gränslös kille (”Pojken”/”The Boy”) och bege sig ut på en roadtrip som kantas av våld, sex och droger (fast kanske inte i den ordningen).

Dionysos vin har ersatts med rysk vodka.
Berättelsen är full av minnesvärda citat.

Pojken är enligt Grant Morrison modellerad efter Dionysos. I myterna följs Dionysos av de kvinnliga menaderna som dricker och dansar sig till en våldsam extas. Flickan är en modern menad som dras in i Dionysos extatiska resa.

Och visst, Grant Morrison får naturligtvis säga det. Det är ju ändå han som skrivit berättelsen. Men i mina ögon ser kopplingen tunn ut.

Man skulle lika gärna kunna göra kopplingar till filmen Natural Born Killers som släpptes året innan Kill your boyfriend. Men enligt Grant skrev han manuset på våren innan filmen kom ut.

I alla fall. På vägen möter Flickan och Pojken poserande konstskoleterrorister, perversa parlamentsledamöter och poliser som stjäl urnor.

Redan på de inledande sidorna dagdrömmer Flickan om att genomföra en skolmassaker, endast klädd sexiga underkläder. Som sagt är det här väldigt mycket ett uttryck av den manliga 1990-talsfeminismen. Kvinnor får gärna frigöra sig och ta initiativet och vara våldsamma och ha sex med andra kvinnor men de kommer alltid tillbaka till mannen igen.

Det är en manlig befrielsedröm som kvinnan tar plats i.

Backlashen mot Star Wars levde redan innan The Phantom Menace släpptes.

Paret slår ihjäl en parlamentsledamot som visar sig vara klädd i kvinnliga underkläder. De stjäl nycklarna till hans sexgrotta och där klär Flickan sig ut till det klassiska västerländska kvinnliga idealet med blond peruk, knallröda läppar och tajt, tajt röd kort klänning.

Som Grant Morrisson säger genom henne:

”Why should I study for exams, when I could be dancing in the studio audience of some late-night tv programme for the under-25’s? I want to be the girl the boys all fancy. The one with the big tits and a big smile and nothing in her head.”

Flickan tar plats i en reality-tv-kontext som exploderade efter The Real Worlds MTV-premiär den 21 maj 1992.

”I think I understand. Shake a person up enough and what they thought was a personality starts to separate. We can be anything. I’m a Page-Three Girl. I’m a Warhol superstar. I’m a dyke. I’m a riot grrrl. I’m the queen of sex. I’m a housewife with a jar of rat poison.”

Berättartekniskt är Kill your boyfriend relativt traditionellt men en intressant detalj (som kunde ha utnyttjats mer) är att huvudpersonen bryter igenom serien och vänder sig direkt till läsaren vid ett antal tillfällen och berättar vad som händer.

”… so I went with him. I went with him and I drank straight vodka and I told him about mum and dad Paul and the life I knew was all I had to look forward to.”

När paret försöker lifta plockas de upp av ett gäng konstskolestudenter som lever ett revolutionärt liv ombord på en klassisk engelsk dubbeldäckarbuss. Efter ett tag inser de dock att studenterna bara är frasradikaler som inte vågar utföra handlingens propaganda.

”Praxis can only come after intensive discourse, you know what I mean? We have to define the parameters of revolutionary activity…”

”You’ve got a hand grenade here. You said you were gonna blow up the Blackpool tower! Well?”

”Only in a conceptual sense. We wanted to juxtapose the image of the tower and the … ah … the grenade …”

I dag hade de förmodligen instagrammat handgranaten framför tornet i Blackpool.

Lita aldrig på någon som använder begrepp som juxtaposition.

Never trust a hippie!

Newsarama har en bra intervju med Grant Morrison om Kill your boyfriend.

Categories
Serier

Nattsvart för de överlevande

I helgen läste jag ut volym 11 av serieberättelsen The Walking Dead. En av de mest okompromisslösa berättelserna på länge. Walking Dead Berättelsen är svart, nattsvart. Och den blir bara värre. Första gången jag försökte läsa böckerna gav jag upp. Det var för svart, för dödande. Förmodligen spelade den dystra senhösten in. Ingen är fredad. Alla kan dö. Alla kan stympas. Alla är skadade. Ingenstans är man säker. Varje skyddad plats, varje enklav, varje säkerhet är falsk. De tvingas vidare, i rörelse, bort. Det är inte de odöda som är de otäcka. Det är människorna. De odöda, zombierna, sliter sönder de levandes kroppar medan människornas fruktan och brutalitet sliter sönder deras  eget inre. Berättelsen fokuserar också hela tiden på människorna och deras relationer. De odödas hjärndöda ihärdighet skapar en svart ram för de levandes val. Det är väldigt skickligt världsbyggande av Robert Kirkman, Tony Moore och Charlie Adlard. De har skapat ett landskap som är vidrigt och som du inte vill befinna dig i men som det samtidigt är svårt att lämna. Kompromisslöst och väldigt läsvärt. Tack för lånet, Björn Falkevik!