Categories
Journalistik

Newspaper Next – en metod 15 år före sin tid

2005 började amerikanska motsvarigheten till Tidningsutgivarna, American Press Institute, arbeta med bland annat Clayton Christensen, teoretikern bakom begreppet ”disruptive innovation”, för att ta fram en metod (strategi) för amerikanska tidningar att överleva i den nya digitala verkligheten. Metoden kom att kallas för Newspaper Next och släpptes 2006.

Newspaper Next handlade om att tidningar måste arbeta med sina läsare, och framför allt de potentiella läsarna, för att ta reda på vad deras behov är. Vad kan tidningarna erbjuda som hjälper läsarna att lösa ett eller flera av de behov som läsarna har? Vad gör det värt för läsarna att betala för tidningarnas produkter? Finns det något mer än nyheter som tidningarna kan erbjuda läsarna?

Tyvärr släpptes metoden i en tid där det enda som räknades var sidvisningar, och den ekonomiska vinst som tidningarna jagade kom från bannerannonsering. Därför lades alla projekt som startades i samarbete med American Press Institute och Newspaper Next-gruppen ned kort efter lanseringarna.

I dag däremot har förmodligen alla tidningsägare insett att den mest stabila intäktskällan är den som de alltid haft, nämligen prenumerationer. Nu borde metoderna som presenteras i Newspaper Next vara guld värda. (Även om modellen är agnostisk och uppmanar tidningarna att upptäcka alla möjliga intäktskällor.)

I grunden handlar Newspaper Next om att prata med läsarna – och att undvika att enbart förlita sig på magkänslan hos personen med störst auktoritet.

Metoden är väldigt enkel och går att lära sig snabbt.

I centrum finns begreppet ”Jobs to be done”. Man skaffar inte ett ekonomiprogram för att använda ekonomiprogrammet utan för att se till att företagets ekonomi är sund. Ekonomiprogrammet är bara ett verktyg för att nå dit.

Några av de Jobs to be done som Newspaper Next listar är:

  • Informera mig. Hjälp mig att hålla mig informerad om de frågor som jag är intresserad av.
  • Utbilda mig. Hjälp mig att fatta bättre beslut som gör mig till en bättre förälder, anställd, student, och så vidare.
  • Berika mig. Ge mig information som kan förbättra min ekonomi, som kan hjälpa mig att spara pengar eller tjäna pengar. Här är en tidning som Dagens industri (där jag vikarierar som webbredaktör just nu) ett tydligt exempel. En tidning som väldigt tydligt hjälper läsarna att tjäna pengar, när de direkta aktietipsen slår in eller de övergripande analyserna visar i vilken riktning världen är på väg och läsarna kan använda den informationen för att fatta informerade beslut.
  • Underhåll mig. Det här är väl en av de tydligaste Jobs to be done som tidningar inte har en chans att lösa bäst i dag.

De listar också en rad motsvarande Jobs to be done hos annonsörer men de flesta av de punkterna känns antingen så uppenbara att om den existerande annonseringen inte uppfyller dem så är det lika bra att lägga ner annonsavdelningen, som ”Få kunder att besöka min butik” medan andra har internet ätit upp, som ”Tillhandahåll information om produkter, priser och erbjudanden som jag har” och ”Se till att kunder med stor potential ringer mig” medan ett fåtal känns relevanta fortfarande, som ”Skapa en djupare relation med mina kunder”.

Det finns många svenska tidningar som skulle kunna inspireras av de amerikanska exemplen där fristående journalister startar nischade nyhetsbrev som kostar pengar att prenumerera på.

I Sverige finns till exempel Fond & Bank och andra nyhetsbrev under VA Insights-varumärket i Di-gruppen. Tidningen Lag & Avtal som ägs av Alma Talent Media har HR-verktyget som ingår i prenumerationen. Tidningen Chef har Chefakademin med kurser för chefer och ledare på olika nivåer i företag och organisationer.

För att hitta de Jobs to be done som läsarna kan behöva hjälp med tog Newspaper Next fram ett väldigt enkelt frågeformulär. Med frågor som Vad behöver du hjälp med nu? Vad har du gjort för att hitta information som kan hjälpa dig med att lösa det här problemet? Vad har Varit mest frustrerande under arbetet med att lösa det här problemet?

Jag har jobbat en del med användarintervjuer och målgruppsintervjuer kopplade till olika digitala lösningar i andra branscher än medievärlden och vet att det går ganska snabbt att med olika öppna frågor se vad som är värt att undersöka vidare. Det kan räcka med fem till tio intervjuer på 30 till 40 minuter. Efter att ha hittat det här problemet som behöver en lösning kan det behövas ytterligare ett varv med lika många intervjuer, med en blandning av nya och redan intervjuade intervjupersoner.

När tidningen väl har hittat en nisch som ser lovande ut förslår Newspaper Next en agil process där teamet skruvar och testar en prototyp för att hitta maximal product market fit, alltså att det finns en marknad för produkten. Det handlar alltså inte om att ta fram en helt ny tidning och lansera under pompa och ståt utan kanske snanare göra en temabilaga, skapa ett nyhetsbrev eller göra en podcast och förändra den baserat på data och feedback från läsarna.

Vad som hände parallellt med Newspaper Next är att det agila arbetssättet blev det rådande modellen för digital utveckling, även på tidningar (i alla fall de som hade råd med egen utvecklingspersonal). Och agil utveckling är ett bra sätt att arbeta men det kräver något mer. Vare sig man jobbar med en growth-modell där hela teamet jobbar efter en north star eller med någon annan modell behövs det ett sätt att bestämma en riktning för utvecklingen. Newspaper Nexts Jobs to be done-modell är ett sätt att göra det.

I dag är medievärlden också bättre på dataanalys än tidigare, men det används mest för att mäta vad av det man redan gör som fungerar bra, inte vad som skulle kunna fungera ännu bättre, sådant som det man inte gör.

Släpp iväg en journalist, en utvecklare och en dataanalytiker en månad och låt dem intervjua läsare, ickeläsare och andra intressenter och ta fram en prototyp. Låt dem sedan sätta upp egna mål, som x antal fler prenumeranter, och låt dem arbeta skarpt med projektet under, säg tre månader. Under den tiden borde de kunna ha hunnit göra tillräckligt många små, eller stora, ändringar och samlat in tillräckligt mycket data för att avgöra om det är värt att köra vidare eller lägga ner – och köra ett nytt experiment.

En sak som saknas i Newspaper Next är den avslutande delen efter att man har skapat något nytt och lanserat det. Att visa för potentiella läsare hur den egna produkten lönar sig för läsarna.

Många annonser för tidningar handlar om hur billigt det är under en provperiod och att det är enkelt att avsluta prenumerationen när man vill under provperioden. Det är väl knappast att fronta med sina styrkor och inte direkt hur Netflix, Spotify eller andra prenumerationstjänster gör.

Categories
Journalistik

När fantastiken tog plats hos finkulturen

I början av 2000-talet när det fortfarande fanns en livlig tidningsmiljö i Stockholm vandrade många aspirerande journalistvikarier runt mellan redaktionerna.

Under fyra år var jag en del av den här vikariekåren och jobbade på Aftonbladet, Dagens Arbete, Stockholms Fria Tidning, Icakuriren, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Om man jobbade mer än 12 månader hos en arbetsgivare blev man inlasad. Det här gjorde arbetsgivarna allt för att undvika. Även i medievärlden var idealet att ha en lätthanterad arbetskraft som det var enkelt att öka eller dra ner på vid behov. Och eftersom det utbildades fler journalister än det fanns behov för var det enkelt för arbetsgivarna att skicka vidare vikarierna när las-gränsen närmade sig.

Mellan 2002 och 2003 arbetade jag som papperstidningsredigerare på Expressen. I första hand dagtid. Det handlade dels om att förbereda vissa större planerade nyhetsjobb, som ofta innehöll stora tabeller (tänk: ”De tjänar mest i din stad!”), och dels om att redigera kultursidorna.

Det bästa med att jobba med kulturen var att Nils Schwartz skrev rubrikerna. Det var alltid en fröjd att lämna ifrån sig utskrifterna och se honom vandra iväg med till rökbåset och sedan återvända med sina underfundiga rubriker.

Jag kommer inte ihåg hur det kom sig men efter många samtal med Björn Wiman, som var redaktör för Expressen Kultur under de åren, fick jag lov att börja skriva på sidorna också.

Den första artikeln i juli 2002 var en recension av Ralf Königs Jago och den sista i februari 2003 var en recension av William Gibsons Pattern Recognition.

Mina favoritartiklar är fortfarande recensionerna. Och det är lite svindlande att ha fått recensera de här namnen på en av Sveriges största kultursidor.

Sedan var det också väldigt roligt att få intervjua Joe Sacco om hur han skapade journalistik om Palestina i serieformat.

Categories
Journalistik

Punktifierade nyheter

En nyhetstext är i grunden väldigt enkel.

  • Vad har hänt?
  • När hände det?
  • Var hände det?
  • Vem var där?
  • Varför hände det?

Om man kan svara på de frågorna i sin text, eller i alla fall försöka svara på dem, har man allt man behöver.

Sedan handlar det om presentation. Det ska finnas en rubrik, en ingress och en brödtext.

Rubriken ska locka läsaren men helst inte lova för mycket. Ingressen ska gärna sammanfatta grejen. Brödtexten bör inte ha två pratminus efter varandra och det ska helst gå att kapa från slutet utan problem.

Efter hand som papperstidningarna krympte i format och antalet sidor så minskade också texterna i längd. Den blev mindre återberättande och mer berättande.

När webben kom var texten i mångt och mycket sig lik. Alla lärde sig att ”På nätet orkar ingen läsa långt”.

Redaktionerna fortsatte att publicera på nätet och snart utvecklades verktygen. De gick över från att mäta enkla klick till att mäta lästid och konverteringar.

Statistiken visade att läsarna visst orkade läsa långt på nätet. Det lade grunden för långläsningen.

Samtidigt blev poddarna mer populära. Framför allt de berättande, som gick på djupet i ett rättsfall eller en annan händelse, där lyssnaren följde reportern i arbetet med att reda ut händelsen.

Det lärde redaktionerna att de inte längre alltid behövde följa den gamla klassiska trattmodellen där allt viktigt kom först och redigeraren skulle kunna kapa från slutet. I stället började en märklig form av artiklar ta plats. Artiklar där läsaren kunde läsa halva artikeln, kanske mer, för att komma till själva grejen.

Och här gör jag samma sak.

För trots all den här utvecklingen så presenteras text ofta på samma sätt men här ska vi titta på några exempel där redaktionerna har valt att jobba med korta, ofta slagkraftiga, nyheter i punktform.

Texter som är gjorde för att kunna skanna genom snabbt och ändå lära sig något.

I några fall är det bara ingressen som är i punktform men i andra fall är hela texten byggd på punkterna.

Mest känd är nog Axios med sin så kallade ”smart brevity”.

Tydligast används det i deras nyhetsbrev.

Här ett exempel från Axios AM Deep Dive den 6 april.

Exempel från Axios nyhetsbrev som visar hur de jobbar med punkter och vinjetter. ”Why it matters: Millennials — who disrupted our culture, stores and workplaces — now face their own coming upheaval.”
Man kan tycka vad man vill om vad Axios reportrar skriver men sättet de skriver på får en att vilja läsa vad de skriver.

Här är en annan av deras utmärkande drag tydlig också. De jobbar mycket med indragande vinjetter som visar var kärnan i nyheten finns att läsa.

Ranjan Roy på Hackernoon har gjort en datakörning på Axios nyhetsbrev och kommit fram till att de ferm vanligaste vinjetterna Axios använder är

  1. Why it matters
  2. Be smart
  3. The bottom line
  4. Yes, but
  5. The big picture

Det är alltså väldigt tydligt att Axios bygger sina nyheter för personer som skannar text snabbt och vill hitta poängen. Och här kan du protestera ”Men det är ju vad ingressen är till för!” Och det har du ju rätt i. Men där ingressen oftast är en beskrivning av händelsen leder vinjetten in i varför det hände eller hur det här påverkar vad som händer i världen nu.

Helt enkelt är det vad du som vill framstå som lite smartare ska säga till de som bara har koll på att något har hänt.

På samma tema finns Bullets.tech som sammanfattar aktuell forskning i fyra till fem korta punkter. Det här är till för dig som väldigt snabbt vill skaffa dig en överblick över vad som är aktuellt inom forskningen men vill få hjälp att hitta vilka nyheter som du vill läsa mer om.

Exempel från Insider som visar hur de jobbar med punkter i ingresserna. 
• In the year 2019, it seems that one tweet can upend civilization.
• On Wednesday, people became enraged over Alek Krautmann's tweet about the "St. Louis secret" of slicing a bagel like a loaf of bread.
• New Yorkers— or really anyone who has had a bagel before — are skeptical.
• One St. Louis bagel store owner told us it's not really a trend.
• Don't go on Twitter.
”Don’t go on Twitter.”

Det tredje exemplet är från Insider som ersätter sina ingresser med tre till fyra korta punkter som sammanfattar historien. De var nog som mest nöjda när de fick skriva de här fem snärtiga meningarna om ”trenden” att servera skivade bagels.

Categories
Journalistik

Den viktiga frågan om tyckarnas bylinebilder i nådens år 2019

Ett tag kändes det som att ju större reportrarnas bildbyline blev i papperstidningarna desto snabbare närmade vi oss mediets död.

Bilden på Niklas Svenssons enorma bildbyline lånad från Andrev Waldens blogg.

Webbtidningarna gick om papperstidningarna med hjälp av opinionsmaterialet och tyckarna men det blev aldrig någon riktig bra ordning på skribenternas bylinebilder.

En del tidningar, främst inom Mittmedia-koncernen, har valt den obegripliga vägen ”Vi lägger tyckarens bild i bilden som illustrerar texten”. Men alla gör inte som det är tänkt.

Den klassiska bildbylinen inlagd i illustrationsbild. Här från Sundsvalls Tidning.
Ännu en som följer Mittmedia-modellen. Här från Länstidningen Östersund.
Men alla gillar tydligen inte att lägga frilagd bild i bild så de kör med den enklare bild bredvid bild-modellen i stället. Här från Dalarnas Tidningar.
Andra Mittmedia-tidningar gör det ännu enklare och nöjer sig med att publicera porträttbilden. Här från Arbetarbladet.

Om man nu vill ha frilagda bilder i andra bilder tycker jag att man ska följa Breakit-modellen. Lägg en rejäl vit rand runt den frilagda bilden så att det är tydligt att det är en friläggning.

Den klassiska Breakit-friläggningen, även om jag kan tycka att det är lite för liten vit kant på den här.
Kanten är bättre här, men det blir lite tramsigt med den andra friläggningen. Men Breakit ska väl också vara den lite roligare näringslivstidningen?
Här är randen helt perfekt men det här är ju ingen tyckare, så randen används inte enbart på opinionsmaterialet i Breakit.

Andra, som DN, GP och Sydsvenskan, kör den enkla och tydliga med lite tråkiga ”Vi lägger skribenten bredvid bilden”.

Bild bredvid bild i DN.
Bild bredvid bild i GP.
Bild bredvid bild i HD/Sydsvenskan Näringsliv.

Aftonbladet tonar ut bilden men det är fortfarande i princip samma sak med bild bredvid bild.

SvD jobbar mer med de frilagda bylinebilderna som en del av textpaketet vilket onekligen känns genomtänkt och stiligt.

Rolf Gustavsson med klassisk utrikeskorre-profil i SvD.

The Guardian har länge kört med citat och rund bild. Det är helt klart det tydligaste alternativet men gör det också, på gott och ont, svårare att göra det till en del i ett samlat nyhetspaket.

The Guardian nöjer sig med citat och boll.

Jag upptäckte att HD har börjat med en kombination av SvD och The Guardian som jag gillar. Där har de lagt in profilens bylinebild i en boll och placerat den så att den ligger halvt i bilden och halvt i textpaketet.

HD bollar med fotbollsartiklarna.

Mina personliga favoriter för de stora puffarna är helt klart HD:s och SvD:s varianter. Det är båda tekniska lösningar som rimligen gör det mer lättjobbat för webbredaktörerna.

De små puffarna är svårare. Oftast är de bara nedskalade versioner av artiklarnas dragarbilder. Men det är troligen bättre att lösa det tekniskt, precis som HD och SvD, eftersom det går att uppdatera alla puffar snarare än att digitalt skapa en kombinerad bild som aldrig går att fixa utan att byta ut den. Att jobba som The Guardian gör med citat och profilbild kan ha större impact än ett bildcollage kombinerat med rubrik och pufftext. Tror jag.

Anders Walden har ju för övrigt skrivit rikligt om bylinekrisen. Redan 2015 i Café och nu senast på Twitter.

Den norska journalisten Øyvind Holen skrev om bildbylinesjukan för några år sedan.

Categories
Journalistik

Så kan nyheterna svara på läsarnas frågor

Tänk att du är ute och går i närheten av Kungsträdgården i Stockholm och så ser du några personer komma gående med Sveriges flagga draperad runt kroppen. Undras vad det är, tänker du. Är de på väg till en demonstration eller är det en match? För att ta reda på svaret surfar du in på Aftonbladet.

På sajten hittar du inget speciellt som verkar handla om det här. Du surfar in på Sportbladet för att se om det är en match. Scroll, scroll. Scroll, scroll. Hmm… Det verkar som att det ska vara en match i EM-kvalet i fotboll för herrar. Kan det vara det?

Du klickar in på första artikeln. Mycket rapportering inför matchen men ingen information om när matchen är. Varken dag eller klockslag. Eller för den delen var matchen spelas, om den ens är i Stockholm.

Nästa artikel. Scroll, scroll. ”…i morgon…” När publicerades artikeln? Scroll, scroll. Ah! I går.

Det är fortfarande inte riktigt klart var matchen spelas eller exakt när, men det verkar alltså vara i dag i alla fall.

Ta den här artikeln från DN till exempel. När matchen spelas och i vilket land den spelas nämns i en parentes i näst sista stycket.

Att det är så här är så himla konstigt.

Det är likadant under stora mästerskap. Du kan läsa artikel efter artikel som hajpar upp inför dagens tävling. Men det står i princip aldrig när tävlingen är eller hur man kan ta del av den. Och många nyhetssajter har ju ändå ett egenintresse av att berätta detta för läsarna eftersom de har en livebevakning av tävlingen som de rimligen vill att läsarna ska komma tillbaka och ta del av.

Till och med SVT Play som var bra på att lyfta fram dagens livesändningar har blivit mycket sämre på det här. Så nu måste man antingen scrolla, scrolla, scrolla för att hitta det eller klicka in på en kanal, låta den aktuella sändningen starta och sedan direkt scrolla förbi för att se om tävlingen visas i den kanalen. Upprepa tills du hittar sändningen.

Ofta har det enklaste sättet att ta reda på när en tävling börjar att googla efter en inför-guide som någon tidning förhoppningsvis har publicerat innan mästerskapet börjar som listar alla tävlingar med starttider och var de går att se. Så här såg Sportbladets ut inför senaste skidskytte-VM.

Ok, vad bör sajterna göra?

I varje inför-artikel bör det finnas en faktaruta, helst i brödtexten, som berättar när tävlingen är och med en länk till sajtens livebevakning om det finns någon sådan.

Nästa steg är att låta läsaren bekräfta att de är intresserade av att följa den här tävlingen. Då kan redaktörerna skicka ut ett nyhetsbrevsmejl strax innan tävlingen drar i gång, med en länk till livebevakningen och en kort text som berättar vad förutsättningarna är för tävlingen; vilka som är favoriterna, om det är några svenska inblandade och vad deras chanser är, vad som hände i förra tävlingen och så vidare.

De här förutsättningarna är också något som redaktörerna borde använda i livebevakningen. Under mästerskap är det ofta ett och samma liveflöde som används till alla tävlingarna, så om du kommer in till det innan dagens tävling har börjat toppas flödet av det sista som skrevs den förra tävlingsdagen. Det flödet borde i stället inledas med förutsättningarna för dagens tävling i korthet.

Och de här inför-guiderna som nyhetssajterna publicerar inför mästerskapen med alla starttider måste ju uppdateras under mästerskapet så att dagens tävlingar alltid är överst och att de länkar till inför-artiklar eller livebevakning.

Vi kan inte fortfarande hålla på med papperstidningssjournalistik på nätet.

Categories
Journalistik

Ziggy Says: Ny rapport om framtidens webbjournalistik

Det här inlägget publicerades ursprungligen på ziggysays.com.

Förvånansvärt länge var webbjournalistik på de flesta tidningar detsamma som pappersjournalistik, enda skillnaden var att den fanns på nätet. En av de nya former av journalistik som har sitt ursprung på nätet är livebloggar. Nu har Karin O’Mahoney, min gamla kollega från SvD.se, skrivit rapporten As it Happens – How live news blogs work and their future om formatet för brittiska medieinstitutionen Polis.

Livebloggar är unika för mediet tack vare några olika aspekter: informationen uppdateras i realtid och tidsstämplas, informationen hämtas från flera olika källor (andra nyhetssajter, sociala medier, tv, radio osv), det inkluderar läsarna direkt och det sparas lätt sökbart på tidningens sajt.

The Guardian började liveblogga 1999 men då enbart om sport. Först 2005 använde de livebloggar i ett nyhetsskede, under bombattackerna i London. På The Guardian har livebloggar flera hundra procent fler läsare än vanliga nyhetsartiklar i samma ämne. Karin O’Mahoney använder just Guardian och Aftonbladet som exempel i sin rapport om var liveblogging befinner sig i dag och hur dess framtid ser ut.

Den stora fördelen med livebloggar är att det snabbt och enkelt går att presentera den senaste informationen i ett nyhetsskede eller ett sportsammanhang. Det stora problemet som många journalister jobbar med är naturligtvis samtidigt att det är så lätt att presentera information som redaktionen inte har hunnit verifiera ännu, något som Karin O’Mahoney tar upp mer noggrant i rapporten.

Twitter är ett annat medie som många journalister använder sig av bland annat för att det är så lätt att snabbt sprida information till många människor. Därför har flera livebloggingverktyg byggt in möjligheten att automatiskt hämta in inlägg från specifika användare under kontrollerade former så att material som annars bara skulle hamna på Twitter även kan bli en del i tidningens livebevakning.

En nyhetssajt som nämns i rapporten som har hämtat inspiration både från livebloggar och Twitter för hur en nyhetsstartsida kan presenteras är ITV News som presenterar alla nyheter i en ständigt uppdaterad liveström.

Min önskan är att nästa steg i webbifieringen av nyheter är att någon äntligen tar tag och wikifierar nyhetsartiklar. Det är bra för klicken att ha många artiklar om samma ämne men ur ett läsarperspektiv är det rätt värdelöst att det inte finns ordentliga uppdaterade artiklar som innehåller de viktigaste händelserna i ett nyhetsskede på ett samlat vis med länkar ut till all relevant information. Nackdelen med livebloggar i det här sammanhanget är att de är i fel tidsordning och blandar viktig information med mindre viktig och verifierad information med overifierad. (Påmindes om att jag skrev mer om det här med wikifiering av nyheter för några år sedan.)

Ladda ner och läs rapporten i pdf-format här.


Categories
Journalistik

Ziggy Says: Nu lämnar vi klicket som mätare av nätsuccéer

Det här inlägget publicerades ursprungligen på ziggysays.com.

