Categories
Litteratur

Alan Moores möte med gudarna

”I varje upplevt möte med något som förefaller vara gudar eller älvor eller demoner finns det en allvarlig risk att skadas psykologiskt.”
Det säger Alan Moore i det senaste numret av det brittiska zinet Hellebore.

Hellebore är en del i en ny våg av intresse för ockulta historier i Storbritannien.

Det är främst tre olika zines som är aktuella.

Weird Walk har sitt ursprung i den litterära tradition som kallas psykogeografi där författaren borrar sig ner genom de olika historiska lagren av, framför allt udda och mystiska, händelser som skett i ett avgränsat geografiskt område. Men i Weird Walks fall flyttar man promenaden ut i periferin av staden, ut i de Edgelands som Karl Hyde sjunger om på sitt soloalbum från 2013. J G Ballard ur ett naturromantiskt perspektiv.

Rituals & Declarations, som enbart ska komma ut i fyra nummer, tar i stället sitt avstamp i den feministiska naturtron och ser hur de kan använda den som en metod för att ersätta det resursslösande samhället, vrida de lokala folktron ur händerna på högerextrema och använda det mystiska (”The Weird”) för att hämta kraft för att försvara miljön.

Den ursprungliga Hellblazer-författaren Jamie Delano deltar med en kortnovell i det senaste numret av Rituals & Declarations. Serien Hellblazer har sitt ursprung i Alan Moores tid som författare av serien Swamp Thing där han skapade den ockulta detektiven John Constantine, som nyligen firade sin 67-årsdag (den 10 maj).

Hellebore utgår från ett intresse för det ockulta i fiktion och folktro och innehåller miniuppsatser med ordentliga källhänvisningar i slutet skrivna av lärare och studenter på universitet men även författare och andra.

Temat på Hellebore nummer 2 är The Wild Gods, de gudar och väsen som enligt folktron finns i naturen.

Alan Moore’s Wild Gods i Hellebore nummer 2.
Alan Moore’s Wild Gods i Hellebore nummer 2.

I intervjun lyfter Alan Moore fram den lokala brittiska guden Antenocitius som romarna plockade upp under sina försök att ta sig norrut i riket.

På sitt vanliga allomfattande vis kopplar Alan Moore ihop den skulptur föreställande Antenocitius som hittades 1862 med den tyska konstnären Franz von Stucks målning Die Wilde Jagd som målades 1888, året innan Adolf Hitler föddes, och hur lik centralfiguren i målningen är den österrikisk-tyska ledaren. Narrativet blir, enligt Alan Moore, att en begravd gud från tiden innan kristendomen vaknar till liv och orsakar miljoner människors död.

Men det intressanta i intervjun handlar om hur Alan Moore, som numera snarare kallar sig magiker än författare och sedan början av 2000-talet är en ironisk anhängare till den under tiden kring kristi födelse påhittade ormguden Glykon, diskuterar möten med det övernaturliga och hur det påverkar dom som råkar ut för det.

Det är uppenbart att Alan Moore anser att möten med det övernaturliga är något som händer i våra huvuden, med hjälp av extern eller intern stimulantia. Men att mötena kan vara lika livsavgörande eller nedbrytande som om det var rationellt, mätbart verkliga möten.

Han beskriver hur hans eget möte med ormguden Glykon gjorde att han såg verkligheten som om den var en skiss ritad på kalkerpapper och att upplevelsen påverkade honom på ett farligt sätt under flera månader efteråt.

Alan Moore lyfter fram hur H P Lovecrafts beskrivning av resultatet av mötet med det onämnbara faktiskt stämmer. Vi skulle bryta ihop och skriva osammanhängande tankar i våra anteckningsböcker medan tentaklerna drar ner oss i avgrunden, vare sig de är verkliga även för andra eller bara finns i vårt huvud.

Som exempel nämner han när Syd Barret försvann en helg och kom tillbaka och berättade att han hade träffat guden Pan. Enligt Alan Moore spelar det ingen roll om det här skedde på grund av droger eller ett psykotiskt sammanbrott, för Syd Barrett var det en verklig upplevelse.

Han menar också att den genre av film och litteratur (vare sig den är muntlig eller skriftlig) som vi i dag kallar folk horror (filmerna The Wicker Man, eller Dödlig skörd som den tydligen hette på svenska, och Midsommar till exempel) handlar om en modern, urban rädsla för det vilda och extatiska.

Pikant är att intervjun med Alan Moore är gjord av John Reppion som är gift med Leah Moore, dotter till Alan Moore, vilket aldrig noteras.

I nummer 2 av Hellebore kan du även läsa om den brittiska Pan-kulten genom åren, den klassiska franska grottmålningen av trollkarlen med hjorthorn på huvudet som har blivit fråntagen sina horn och hur filmzombies hamnade i Cornwall och vad det säger om England.

Categories
Litteratur

En bok för dig som vill kommunicera utifrån kundens behov

Först och främst. Jobbar du som kommunikatör, webbredaktör eller liknande och vill jobba mer strategiskt med kommunikation ska du läsa boken ”Kunddriven kommunikation – På strategisk, taktisk och operativ nivå” av Carl-Magnus Löfström.

Varför ska man jobba strategiskt med kommunikationen? För att det är det enklaste sättet att få en hel organisation att veta vad och hur man ska kommunicera och för att annars är risken att man fattar alla beslut med magen eller baserat på vad den med högst lön säger och det är sällan rätt sätt att kommunicera.

Alla företag och organisationer måste kommunicera för att nå sina viktigaste målgrupper. För att kunna göra det på det bästa sättet, genom att nå rätt målgrupp med rätt budskap som får dem att göra det som ger organisationens störst affärsnytta måste man ha en strategi.

Att ta fram en kommunikativ strategi kan dessutom som en bonus avslöja viktiga problem i den egna produkten, den egna marknadsföringen eller den egna kundservicen som man kan åtgärda.

Om du är osäker på hur processen att ta fram en kommunikationsstrategi som utgår från mottagarens behov ser ut är Carl-Magnus Löfströms bok en bra handbok att ha under arbetsprocessen.

Boken tar upp de konflikter som gör det så svårt att jobba i stora organisationer: avdelningar kan motarbeta dig eftersom de har målsiffror som går emot dina resultat, dina resultat kan tvinga andra att jobba på nya sätt och den interna trögrörligheten i många stora organisationer är stor, underlaget för den strategisk kommunikation kan ses som något som ledningen eller andra chefer över dig borde ha insett för länge sedan och de vill inte förlora sitt anseende.

Boken föreslår också hur du ska hantera detta, bland annat genom att förankra dina fynd på rätt nivå vid rätt tidpunkt och att ta in externa konsulter som gör frågan mindre känslig.

Men det här betyder inte att boken är perfekt. Det finns alltid saker som kan förbättras till nästa upplaga (om man nu kan prata om upplagor för print on demand-böcker).

Något jag skulle vilja se mer av i den här typen av strategiskt arbete är att experimentera med resultaten och testa hypoteser efter varje större del i processen för att se om hypoteserna håller.

Att utifrån den existerande verktygslådan sjösätta några mindre experiment som är till för att testa en konkret idé.

Vi tror att det här är det vi vill att målgruppen gör, vi skapar en ny Googleannons utifrån det!

Den här målgruppen kände vi inte till tidigare, vi tror att vi kan tweaka budskapet i vår senaste Facebookannons för att fånga dem!

Boken tar också upp svårigheterna med att göra taktik av strategin. Därför skulle jag önska fler exempel på hur man kan knyta ihop de olika delarna med varandra för att minimera de riskerna. Som att starta experiment redan i strategiarbetet.

Personligen är jag inte helt övertygad om fördelen med att först ha en workshop där man redovisar resultatet av arbetet med att skapa en bild av den interna verksamheten och dess problem och först därefter göra ett arbete kring målgrupperna och deras behov.

Själv skulle jag nog vilja använda målgrupperna och deras behov för att förtydliga organisationens eventuella konflikter och samtidigt konstruktivt presentera vägar ur dem, med målgruppens behov som underlag.

Det förvånar mig lite att boken i första hand använder begreppet köpprocessen för att beskriva något som jag själv skulle kalla för kundresan.

Den stora fördelen med begreppet kundresan i mina ögon är att det tydliggör att det inte enbart handlar om just köp, utan det kan gälla allt från att man börjar prenumera på ett nyhetsbrev till att man ändrar uppfattning i en fråga. Dessutom så hanterar kundresan bättre det faktum att processen fortsätter även efter ett avslut, till exempel i form av ett beslut eller ett köp.

Även om boken går igenom en kundresa hade jag föredragit om det hade varit huvudalternativet och att Kotlers köpprocess hade använts för att lägga till användbara detaljer i den arbetsmetoden.

En metafor som jag har svårt för är ”den väloljade rutschkanan” (Det ska vara lätt för kunden att ta sig till slutet av sin köpprocess.). Metaforen är nära kopplad till liknelsen med tratten som används mycket inom marknadsföring och försäljning.

Det är inte så att personer trillar in i en tratt eller sätter sig i en rutschkana och sedan handlar allt om att se till att så få som möjligt trillar ut. De här metaforerna gör att det verkar som ett lättare jobb än vad det är.

Den modell som vi använder där jag jobbar nu, Rebel and Bird, handlar om att det snarare handlar om en trappa där man måste hjälpa kunden att ta ett nytt steg uppåt hela tiden. Det är ett hårt arbete.

Metaforen med trappan gör också att man fokuserar mer på att hjälpa de som är motiverade, snarare än att hålla kvar de som ramlar ut.

Boken skippar ibland att gå djupare i vissa saker. Som när den varnar för vad som kan ske om en inledande workshop kantrar och fel personer tar över den men aldrig går in på hur man kan göra för att undvika detta.

På några ställen saknas förklaringar. Varför är det så farligt att utgå från organisationens struktur? Eftersom den aldrig speglar målgrupperna och deras behov.

Och ibland kanske boken lite för snabbt utgår från att läsaren vet vilken metod som är att föredra, som om man ska välja enskilda intervjuer av intressenter eller en workshop med fler inblandade.

Jag skulle efter varje steg vilja se ett exempel på hur resultatet av det steget skulle kunna se ut. Inte bara att det står i texten att det räcker med en beskrivning i ett enkelt worddokument, till exempel.

Överlag skulle jag önska att boken innehöll fler exempel. Antingen konkreta från omvärlden eller påhittade från ett sammanhängande exempel som följde hela processen i boken.

Jag gillar de konkreta verktygen. Bland annat modellen att prioritera bland målgrupperna. Men faran med datorbaserade illustrationer är att de är perfekta. Jag tror att enkelheten i de olika modellerna som boken tar upp hade kommit fram lättare med avfotograferade post-its och ritpapper.

Dessutom hade det inte varit fel med ett index i slutet av boken över de olika metoderna och modellerna som finns i boken, om man snabbt vill kunna hitta en viss arbetsmetod eller exempel.

Boken ”Kunddriven kommunikation” av Carl-Magnus Löfström vänder sig till dig som är kommunikatör i en större (eller mindre) organisation och vill styra upp det kommunikationsarbete som ni gör. Ur den synvinkeln är boken en utmärkt och lättanvänd handbok att använda i arbetet.

Och det går aldrig att tillräckligt understryka vikten av att lyssna på kundtjänstpersonalen. Det är oftast de som vet vilka problem era kunder har med produkterna eller tjänsterna.

Boken finns att köpa på Publit.

Fotnot: Jag har under min karriär vid ett antal tillfällen jobbat som konsult åt organisationer där författaren jobbat som beställare.

Categories
Litteratur

En bildsatt vetsaga om en framtid i rymden

I maj 1977 hade Stjärnornas krig premiär och blev en enorm succé. Det var säkert anledningen till att det brittiska bokförlaget Hamlyn började ge ut bokserien Terranska handelsstyrelsen året efter. För det är verkligen ett hopsatt verk. Majoriteten av alla målningar hade tidigare publicerats som omslag på olika science fiction-böcker.

De flesta av oss vet hur rymdskeppen i Stjärnornas krig ser ut. Och det har påverkat vår fantasi sedan dess. Men det fanns en tid med andra idéer om hur framtiden kunde se ut.

Det som utmärker rymdskeppen i Terranska handelsstyrelsen i förhållande till de i Stjärnornas krig är de bulliga och organiska formerna. Närmast insektslika i flera fall. Men framför allt färgstarka i rött, gult och grönt.

Skalbaggen, Cyklopen, Getingen och Biet. Målade av: Colin Hay (Cyklopen) och Tony Roberts (övriga)

1957 introducerar Tord Hall termen vetsaga som en svensk översättning av science fiction när han skriver om den tyska forskaren Wernher von Brauns bok Die Erforschung des Mars i Svenska Dagbladet. Termen bildade Tord Hall genom att dra ihop orden vetenskap och saga. Under flera årtionden håller han fast vid begreppet när han skriver i framför allt SvD. Men det är i princip ingen annan som hakar på.

Den här bokserien är verkligen arketypen av en vetsaga.

Terranska handelsstyrelsen är ett försök att skapa framtida historieböcker genom att sätta ihop en stor mängd fantastiska science fiction-målningar i vetenskapliga sammanhang med påhittade farkostbeskrivningar och ritningar.

Den första boken, Rymdfarkoster 2000 till 2100, skriven av Stewart Cowley inleder med en snabb historik över hur människan tar sig ut i rymden och presenterar sedan den terranska rymdflottans militära och civila farkoster plus ett litet antal utomjordiska farkoster. Varje farkost presenteras med en kort historiebeskrivning, en faktatabell och en enkel ritning men framför allt en stor målning.

Beskrivningen av THS Colonial III
Beskrivningen av THS Colonial III.

Den andra boken, De stora rymdkrigen 2000 till 2100, skriven av Stewart Cowley tillsammans med Charles Herridge är uppbyggd runt en längre text som beskriver ett av de största rymdkrigen som den terranska rymdflottan är inblandade i.

Att bilderna är skapade för andra sammanhang gör att det inte alltid är helt självklart att de hänger ihop med texten samtidigt som stora händelser i De stora rymdkrigen 2000 till 2100 enbart skildras i text, utan illustrationer. Det saknas en röd tråd.

Tack och lov är det fantastiska målningar och det är värt att läsa böckerna enbart för deras skull.

Två scener målade av Angus McKie.
Två scener målade av Angus McKie.

Bland konstnärerna återfinns bland andra Peter Elson, Angus McKie och Chris Moore men inte den store Chris Foss som jag trodde. Rymdskeppen är ju onekligen i hans stil.

Tyvärr är texterna aldrig ens i närheten av samma kvalitet. Där bilderna är episka och går att förlora sig i är texterna platta. De saknar liv och de händelser som skildras framkallar aldrig någon episk känsla av storslagenhet. De karaktärer som förekommer blir aldrig mer än klippdockor.

Nutida science fiction-författare känns ofta som att de har full koll på de senaste idéerna som forskningens spjutspetsar har för att nå den utlovade himlen. Samtidigt rör sig forskningen väldigt snabbt framåt. Det har fått till exempel William Gibson att successivt skriva litteratur som utspelar sig allt närmare vår egen tid. Vilket i dag innebär ett år tillbaka i tiden, bara i en alternativ tidslinje.

När jag nu läser om böckerna om den terranska handelsstyrelsen framstår det som att Stewart Cowley har en hyfsat grund kunskap om forskning. Det gör att böckerna har samma problem som mycket annan äldre science fiction: många tekniska beskrivningar utgår från den samtida senaste tekniken, i stället för spekulationer i vad den senaste tekniken kommer vara om tolv generationer.

Precis som när De stora rymdkrigen 2000 till 2100 skrevs skulle jag säga att det i dag är uppenbart att jordens gravitation är ett av de stora hindren för att inleda en långtgående utforskning av rymden. En lösning som presenterats på det problemet är att bygga rymdstationer dit vi kan sända upp byggnadsmaterial för att bygga rymdskeppen där och låta dem starta i rymden. Men Stewart Cowley noterar bara hur svårt det är att lämna jordens atmosfär bakom sig, i stället för att föreställa sig ett alternativ.

Framför allt märks det hur fast författaren är i sin samtid när användningen av datorer beskrivs. Det är skärmar, utskrifter och inmatningar snarare än talkommandon och direkta anslutningar till hjärnan.

Problemet med att försöka göra historieböcker från framtiden är att lätt de blir förankrade i författarens bild av historien. Framtidens värld beskrivs, men det är författarens egna historiska jämförelser som används. Rymdskepp jämförs med slagskepp från andra världskriget, i stället för något i böckernas egen historia. Det är som om vi i dag skulle jämföra moderna stridsdrönare med regalskeppet Vasa.

Om vi ser litteraturen som en navigation mellan de två polerna karaktärsliv och världsbyggande kan vi placera generationsromaner obehagligt nära karaktärerna medan fantasy ofta bara saknar tabellerna för att kunna användas som rollspel.

Som verk är serien om den terranska handelsstyrelsen onekligen väldigt nära etiketten världsbyggande. Men det känns ändå hela tiden som ett ofärdigt hus. Väggarna och taket finns där men grunden saknar förankring.

I den brittiska bokserien kom det två böcker till: SpaceWreck: Ghost Ships and Derelicts of Space, 1979, och Starliners: Commercial Travel in 2200 AD, 1980.

En intressant detalj i sammanhanget är att det är en ung Steve Sem-Sandberg som översatt böckerna. I dag kanske mest känd som författaren till romanen De fattiga i Łódź.

En annan detalj som jag fortfarande funderar över är hur det kom sig att Svenska Bokhandlarföreningen gav ut boken i Sverige? Var det en kampanj för att få fler pojkar att läsa böcker?

Eftersom böckerna gavs ut för över 40 år sedan finns de naturligtvis inte att köpa i bokhandeln längre. Själv köpte jag mina exemplar på Bokbörsen.

Categories
Litteratur

På äventyr i den svenska rollspelsvärlden

Där, under andra halvan av 1980-talet fanns det nog inget coolare. Vi spelade Mutant och Drakar och demoner. En av mina närmaste vänner slet under många år med att illustrera sitt eget Drakar och demoner-inspirerade rollspel. Filmen Willow kom i samma veva och vi såg om den igen och igen.

Magiker av Peter Bergting till Drakar och demoner.
Magiker av Peter Bergting till Drakar och demoner.

Utifrån var vi hotade av Allan Rubin och andra vuxna som inte ville förstå.

Sedan blev vi vuxna (läs började i gymnasiet), jag såg Blade Runner och Hellraiser och bytte ut hårdrocken mot depprocken och punken. Drakar och demoner ersattes av Kult.

Orvar Säfström och Jimmy Wilhelmsson såg tidigt att de gamla rollspelarna hade nått den nostalgiska åldern. Först gjorde de ett mastodontverk om Äventyrsspel 2015, med undertiteln Bland mutanter, drakar och demoner, och sedan följde de upp det med ett lika ingående verk om Mutants långa och vindlande historia, med undertiteln Minnen från den förbjudna zonen, som släpptes i slutet av 2018.

Själv köpte jag bara Äventyrsspel-boken, Mutan-boken läste jag på Serieteket nyligen.

Formatet är galet. Det känns mer Kickstarter-optimerat än läsanpassat. Jag undrar hur många som har köpt boken som verkligen har läst den. De borde haft en nivå på Kickstartern där det ingick ett läsbord med boken.

Men det är ju en klassisk coffee table-bok som man ska plocka upp och bläddra lite i, fastna vid någon bild och läsa på om just den delen av Äventyrsspels historia.

Ur en nostalgisynvinkel hade det varit intressant om de gått hela linan ut och gett ut böckerna som klassiska Äventyrsspel-produkter med häftade böcker i papplådor.

Äventyrsspel-boken är en rak oral history à la Please Kill Me, fast med mindre droger, sex och våld. Fördelen är att alla får komma till tals, men att det inte alltid blir en helt tydlig linje från citat-sjok till citat-sjok. Mutant-boken är mer en klassisk berättelse där ingen detalj är för liten och inget sidospår lämnas outforskat.

Samtidigt, eftersom mycket av Mutant-historien berättas i Äventyrsspels-boken måste Orvar och Jimmy grotta ner sig i detaljerna för att det ska finnas något nytt att skriva om.

När jag hade kommit igenom halva Mutant-boken kände jag, men nu har de ju snart gått igenom alla böcker?

Då påmindes jag om Mutant 2089, som var mitt Mutant även om jag aldrig förstod att den hette just Mutant 2089. Sedan följdes det av Mutant Rymd och Mutant Chronicles. Mutant Chronicles var alltid ett töntigt spel. Fast det var ju muterade kaniner också. Och spelkortsvågen ska vi inte tala om.

Muterade kaniner, även kända som rubbitar, tecknade av Stefan Kayat.
Muterade kaniner, även kända som rubbitar, tecknade av Stefan Kayat.

Det är förbluffande att i dag inse att nästan alla omslag var inköpta från grosshandlare i illustrationer. Så samtidigt som att många av Äventyrsspels spel skapades i ett samspel mellan texten och de egna illustrationerna var det som alla spelare såg först, och det som satte känslan för äventyren, en inköpt illustration som inte hade något med spelet att göra. Att både Mutant 2089 och Kult hade omslagsillustrationer som gjordes av sina respektive huvudtecknare var viktigt för att de skulle kännas som sammanhängande världar.

Omslagsbilden på äventyret Änglars skugga från 1991 till Mutant 2089 (ironiskt nog) är kanske mest känd för att ha använts till Graftons brittiska pocketutgåva av William Gibsons Neuromancer från 1986.
Omslagsbilden på äventyret Änglars skugga från 1991 till Mutant 2089 (ironiskt nog) är kanske mest känd för att ha använts till Graftons brittiska pocketutgåva av William Gibsons Neuromancer från 1986.

Kanske är det när Äventyrsspel ska lansera Drakar och Demoner Gigant på spelkongressen 1987 och lastbilen med de tryckta lådorna kör av vägen och de i sista minuten tvingas skapa improviserade speciallådor till en låtsad kongressupplaga som ett av de tidiga fröen till crowdfundingens värld av exklusiva artefakter planteras.

Det jag minns mest från mina tidiga rollspelsår är hur absurt mycket tid vi la på att skapa karaktärer och sedan slå upp tabeller för olika händelser.

En detalj som kan vara värd att notera är att de som jobbade på Äventyrsspel i princip var storebröder till spelarna. De gjorde lumpen när de flesta spelarna gick i mellan- och högstadiet.

En annan detalj är hur mycket grundregler, tilläggsregler, kampanjer och äventyr Äventyrsspel gav ut under en förhållandevis kort period. Jag är inte säker på att de hade lyckats med det i dag eftersom så mycket tid läggs ner på crowdfunding medan de då hade en fungerande butiksdistribution.

En tredje detalj, som kanske inte direkt är en detalj, är hur det här kanske är det mest gedigna materialet om en tid i svensk historia som det finns otroligt lite forskning om. Allt som skrevs i samtiden handlade om huruvida det var farligt eller inte men det finns ingen som med en historisk-sociologisk-vinkel har tagit sig an 1980- och 90-talets rollspelsvärld som till slut lyckades växa sig så stor att rollspelsförbundet Sverok blev Sveriges största ungdomsförbund.

Categories
Konst Litteratur

Florent Chavouet tecknar en japansk vardag

Ja, jag erkänner. Jag har ett problem. Jag har svårt att låta bli att köpa reseguider.

Oftast klarar jag av att hålla mig till att köpa böcker kopplade till den aktuella resan jag planerar, men de första reseguiderna till Japan köpte jag säkert sexton år innan jag äntligen reste till landet första gången.

Hyllan med reseböcker. Lådan till höger är fylld med små reseguider, framför allt från InsideOut Guides.
Hyllan med reseböcker. Lådan till höger är fylld med små reseguider, framför allt från InsideOut Guides.

Nu planerar vi en ny resa till Japan och till denna gång har jag upptäckt en fransk illustratör som gjort några väldigt fina böcker om landet.

Tokyo on Foot släpptes på engelska 2011 och är en vacker skissbok som samlar Florent Chavouets teckningar under ett halvårs utforskningar av den japanska huvudstaden.

Två sidor ur Tokyo on Foot av Florent Chavouet.
Två sidor ur Tokyo on Foot av Florent Chavouet.

När man tänker på Tokyo är det ofta människomyllret, neonet, poddhotellen, teknikvaruhusen, cosplayers, trängseln i tunnelbanan och de andra aspekterna av hypermoderniteten man tänker på. Men det Florent i första hand skildrar är min personliga favorit av miljonstaden: de små husen i de trånga gränderna och originalen som bor och jobbar där.

Med avskalade, cartoony (på gränsen till karikatyraktiga) teckningar skapar han skissartade bilder med stark närvarokänsla.

Florent lyckas verkligen dra nytta av teckningsmediets unika aspekter vilket framför allt märks i hans perspektiv där man bjuds in i ett hem och få se det i en blandning av ovanifrån- och ”normal”-perspektiv.

Av sin natur blir det en blandning av dagbok och stadsdelsguide. Det finns en övergripande berättelse men i första hand är det separata vinjetter där sidorna fylls ut med funna etiketter och andra detaljer som tillsammans skapar en känsla av hur vardagen i Tokyo är.

Manabeshima Island Japan med den mustiga undertiteln One Island, Two Months, One Minicar, Sixty Crabs, Eighty Bites and Fifty Shots of Shochu släpptes på engelska 2015. I den här boken går Florent Chavouet närmare och skildrar ett urval människor han mötte när han utforskade den lilla (bara drygt 300 invånare) ön Manabeshima under några korta månader en sommar.

Två sidor ur Manabeshima Island av Florent Chavouet.
Två sidor ur Manabeshima Island av Florent Chavouet.

Livet på Manabeshima går sin gilla gång: ett gäng gubbar sitter inne i byns bar och dricker shochu-brännvin, fiskarna är ute och fångar krabba och en katt tar en tupplur i sitt revir.

I den här boken är berättelsen starkare och jag känner en genuin saknad när jag slår ihop boken.

Categories
Litteratur

Jag önskar att jag mindes alla böcker och hur de tog på mig

I Läs hårt pratade de nyligen om hur de hittar böcker att läsa och var de började köpa böcker själva. (Ungefär 11 minuter in i det här avsnittet.)

Själv hade jag den stora förmånen att först bo nära ett, i mina ögon då i alla fall, väldigt bra stadsdelsbibliotek med barn- och ungdomsböckerna och serierna (Blueberry! Johan Vilde! Uppdrag i Sahara!) till vänster innanför entrén och alla coola böcker för vuxna (Alistair McLean! HP Lovecraft!) till höger.

Parallellt med det åkte jag in till stora stadsbiblioteket där de hade vinylspelare med tomma vinylfodral som man kunde ge till bibliotekarierna när man ville lyssna på något. Det album jag minns tydligast var Black Sabbaths Sabbath Bloody Sabbath (!). Men då bodde vi också så att jag kunde gå bort till bokbussen en gång i veckan. Att kunna gå in i en trång, varm buss och ta med sig vilka böcker man själv ville var fantastiskt. Det var här jag första gången läste Douglas Adams Liftarens guide till galaxen. Jag tror att jag först hade hört Sveriges Radios magiska radioteaterversion under sommaren men jag är inte helt säker.

Under den här tiden var jag med i Barnens bokklubb (eller något liknande) och köpte ibland böcker via den. Den största skräcken var att glömma bort att tacka nej till månadens bok, speciellt när det var något tråkigt.

Vad jag köpte för mina pengar var i stället begagnade serier, främst Fantomen och Seriemagasinet. Vid stadsbiblioteket fanns ett gammalt slitet antikvariat som bakom disken hade ett gäng lådor fyllda med serietidningar som kostade runt två kronor styck.

Så det var väl först när jag gick i gymnasiet som jag började köpa böcker på riktigt själv. En del köpte jag på den årliga bokrean men det var nog så att det var när jag började resa till Köpenhamn i slutet av gymnasiet och när jag sedan flyttade till Lund som jag på riktigt började köpa böcker själv.

I Köpenhamn fanns framför allt Fantask en trappa ner där de förutom en massa fräna serier hade massor av science fiction- och fantasy-böcker på engelska (Clive Barker! Alan Moore!). Nu verkar det som att Fantask är på väg att gå i konkurs efter att ha funnits sedan 1970-talet och det kan man ju förstå med tanke på hur otroligt mycket Faraos Cigarer har vuxit de senaste åren (fem butiker bara i Köpenhamn!).

I Lund fanns det framför allt en liten Pocket Shop (låg den inte vid Stortorget?) där jag mest köpte på mig en massa Terry Pratchett-pocketböcker.

Nu för tiden läser jag nästan all skönlitteratur digitalt, i Amazons Kindle-app, och jag hittar böckerna i stor utsträckning via olika nyhetsbrev från författare som Warren Ellis och i flödet bland vad mina vänner på Goodreads läser.

Categories
Litteratur

Ziggy Says: Tre fascinerande experiment med digital skönlitteratur

Det här inlägget publicerades ursprungligen på ziggysays.com.

Nästa vecka ska jag delta på konferensen ReadMe Lund och prata om aktuella e-bokstrender (Hoppas vi ses där!). Inför konferensen ska vi i dag titta på tre fascinerande experiment att skapa nya sätt att publicera skönlitteratur.

2010 drog författaren Neal Stephenson igång projektet ”The Mongoliad”. Tillsammans med flera andra författare hade han en idé om att skapa en sammanhållen berättelse om en alternativ medeltid. Berättelsen publicerades regelbundet i kapitelformat på en sajt där läsarna betalade en prenumerationsavgift för att inte bara läsa historien utan även ta del av en wiki men framför allt för att delta i ett forum där kommande kapitel diskuterades. Det gick även att läsa berättelsen i mobilappar. Den ursprungliga berättelsen har nu publicerats i tryckt form men det fortsätter publiceras noveller skrivna av fans via Kindle Worldsoch den övergripande fiktiva världen ”The Foreworld Saga” som ”The Mongoliad” ingår i använder just nu serietidningar för att berätta nya historier.

Neal Stephenson gick vidare och försökte skapa världshistoriens mest autentiska svärdspel. Det Kickstarter-finansierade projektet har dock tyvärr gått i stå.

Två år innan ”The Mongoliad” gjorde bokförlaget Penguin Books ett mycket snyggt experiment med ”We Tell Stories”. På ”We Tell Stories” publicerade Penguin sex berättelser baserade på klassiska Penguin-böcker av sex författare (Charles Cumming, Toby Litt, Kevin Brooks, Nicci French, Matt Mason och Mohsin Hamid). Varje berättelse hade sin egen digitala form, ”The 21 Steps” berättades till exempel i en Google Map, ”Slice” i form av fyra parallella bloggar och Twitterkonton som uppdaterades i realtid och ”The (Former) General” publicerades som en grafisk Choose Your Own Adventure-novell.

”Shadow Unit” lanserades samma år (2008) som ”We Tell Stories”. ”Shadow Unit” är ett storskaligt polisäventyr med fantastik-inslag skrivet av flera författare tillsammans, bland andra Elizabeth Bear och Emma Bull. Formatet är inspirerat av tv-serier där varje novell är ett avsnitt och den övergripande berättelsen är indelad i säsonger. Kopplat till berättelsen finns en wiki och det går att följa ett antal av karaktärerna på bloggtjänsten Livejournal.

En analog bonus: 2011 samarbetade framtidskonsulterna Berg (som var med och tog fram Mag+ åt Bonnier) med författaren Warren Ellis för att ta fram en ny sorts serieberättelse. Resultatet var SVK där delar av serien trycktes med osynligt bläck. Så tillsammans med serietidningen fick läsaren även en speciallampa med UV-ljus som gjorde att den osynliga texten framträdde. Den osynliga skriften användes för att visa hur huvudpersonen kunde läsa andras tankar.

Och ett aktuellt digitalt lästips: Just nu har jag fastnat i den fantastiska postapokalyptiska serien ”Stand Still. Stay Silent” av Minna Sundberg. Just nu växer berättelsen fram här.