I maj 1977 hade Stjärnornas krig premiär och blev en enorm succé. Det var säkert anledningen till att det brittiska bokförlaget Hamlyn började ge ut bokserien Terranska handelsstyrelsen året efter. För det är verkligen ett hopsatt verk. Majoriteten av alla målningar hade tidigare publicerats som omslag på olika science fiction-böcker.
De flesta av oss vet hur rymdskeppen i Stjärnornas krig ser ut. Och det har påverkat vår fantasi sedan dess. Men det fanns en tid med andra idéer om hur framtiden kunde se ut.
Det som utmärker rymdskeppen i Terranska handelsstyrelsen i förhållande till de i Stjärnornas krig är de bulliga och organiska formerna. Närmast insektslika i flera fall. Men framför allt färgstarka i rött, gult och grönt.
1957 introducerar Tord Hall termen vetsaga som en svensk översättning av science fiction när han skriver om den tyska forskaren Wernher von Brauns bok Die Erforschung des Mars i Svenska Dagbladet. Termen bildade Tord Hall genom att dra ihop orden vetenskap och saga. Under flera årtionden håller han fast vid begreppet när han skriver i framför allt SvD. Men det är i princip ingen annan som hakar på.
Den här bokserien är verkligen arketypen av en vetsaga.
Terranska handelsstyrelsen är ett försök att skapa framtida historieböcker genom att sätta ihop en stor mängd fantastiska science fiction-målningar i vetenskapliga sammanhang med påhittade farkostbeskrivningar och ritningar.
Den första boken, Rymdfarkoster 2000 till 2100, skriven av Stewart Cowley inleder med en snabb historik över hur människan tar sig ut i rymden och presenterar sedan den terranska rymdflottans militära och civila farkoster plus ett litet antal utomjordiska farkoster. Varje farkost presenteras med en kort historiebeskrivning, en faktatabell och en enkel ritning men framför allt en stor målning.
Den andra boken, De stora rymdkrigen 2000 till 2100, skriven av Stewart Cowley tillsammans med Charles Herridge är uppbyggd runt en längre text som beskriver ett av de största rymdkrigen som den terranska rymdflottan är inblandade i.
Att bilderna är skapade för andra sammanhang gör att det inte alltid är helt självklart att de hänger ihop med texten samtidigt som stora händelser i De stora rymdkrigen 2000 till 2100 enbart skildras i text, utan illustrationer. Det saknas en röd tråd.
Tack och lov är det fantastiska målningar och det är värt att läsa böckerna enbart för deras skull.
Bland konstnärerna återfinns bland andra Peter Elson, Angus McKie och Chris Moore men inte den store Chris Foss som jag trodde. Rymdskeppen är ju onekligen i hans stil.
Tyvärr är texterna aldrig ens i närheten av samma kvalitet. Där bilderna är episka och går att förlora sig i är texterna platta. De saknar liv och de händelser som skildras framkallar aldrig någon episk känsla av storslagenhet. De karaktärer som förekommer blir aldrig mer än klippdockor.
Nutida science fiction-författare känns ofta som att de har full koll på de senaste idéerna som forskningens spjutspetsar har för att nå den utlovade himlen. Samtidigt rör sig forskningen väldigt snabbt framåt. Det har fått till exempel William Gibson att successivt skriva litteratur som utspelar sig allt närmare vår egen tid. Vilket i dag innebär ett år tillbaka i tiden, bara i en alternativ tidslinje.
När jag nu läser om böckerna om den terranska handelsstyrelsen framstår det som att Stewart Cowley har en hyfsat grund kunskap om forskning. Det gör att böckerna har samma problem som mycket annan äldre science fiction: många tekniska beskrivningar utgår från den samtida senaste tekniken, i stället för spekulationer i vad den senaste tekniken kommer vara om tolv generationer.
Precis som när De stora rymdkrigen 2000 till 2100 skrevs skulle jag säga att det i dag är uppenbart att jordens gravitation är ett av de stora hindren för att inleda en långtgående utforskning av rymden. En lösning som presenterats på det problemet är att bygga rymdstationer dit vi kan sända upp byggnadsmaterial för att bygga rymdskeppen där och låta dem starta i rymden. Men Stewart Cowley noterar bara hur svårt det är att lämna jordens atmosfär bakom sig, i stället för att föreställa sig ett alternativ.
Framför allt märks det hur fast författaren är i sin samtid när användningen av datorer beskrivs. Det är skärmar, utskrifter och inmatningar snarare än talkommandon och direkta anslutningar till hjärnan.
Problemet med att försöka göra historieböcker från framtiden är att lätt de blir förankrade i författarens bild av historien. Framtidens värld beskrivs, men det är författarens egna historiska jämförelser som används. Rymdskepp jämförs med slagskepp från andra världskriget, i stället för något i böckernas egen historia. Det är som om vi i dag skulle jämföra moderna stridsdrönare med regalskeppet Vasa.
Om vi ser litteraturen som en navigation mellan de två polerna karaktärsliv och världsbyggande kan vi placera generationsromaner obehagligt nära karaktärerna medan fantasy ofta bara saknar tabellerna för att kunna användas som rollspel.
Som verk är serien om den terranska handelsstyrelsen onekligen väldigt nära etiketten världsbyggande. Men det känns ändå hela tiden som ett ofärdigt hus. Väggarna och taket finns där men grunden saknar förankring.
I den brittiska bokserien kom det två böcker till: SpaceWreck: Ghost Ships and Derelicts of Space, 1979, och Starliners: Commercial Travel in 2200 AD, 1980.
En intressant detalj i sammanhanget är att det är en ung Steve Sem-Sandberg som översatt böckerna. I dag kanske mest känd som författaren till romanen De fattiga i Łódź.
En annan detalj som jag fortfarande funderar över är hur det kom sig att Svenska Bokhandlarföreningen gav ut boken i Sverige? Var det en kampanj för att få fler pojkar att läsa böcker?
Eftersom böckerna gavs ut för över 40 år sedan finns de naturligtvis inte att köpa i bokhandeln längre. Själv köpte jag mina exemplar på Bokbörsen.