Med den första bannern skapades också standarden för hur vi mäter succéer och misslyckanden på nätet – antalet klick. Sedan dess har mycket förändrats, vi mäter inte bara klick utan även spenderad tid men också hur vi skaffar nya läsare.

Före Google handlade det om att delta i webbcirklar eller få med en länk på någon av de många webbindexen, sedan handlade det om att hamna högt upp på Googles sökträffsidor, ett arbete som peakade med Demand Media.

I dag handlar det snarare om att bli mästare av den sociala ekosfären. Sajter som Upworthy skapade en mall för hur man skapar viral spridning av sitt innehåll, använd av allt från dagstidningar till fejkkonstnärer och tonåriga bildtjuvar.

Bonnier Tidskrifter Digitala Medier har genomfört ett mycket lyckat arbete här och fick nyligen mer trafik till Veckorevyn.com från sociala kanaler än från sök. De ökade trafiken från sociala medier med 2 000 procent på ett år.

Samtidigt har läsarnas ”banner blindness” (eftersom det är så många och så fula annonser på de flesta sajter har vi lärt oss att filtrera bort annonserna på de flesta sajter) fått mediehusen att leta nya mätpunkter att presentera annonsörerna. American Journalism Review har skrivit några artiklar om hur olika sajter och mätverktyg hanterar mätningarna.

  • Viralsajten Upworthy pratar i stället om ”attention minutes”, helt enkelt hur länge läsarna befinner sig på sajten.
  • Verktyget Chartbeat, en uppstickare inom analysområdet, pratar om ”engaged time”, hur länge läsarna aktivt befinner sig på en sida (genom att scrolla upp och ner till exempel) för att skilja ut de som bara lämnar en sida öppen i en flik för att läsa den senare.
  • Sportsajten ESPN mäter i sin tur ”average minute audience” för att kunna säga hur många personer det är inne på sajten vid en viss tidpunkt (framför allt intressant under matcher naturligtvis).

På Kia-index, som är den största statistiksajten för svenska mediehus, så är det fortfarande unika besökare som gäller, bara ett fåtal sajter presenterar statistik över tid på sajten.

Unika besökare har länge varit ett osäkert mått eftersom en person som surfar in på samma sajt både på jobbet och hemma räknas som två unika besökare. Men i takt med att allt fler surfar på allt fler olika enheter blir den här siffran allt mer svårtydd.

Ett annat sätt att hantera ”banner blindness” är hur Bonnier Tidskrifter Digitala Medier tänkte när de skapade en ny digital form för alla sina magasin. De skalade av sidan från allt överflödigt.

I stället för en massa puffar till mer läsning som distraherar och småannonser som inte ger särskilt bra betalt har de fokuserat på artikelns innehåll och en annons. Jag har skrivit noggrannare om deras arbete i en analys för Medievärlden Premium.

American Journalism Review skriver också om hur The Verge, en framgångsrik teknikblogg som lanserades i slutet av 2011, har valt att inte ge sina skribenter tillgång till statstiken på sina artiklar. Anledningen är enligt AJR att redaktörerna vill att skribenterna ska skriva om det som är viktigt, inte det som är trendigt.

Skribenten Russell Brandom säger att han blev förvånad när han fick höra talas om policyn första gången, särskilt som han precis kom från Buzzfeed där alla skribenter får en bonus baserad på hur bra statistik deras artiklar har, men att han har vant sig. Han menar att den har fått honom att tänka igenom sina vad han skriver om och hur noggrannare. Han försöker hitta de historier som The Verge kan bevaka på ett bättre sätt än andra, till exempel hur USA:s hälsomyndighet har slagit ner mot genanalys-startupen 23andme.

Newswhip, en konkurrent till Chartbeat på analysområdet, publicerade nyligen ett blogginlägg där de gjorde om några stora papperstidningars förstasidor baserat på vilket innehåll som delades mest i sociala medier. Det gav ett rätt intressant resultat.

Här The Independent: