Categories
Litteratur

Persefone dras ner i underjorden igen

Persephone är en magisk historia inspirerad av den grekiska sagan om årstidernas växlingar och vårens prunkande växtlighet. Tecknad med snabba och lätta streck inspirerade av Miyazaki-anime och B.P.R.D-tecknaren Guy Davis.

Som hämtat ur B.P.R.D.
Som hämtat ur B.P.R.D.

Loïc Locatelli-Kournwskys berättelse utspelar sig i en fantasyvärld där ovanjorden, Eleusis (platsen för de årliga Persefone-riterna i det antika Grekland), har vunnit ett magiskt krig mot underjorden, Hades.

Paris eller Centropolis?
Paris eller Centropolis?

Till skillnad från de grekiska berättelserna liknar Eleusis huvudstad Centropolis mer efterkrigstidens Paris än en forntida grekisk stad.

Där lever en uttråkad Persefone som bara utmärker sig i ett ämne i skolan, botanik. Samtidigt känner hon ett starkt yttre tryck från människor runt omkring sig eftersom hon är dotter till den kraftfulla magikern Demeter. Och eftersom magi endast kan ärvas inte läras förväntar sig alla runt henne att hon ska växa upp och bli en häxa. Men Persefone är inte Demeters riktiga dotter, hon vet bara att Demeter tog med henne tillbaka från Hades efter det senaste stora kriget mot underjorden och adopterade henne.

Storslagna vyer i underjorden.
Storslagna vyer i underjorden.

Problemet är bara att onda varelser på något sätt har lyckats smita upp från det förseglade Hades och attackera Centropolis. Persefone dras in i en historia med långa rötter djupt ner i underjorden där hon måste lära sig magi och att den inte kan stoppa död och smärta.

Loïc Locatelli-Kournwskys Persephone är utgiven på Archaia (en underetikett till Boom! Studios) och publicerades i maj 2018.

Categories
Litteratur

The Ark skapar surrealistiska drömmar i grymma ökenlandskap

Jag plockade upp Stephane Levallois seriebok The Ark på Serieteket av två anledningar.

1) Boken är utgiven på Humanoids. Det amerikanska förlag som ger ut serier från klassiska franska förlaget Les Humanoïdes Associés. Hem åt bland andra Moebius, Alejandro Jodorowsky och Enki Bilal.
2) Omslaget domineras av en person i uråldrig dykardräkt som släpar något på marken som sitter fast med två spända linor från dykarhjälmen.

Hur kan man inte vilja läsa något sådant!

Stephane Levallois The Ark (Humanoids)

Boken är tecknad med en exakt men samtidigt lätt skissartad hand. Det är en svartvit berättelse tecknad med tusch och vattenfärger.

Berättelsen är helt ordlös men varje kapitel inleds med en kort poetisk text, lite som en klassisk stumfilm.

I första kapitlet får vi se vad det är personen i dykardräkten släpar genom öknen. Det är boktitelns ark.

På vägen genom berättelsen får vi se olika karaktärer och katastrofer som följer arken.

Det är som att ta del av en persons drömmar utan att kunna göra något för att förändra förloppet. Väldigt lite följer normal logik. Det är berättelse full av fransk surrealism med saker gömda i öknen, beduiner på styltor, en pojke som samlar på skorpioner i sina fickor, kameler stora som AT-AT:s och kvinnor i slöjor som blottar sig.

Stephane Levallois The Ark (Humanoids)

Den tecknade berättelsen karakteriserar av ett väldigt noggrant rutarbete med i huvudsak ett fast trerutorssystem som fylls av teckningar som skildrar rörelse och korta tidsskeenden.

Låt mig försöka förklara. I många serier händer en sak i första rutan, i nästa ruta har berättelsen gått vidare till nästa händelse och så vidare. Här är det nästan som att se de individuella rutorna i en tecknad serie.

Det händer väldigt lite mellan varje ruta. Det är korta korta klipp. Mycket handlar om att visa samma person i en ny gest eller att zooma in eller zooma ut ur en scen. Det känns väldigt mycket som en storyboard till en film.

Stephane Levallois The Ark (Humanoids)

Det fick sin förklaring när jag väl läste baksidestexten på boken. Stephane Levallois visar sig nämligen vara en populär storyboard-tecknare till regissörer som Marc Caro, Louis Leterrier och Wong Kar Wai.

Stephane Levallois bakgrund som illustratör visar sig också i de många mäktiga nyckelscenerna, som när döda beduiners kroppar fastbundna längt upp på långa styltor bränns upp framför en enorm blodmåne.

Jag kan rekommendera att lyssna på Dead Can Dance eller någon annan storslagen eller filmisk musik medan du läser albumet.

Läs den och se vilka drömmar du får!

Categories
Litteratur

På äventyr i den svenska rollspelsvärlden

Där, under andra halvan av 1980-talet fanns det nog inget coolare. Vi spelade Mutant och Drakar och demoner. En av mina närmaste vänner slet under många år med att illustrera sitt eget Drakar och demoner-inspirerade rollspel. Filmen Willow kom i samma veva och vi såg om den igen och igen.

Magiker av Peter Bergting till Drakar och demoner.
Magiker av Peter Bergting till Drakar och demoner.

Utifrån var vi hotade av Allan Rubin och andra vuxna som inte ville förstå.

Sedan blev vi vuxna (läs började i gymnasiet), jag såg Blade Runner och Hellraiser och bytte ut hårdrocken mot depprocken och punken. Drakar och demoner ersattes av Kult.

Orvar Säfström och Jimmy Wilhelmsson såg tidigt att de gamla rollspelarna hade nått den nostalgiska åldern. Först gjorde de ett mastodontverk om Äventyrsspel 2015, med undertiteln Bland mutanter, drakar och demoner, och sedan följde de upp det med ett lika ingående verk om Mutants långa och vindlande historia, med undertiteln Minnen från den förbjudna zonen, som släpptes i slutet av 2018.

Själv köpte jag bara Äventyrsspel-boken, Mutan-boken läste jag på Serieteket nyligen.

Formatet är galet. Det känns mer Kickstarter-optimerat än läsanpassat. Jag undrar hur många som har köpt boken som verkligen har läst den. De borde haft en nivå på Kickstartern där det ingick ett läsbord med boken.

Men det är ju en klassisk coffee table-bok som man ska plocka upp och bläddra lite i, fastna vid någon bild och läsa på om just den delen av Äventyrsspels historia.

Ur en nostalgisynvinkel hade det varit intressant om de gått hela linan ut och gett ut böckerna som klassiska Äventyrsspel-produkter med häftade böcker i papplådor.

Äventyrsspel-boken är en rak oral history à la Please Kill Me, fast med mindre droger, sex och våld. Fördelen är att alla får komma till tals, men att det inte alltid blir en helt tydlig linje från citat-sjok till citat-sjok. Mutant-boken är mer en klassisk berättelse där ingen detalj är för liten och inget sidospår lämnas outforskat.

Samtidigt, eftersom mycket av Mutant-historien berättas i Äventyrsspels-boken måste Orvar och Jimmy grotta ner sig i detaljerna för att det ska finnas något nytt att skriva om.

När jag hade kommit igenom halva Mutant-boken kände jag, men nu har de ju snart gått igenom alla böcker?

Då påmindes jag om Mutant 2089, som var mitt Mutant även om jag aldrig förstod att den hette just Mutant 2089. Sedan följdes det av Mutant Rymd och Mutant Chronicles. Mutant Chronicles var alltid ett töntigt spel. Fast det var ju muterade kaniner också. Och spelkortsvågen ska vi inte tala om.

Muterade kaniner, även kända som rubbitar, tecknade av Stefan Kayat.
Muterade kaniner, även kända som rubbitar, tecknade av Stefan Kayat.

Det är förbluffande att i dag inse att nästan alla omslag var inköpta från grosshandlare i illustrationer. Så samtidigt som att många av Äventyrsspels spel skapades i ett samspel mellan texten och de egna illustrationerna var det som alla spelare såg först, och det som satte känslan för äventyren, en inköpt illustration som inte hade något med spelet att göra. Att både Mutant 2089 och Kult hade omslagsillustrationer som gjordes av sina respektive huvudtecknare var viktigt för att de skulle kännas som sammanhängande världar.

Omslagsbilden på äventyret Änglars skugga från 1991 till Mutant 2089 (ironiskt nog) är kanske mest känd för att ha använts till Graftons brittiska pocketutgåva av William Gibsons Neuromancer från 1986.
Omslagsbilden på äventyret Änglars skugga från 1991 till Mutant 2089 (ironiskt nog) är kanske mest känd för att ha använts till Graftons brittiska pocketutgåva av William Gibsons Neuromancer från 1986.

Kanske är det när Äventyrsspel ska lansera Drakar och Demoner Gigant på spelkongressen 1987 och lastbilen med de tryckta lådorna kör av vägen och de i sista minuten tvingas skapa improviserade speciallådor till en låtsad kongressupplaga som ett av de tidiga fröen till crowdfundingens värld av exklusiva artefakter planteras.

Det jag minns mest från mina tidiga rollspelsår är hur absurt mycket tid vi la på att skapa karaktärer och sedan slå upp tabeller för olika händelser.

En detalj som kan vara värd att notera är att de som jobbade på Äventyrsspel i princip var storebröder till spelarna. De gjorde lumpen när de flesta spelarna gick i mellan- och högstadiet.

En annan detalj är hur mycket grundregler, tilläggsregler, kampanjer och äventyr Äventyrsspel gav ut under en förhållandevis kort period. Jag är inte säker på att de hade lyckats med det i dag eftersom så mycket tid läggs ner på crowdfunding medan de då hade en fungerande butiksdistribution.

En tredje detalj, som kanske inte direkt är en detalj, är hur det här kanske är det mest gedigna materialet om en tid i svensk historia som det finns otroligt lite forskning om. Allt som skrevs i samtiden handlade om huruvida det var farligt eller inte men det finns ingen som med en historisk-sociologisk-vinkel har tagit sig an 1980- och 90-talets rollspelsvärld som till slut lyckades växa sig så stor att rollspelsförbundet Sverok blev Sveriges största ungdomsförbund.

Categories
Litteratur

The Sleeper – 720 sidor ultravåld, sex och dubbelagenter

Jag plöjde Ed Brubakers och Sean Phillips mastodontutgåva av The Sleeper. 720 sidor ultravåld, sex och dubbelagenter i en värld befolkad av övermänniskor.

Den här omnibus-volymen gavs ut 2013 och serien som sådan kom ut mellan 2002 och 2005, så inget kan rimligen räknas som spoilers.

Holden Carvers chef är inte nöjd.
Holden Carvers chef är inte nöjd.

Sleeper är en noir-serie om spioner, terrorister och dubbelagenter i utkanten av superhjälteserie Wildcats.

Holden Carver är en agent för den amerikanska spionorganisationen International Operations som blir beordrad av sin chef John Lynch att infiltrera den laboratorieframavlade superterroristen Taos superskurk-organisation. Holden stiger snabbt i organisationen men problemet är att hans chef på I.O. hamnar i koma och det finns ingen annan levande person som vet om att Holden är dubbelagent snarare än förrädare.

Ed Brubaker skriver en tät historia med många vändningar och Sean Phillips tecknar levande om än lite för skissartat ibland för min smak. Det är explosioner, starka kvinnor och actionfylld äventyr.

Ändå är jag lite besviken efter att ha läst klart Sleeper. Jag lämnar Holdens värld med en känsla av, var det här allt? Det är mycket men mest mer av samma. Och i efterordet skriver Ed Brubaker att redaktörerna på Vertigo inte lät honom avsluta serien efter den första planerade 12-nummers-serien eftersom den sålde för bra. Sleeper är tyvärr inget bra exempel på att more is more.

Ed har också en märklig tic i den första halvan av serien där varje kapitel inleds med en variation på ”Earlier that day…”. Till exempel ”But that’s all later. It really begins ten days ago at the Domino…”, ”And understanding what that means goes back to my original mission…” och ”Bangkok four years ago…”.

Ett collage med exempel på bildrutor vars textruta börjar med en variation på ”Earlier that day…”.
Det här hände något tidigare…

Männen ser ut som i en Mike Nomad och Steve Roper-serie och kvinnorna ser ut som i en Milo Manara-serie.

Som hämtat ur en Mike Nomad-serie.
Som hämtat ur en Mike Nomad-serie.
Miss Misery tar ingen skit.

Sean Phillips jobbar väldigt spännande och filmiskt med att mixa utzoomade bilder med profilbilder, extrema närbilder och spännande kameravinklar, som får mig att tänka på Otto Hellers arbete med The Ipcress File.

Sean Phillips lyckas till och med att få ett samtal att vara bildmässigt spännande.
Sean Phillips lyckas till och med att få ett samtal att vara bildmässigt spännande.
Bra vinklar.
Bra vinklar.

Jag borde verkligen gilla det här. Ed Brubaker och Sean Phillips har gjort flera fantastiska serier på Image Comics. Framför allt Lovecraft-influerade noir-serien Fatale som utspelar sig i ett sjaskigt USA från 1930-talet till i dag. Även den serien utökades från en inledande 12-nummers-serie till 24 nummer. Men jag minns den som att just det långa tidsspannet som serien utspelade sig gjorde att den blev varierad och kändes fräsch.

Men gör som jag. Låna boken på Serieteket eller se om ditt eget bibliotek har det för utlåning. Jag skulle vilja hänvisa till att kolla på Libris men där hittar jag inte den här utgåvan, trots att Serietekets böcker ska finnas där.

Miss Misery har åsikter om Holden Carvers plan.
Miss Misery har åsikter om Holden Carvers plan.
Categories
Litteratur

Viktor Kasparsson och hans B.P.R.D.

HP Lovecraft hade sitt Arkham i Massachusetts. Stephen King har sitt Castle Rock i Maine. Dennis Gustafsson har sitt Helsingborg i Skåne.

Ja, jag vet. Jag är partisk. Jag kommer ju från Helsingborg. Så därför är det extra spännande med serier som utspelar i Helsingborg. Eller Hälsingborg som var stavningen som användes mellan 1912 och 1971.

Dennis Gustafsson har skapat åtta album i sin serie om privatdetektiven Viktor Kasparsson och hans möten med det okända och det övernaturliga. (Av en outgrundlig anledning börjar numreringen av hans album först med det andra albumet som då har nummer 1.)

Viktor Kasparsson slåss mot zombies.
Viktor Kasparsson slåss mot zombies.

Viktor Kasparsson-serien utspelar sig under mellankrigstiden och innehåller allt från spådomskonster, nazister och zombies till besatta människor, häxor och svenska kyrkans särskilda enhet mot mörkrets makters härjningar i landet.

S.K.U.S.E med sin egen ”crazy wall”.

Svenska Kyrkans underkansli Särskilda enheten, som är den fullständiga titeln, träder in som bundsförvanter i Viktor Kasparssons kamp mot ondskan i och med det nya albumet Fädrens synder. Med sin blandning av kartläggning av mystiska fenomen, obduktioner av zombies och vapenstrider med häxor blir de Viktor Kasparssons eget B.P.R.D. (Bureau for Paranormal Research and Defense i Mike Mignolas Hellboy-universum), även om de knappast skulle se sig som hans hantlangare.

Den här gruppen hoppas jag broderas ut mer i kommande album.

Viktor Kasparsson ställer frågan.
Viktor Kasparsson ställer frågan.

I Fädernas synder försöker Dennis knyta ihop berättelserna i alla de tidigare albumen i en (möjligt avslutande) volym. Det förekommer rikligt med fotnoter som pekar tillbaka till tidigare album.

Historien berättas i ett antal kapitel som jag inte tycker riktigt hänger ihop så väl som jag skulle önska. Det känns mer som att kapitlen finns för att de kommer från tidigare publiceringar i andra tidningar än av en strävan att berätta en historia på ett visst sätt. Men så vitt jag vet har de aldrig publicerats tidigare så det är bara min känsla.

Raster var det här.
Raster var det här.

Fädernas synder är, precis som tidigare album, utgiven i den stora storleken som de klassiska franskbelgiska serierna också var. Dennis tecknar mer som Tardi än Franquin. Det är grova teckningar som blir allt intensivare ju närmare seriens klimax vi kommer.

Ett nytt grepp för Dennis är att jobba med raster för att skapa texturer och djup i bilden. Jag gillar tekniken men tycker att han överutnyttjar den ibland. Särskilt när hela husfasader, inklusive fönster och dörrar, kan ha samma grova raster på sig.

Det är en enklare färgläggning i varje ruta.
Det är en enklare färgläggning i varje ruta.

I det här albumet har Dennis också jobbat med enstaka färger i varje ruta eller till och med över varje sida för att skapa en känsla, i stället än att jobba med flera färger för att skapa ett mer realistiskt resultat, som det var i tidigare album. Eftersom i alla fall jag scannar av serier och läser ihop flera rutor snabbt tror jag att den här tekniken kan ge en starkare känsla för läsaren.

Categories
Litteratur

Dags för Vei att möta sin största fiende

Det har varit en lång resa. Redan 2012 publicerade tidningen Utopi det första kapitlet i Vei. Nu har den avslutande boken släppts på Kartago förlag.

Det är en episk resa full av myter, gudar, död och kärlek.

Episk vy från bok 1 av Vei.
Episk vy från bok 1 av Vei.

Vei är en människa med jättars blod i sina ådror. Hon är uppfostrad med ett enda mål. Att en dag slåss mot asarnas utmanare i meistarleikir. En regelbundet återkommande envig mellan jättarna och asarnas kämpar. Ännu så länge har asarna vunnit alla tvekamper.

I den andra boken är det många trådar i berättelsen som ska knytas ihop. Hur ska det gå för Vei i kampen mot asarnas kämpar? Går det att lita på Lokes dubbelspel? Hur ska det gå för kärleken mellan Vei och asakrigaren Dal? Ska asarnas herre Oden eller jättarnas drottning Gillingur regera över Midgård?

Det finns utrymme för berättelsen att stå stilla och andas.
Det finns utrymme för berättelsen att stå stilla och andas.

Även om kärnan i Vei är en episk envig mellan gudarnas kämpar är de enskilda striderna inte centrala för berättelsen, vilket illustreras i början av andra boken när en massa strider visas i snabba vinjetter.

Det märks också hur Vei har påverkats av all denna död hon tvingas delta i och bevittna. Efter första bokens ständigt stegrande framgångssaga för Vei måste det komma ett fall.

Ska hon lyckas resa sig igen?

Karls teckningar från Veis narkotikaberusning känns inspirerad av femtio- och sextiotalets serietidningar.
Karls teckningar från Veis narkotikaberusning känns inspirerad av femtio- och sextiotalets serietidningar.

På omslaget till nummer 6, juni 2012, står det i stora bokstäver ”Vei – Premiär för Karl Johnssons fornnordiska fantasyepos”. Som de noterar i slutet av bok ett var Sara Bergmark Elfgren enbart inbjuden som redaktör när serien skapades. Men det blev snabbt ett mer intensivt samarbete där Sara tog över manus.

Saras manus karakteriseras av att alla karaktärerna har tydliga egna röster, de blir mänskliga kan man säga, och att varje kapitel bygger upp mot ett tydligt klimax som får läsaren att hela tiden vända blad för att se vad som kommer hända. Och ett högre betyg finns nog inte för en äventyrsberättelse.

Från första kapitlet av Vei som publicerades i Utopi 2012.
Från första kapitlet av Vei som publicerades i Utopi 2012.

För varje nytt kapitel som publicerades i Utopi så förfinades Karls teckningar från en nästan skissartad kvalitet till de självsäkra linjer som karakteriserar berättelsen. Han har alltid lyckats skapa gestalter med djup.

I den nya boken har Karl ännu fler sidor på sig att variera sitt bildberättande med spännande vinklar, filmiskt bildberättande med rutor i rutor eller karaktärer som rör sig över uppslagen.

Vei rör sig i tiden och rummet på ett sätt som man bara kan i serieformatet.
Vei rör sig i tiden och rummet på ett sätt som man bara kan i serieformatet.

Trots att det är en storslagen berättelse lyckas Sara och Karl förankra den i Veis perspektiv vilket gör att den går att relatera till hela tiden. Slutet på berättelsen är väldigt fint berättad och skapar en bra plats att landa på vare sig man har följt den de senaste sju åren eller om man har sträckläst den nu.

När jag plockar fram mina gamla exemplar av tidningen Utopi inser jag att jättarna dyker upp redan på omslaget till den första numret från 2011. Då som illustration till utopisternas manifest som lovar att i den episka eskapismen finns en annan värld. En gränslös värld. Även om Utopi gick under är det ett arv som Vei förvaltar väl.

Loke visar vad det innebär att vara en gud.
Loke visar vad det innebär att vara en gud.
Categories
Litteratur

Jag önskar att jag mindes alla böcker och hur de tog på mig

I Läs hårt pratade de nyligen om hur de hittar böcker att läsa och var de började köpa böcker själva. (Ungefär 11 minuter in i det här avsnittet.)

Själv hade jag den stora förmånen att först bo nära ett, i mina ögon då i alla fall, väldigt bra stadsdelsbibliotek med barn- och ungdomsböckerna och serierna (Blueberry! Johan Vilde! Uppdrag i Sahara!) till vänster innanför entrén och alla coola böcker för vuxna (Alistair McLean! HP Lovecraft!) till höger.

Parallellt med det åkte jag in till stora stadsbiblioteket där de hade vinylspelare med tomma vinylfodral som man kunde ge till bibliotekarierna när man ville lyssna på något. Det album jag minns tydligast var Black Sabbaths Sabbath Bloody Sabbath (!). Men då bodde vi också så att jag kunde gå bort till bokbussen en gång i veckan. Att kunna gå in i en trång, varm buss och ta med sig vilka böcker man själv ville var fantastiskt. Det var här jag första gången läste Douglas Adams Liftarens guide till galaxen. Jag tror att jag först hade hört Sveriges Radios magiska radioteaterversion under sommaren men jag är inte helt säker.

Under den här tiden var jag med i Barnens bokklubb (eller något liknande) och köpte ibland böcker via den. Den största skräcken var att glömma bort att tacka nej till månadens bok, speciellt när det var något tråkigt.

Vad jag köpte för mina pengar var i stället begagnade serier, främst Fantomen och Seriemagasinet. Vid stadsbiblioteket fanns ett gammalt slitet antikvariat som bakom disken hade ett gäng lådor fyllda med serietidningar som kostade runt två kronor styck.

Så det var väl först när jag gick i gymnasiet som jag började köpa böcker på riktigt själv. En del köpte jag på den årliga bokrean men det var nog så att det var när jag började resa till Köpenhamn i slutet av gymnasiet och när jag sedan flyttade till Lund som jag på riktigt började köpa böcker själv.

I Köpenhamn fanns framför allt Fantask en trappa ner där de förutom en massa fräna serier hade massor av science fiction- och fantasy-böcker på engelska (Clive Barker! Alan Moore!). Nu verkar det som att Fantask är på väg att gå i konkurs efter att ha funnits sedan 1970-talet och det kan man ju förstå med tanke på hur otroligt mycket Faraos Cigarer har vuxit de senaste åren (fem butiker bara i Köpenhamn!).

I Lund fanns det framför allt en liten Pocket Shop (låg den inte vid Stortorget?) där jag mest köpte på mig en massa Terry Pratchett-pocketböcker.

Nu för tiden läser jag nästan all skönlitteratur digitalt, i Amazons Kindle-app, och jag hittar böckerna i stor utsträckning via olika nyhetsbrev från författare som Warren Ellis och i flödet bland vad mina vänner på Goodreads läser.