När fantastiken tog plats hos finkulturen

I början av 2000-talet när det fortfarande fanns en livlig tidningsmiljö i Stockholm vandrade många aspirerande journalistvikarier runt mellan redaktionerna.

Under fyra år var jag en del av den här vikariekåren och jobbade på Aftonbladet, Dagens Arbete, Stockholms Fria Tidning, Icakuriren, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Om man jobbade mer än 12 månader hos en arbetsgivare blev man inlasad. Det här gjorde arbetsgivarna allt för att undvika. Även i medievärlden var idealet att ha en lätthanterad arbetskraft som det var enkelt att öka eller dra ner på vid behov. Och eftersom det utbildades fler journalister än det fanns behov för var det enkelt för arbetsgivarna att skicka vidare vikarierna när las-gränsen närmade sig.

Mellan 2002 och 2003 arbetade jag som papperstidningsredigerare på Expressen. I första hand dagtid. Det handlade dels om att förbereda vissa större planerade nyhetsjobb, som ofta innehöll stora tabeller (tänk: ”De tjänar mest i din stad!”), och dels om att redigera kultursidorna.

Det bästa med att jobba med kulturen var att Nils Schwartz skrev rubrikerna. Det var alltid en fröjd att lämna ifrån sig utskrifterna och se honom vandra iväg med till rökbåset och sedan återvända med sina underfundiga rubriker.

Jag kommer inte ihåg hur det kom sig men efter många samtal med Björn Wiman, som var redaktör för Expressen Kultur under de åren, fick jag lov att börja skriva på sidorna också.

Den första artikeln i juli 2002 var en recension av Ralf Königs Jago och den sista i februari 2003 var en recension av William Gibsons Pattern Recognition.

Mina favoritartiklar är fortfarande recensionerna. Och det är lite svindlande att ha fått recensera de här namnen på en av Sveriges största kultursidor.

Sedan var det också väldigt roligt att få intervjua Joe Sacco om hur han skapade journalistik om Palestina i serieformat.


Publicerat

i

av

Etiketter: