Categories
Journalistik

SvD: Ett bokslut på SvD.se

Det här inlägget publicerades ursprungligen på SvD.se.

Notera att i princip ingen länk fungerar nio år senare. Det är under all kritik.

Ibland behöver man ta ett steg tillbaka och se vad man har åstadkommit. Att göra bokslut.

Här ett urval spännande projekt jag varit med om att lansera på SvD.se de senaste åren.

Vi bygger internet

Att träffa alla dessa smarta, driftiga människor var oerhört inspirerande och jag hoppas att ni som tittade på det kände detsamma.

100 känslor

Alla dessa känslor som vi fick ta del av entusiastiskt sammanställt av John Airaksinen och Linda Backman gjorde livet lite bättre.

Stockholmskartan

Inspirerade av Budstikka i Norge ville vi visa att det går att presentera nyheter på ett annat sätt än ett traditionellt redaktionellt urval. Jag är väldigt nöjd med slutresultatet men får ta på mig att vi inte har lyckats hålla liv i satsningen.

SvD Quiz

Vi märkte att olika frågesporter exploderade på Facebook strax efter dess lansering i Sverige. Eftersom SvD länge har haft stark kunskapsprofil kändes det som en självklarhet på SvD.se. Läsarna tyckte det samma och senare blev SvD Quiz vår första Iphoneapp och det är dessutom vår mest populära Facebook-sida.

Bloggarna

SvD.se var tidigt ute med bloggar, P J Anders Linder började blogga den 29 augusti 2004, och efter några års envetet arbete fick vi en snabb ökning av bloggare på tidningen. Några av de bloggar jag minns mest är den myllrande Kinabloggen, Harry Amsters intensiva blogg om tv och populärkultur , Martin Jönssons oumbärliga medieblogg och Ludvig Hertzbergs smarta användande av Under strecket-bloggen som en ingång till SvD:s enorma arkiv.

API-arbetet

Vi inledde ett målmedvetet arbetet med att lära oss mer om att utnyttja andras API:er under förra året, självklart inspirerade av Ted ValentinTomas Wennström och alla andra entusiaster i mashup-rörelsen. När det är som bäst kan det se ut så här på SvD:s konsert- och filmrecensioner.

Vädret

Det vi hade lärt oss av arbetet med nöjes-API:erna använde vi sedan för att bygga en helt egen vädersajt baserad på data från framför allt Yr.no. Till en väsentligt mycket lägre kostnad fick vi en bättre och mer anpassningsbar lösning på en av våra läsares favoritämnen.

Med detta tar jag farväl av SvD.se och går vidare till Inuse.

Categories
Journalistik

SSBD: Det här händer med journalistiken 2010

Det här inlägget publicerades ursprungligen på Same Same But Different.

Flight Delays - Las Vegas Sun

Databasjournalistik

Nästa år är det riksdagsval. Det är ett utmärkt tillfälle för svenska mediehus att satsa på databasjournalistik. När det bara fanns traditionella massmediekanaler att publicera journalistik i var innehållet tvunget att paketeras på samma sätt för alla. Det fanns en artikel och det fanns ett tv-inslag. På nätet kan du som nyhetsproducent ge läsarna möjligheten att själv välja ut vad de vill veta mer om. Vill de se vilka lokala politiker som röstat hur i vilka voteringar kan de själva filtrera materialet.

Men då måste journalisterna veta att nätet ger möjlighet att presentera det som tidigare inte ingått i den vanliga journalistiska verktygslådan; databaserna, bakgrundsinformationen, materialet som reportern inte hann gå igenom och så vidare.

Klart att Las Vegas Sun skulle kunna presentera siffrorna på bara de mest försenade flighterna till staden. Men varför nöja sig med de när de kan presentera de genomsnittliga förseningarna på alla flighter.

Och är det någonstans där det finns mycket data så är det politiken. Det är frånvaro, det är voteringar, det är riksdagspolitik, det är landsting, det är kommuner och så vidare.

Framför allt är det här lokal journalistik. Läsarna vill veta hur deras lokalpolitiker röstar, både i kommunen och i riksdagen. De vill veta hur politikerna röstar i frågorna som berör deras kvarter och städer. De vill veta hur voteringarna stämmer överens med vallöftena.

Är Kalla Faktas första trevande steg på detta område med en databas över de folkvaldas frånvaro ett tecken på att mediehusen är på gång eller kommer de traditionella mediehusen tappa bollen, återigen, och se sig omsprungna av pigga entusiaster och nördar?

Smarta annonser

Tidningarna har fasligt svårt att få ut pengar i tillräckliga volymer från sina webbsatsningar. Hittills har de flesta lutat sig mot ett enda intäktsben, bannerannonser. Årets stora debatt har handlat om betalväggar och jag vet inte om någon är mycket klokare i dag än då. Men kanske, för det som händer i bakgrunden är att företagen inser att det finns pengar att tjäna på att tillhandahålla inte bara nyheter utan även information/data, underhållning och service. Men endast om man presenterar innehållet tillräckligt nischat.

Det behövs dock ännu fler intäktskällor, och de som existerar måste bli bättre. Det finns en framtid för banners, men de måste bli mer än bara passiva varumärkesannonser. Även om tidningarna utvecklar nya format, nya placeringar och relevansbaserade annonssystem är det till syvende och sist annonserna som måste vara lockande för att vi ska använda dem.

Och just ordet användbar tror jag är ett viktigt ledord för utvecklingen. Läsarna måste uppfatta att annonserna är användbara. De måste kunna agera utifrån dem. Till exempel genom att vara småbutiker, kanske till och med unika butiker som innehåller produkter som inte går att köpa i den ordinarie webbutiken (som en parallell till Trendwatchings iakttagelse om Limited Locations i sin läsvärda trendspaning för 2010). Annonserna måste självklart ha unika url:ar som går att spara som bokmärken och sprida.

3xsajt

Diversifiering

Om det finns något som papperstidningen är bättre på än nättidningarna så är det redigeringen. Det finns ännu inget som ens kommer i närheten av det detaljarbete som en redigerare eller tecknare kan lägga ner på en sida, ett uppslag eller en bilaga. Och där tidningarnas olika avdelningar kan se väldigt olika ut på papper är de fortfarande tråkigt uniforma på nätet. Ofta skiljer bara färgerna åt. Det är samma spaltbredder, det är samma typsnitt, det är samma storlekar, det är samma annonser, det är samma grafiska tilltal.

Men vill vi, egentligen, att mode ska presenteras på samma sätt som sport? Att opinion ser ut som näringsliv? Att recensioner ser ut som nyheter?

TV4 har kommit en bit med Nyhetskanalen och Fotbollskanalen till exempel. Aftonbladet har bland annat Sportbladet och Sofis mode.

Tidningarnas ökande arbete med att producera Iphone-appar, med sina hårda nischer och tydliga grafiska profiler, bör leda till att presentationen anpassas mer till innehållet även på de vanliga webbsajterna.

Green Mountain Coffee

Storytelling

Green Mountain Coffee är ett exempel på en växande trend av företag som helt ignorerar det traditionella marknadsföringstänket. I stället för att spendera pengar på annonskampanjer via traditionella massmediekanaler arbetar de i linje med principer från teoretiker som Seth Godin.

Produkten ska vara bra och intressant nog att få konsumenterna själva att berätta om den för sina vänner och bekanta. Det finns ofta en stark historia eller känsla kopplad till produkten eller varumärket som rätt målgrupp är intresserad av att tillhöra.

Ur en tidnings perspektiv är det troligtvis problematiskt att fler entreprenörer väljer den här långsammare vägen att växa. Men när till och med en jätte som Procter & Gamble ser vilka möjligheter det finns bör de nog bli rejält oroliga.

Ännu mer kaos

Om vi har lärt oss något så är det att vi inte vet. Det vi för tio år sedan trodde skulle vara stort i dag är troligen inte sant. Och i och med det att mediehusen äntligen börjar arbeta med nätet på nätets villkor kan vi vara relativt säkra på att det bara kommer bli mer kaotiskt och mer osäkert. Och det kommer bli ännu viktigare att kunna arbeta med nätet. Att leva nätet.


Categories
Journalistik

SSBD: Wikifiera nyheterna

Det här inlägget publicerades ursprungligen på Same Same But Different.

Dagens nyhetspublicering på nätet utnyttjar inte mediets möjligheter särskilt väl. Inspireras av Wikipedia.

Vi som jobbar på mediehusen ger inte läsarna särskilt bra verktyg för att få en bra överblick över ett nyhetsskeende. Vi överlämnar åt läsarna att själva avgöra vad som är relevant. Hur hänger nyheterna ihop? Det överlämnar vi åt läsarna att försöka pussla ihop själva. Inte konstigt att läsarna inte anser att journalistiken är värd att betala för.

Nyhetspublicering innebär en strid ström av fristående artiklar. Och det är inte särskilt konstigt att det blev så här. Så har ju tidningarnas nyhetsarbete fungerat under mer än hundra år. När nätet dök upp tog de flesta nyhetstidningar sina existerande modeller och applicerade dem på det nya mediet.

Nyhetsflödet är enormt, men kontexten saknas. På sin höjd har en redaktör eller ett system länkat till tidigare publicerade artiklar som är mer eller mindre relevanta för den aktuella artikeln. Detta är ett expansiv bransch med flera olika system som mer eller mindre automatiskt föreslår relevanta länkar till andra artiklar. Frågan är om inte detta är en överkomplicerad lösning som i första hand går att ta betalt för eftersom det leder till fler klick på sajten, vilket i sin tur är något som annonsavdelningen kan sälja på.

Varför inte tänka om hur vi hanterar nyhetsskeenden? Kanske kan journalistiken bli mer relevant om vi utgår från en grundartikel (en wiki-artikel) som byggs ut efter hand som saken utvecklas, i stället för att ständigt behöva upprepa grundfakta. Om artikeln blir för lång kan utvalda avsnitt lyftas ut och bli egna artiklar.

Fördelen med wiki-modell är att läsaren får en bättre överblick. Det blir tydligare vad saken gäller och vad som hänt sedan jag senast läste om den.

Matt Thompson är en amerikansk journalist som forskar på just detta med wikifierade nyheter. Han listar ett antal råd för mediehus som vill utveckla sin journalistik, varav jag tycker att de här är de viktigaste:

  • ”Don’t ’win the morning.’ Win the story.” Alltså skapa journalistik som kan leva kvar och vara relevant veckor, månader efter att den publicerats.
  • ”Give people a starting point online.” Bakgrunderna vi sammanställer är viktigare än vi tror. Ge dem en framträdande plats.
  • ”Track the unknowns.” Vad är det vi inte vet om ett visst ämne? Var saknas det fakta?

Googles Marissa Mayer har också argumenterat för en wiki-inspirerad förändring av hur journalistik publiceras på nätet. När hon vittnade inför den amerikanska kongressen angående journalistikens framtid sade hon bland annat:

”Consider instead how the authoritativeness of news articles might grow if an evolving story were published under a permanent, single URL as a living, changing, updating entity. We see this practice today in Wikipedia’s entries and in the topic pages at NYTimes.com. The result is a single authoritative page with a consistent reference point that gains clout and a following of users over time.”

En annan orelaterad men inte oviktig fördel med wikifierade nyheter är att statusen på rättelser höjs. Som det fungerar i dag, om en tidning mot förmodan publicerar en rättelse på nätet, kommer de som redan läst artikeln inte se rättelsen. Här kommer den alltid finnas närvarande.

Tidningar som väljer att samla sin kunskap kan konkurrera om läsarna med Wikipedia utan Googles artificiella stöd, det vill säga Google News-presentationerna i söklistorna.

Ett problem för en nyhetstidning som jobbar med ett wikibaserad publiceringsformat är att de måste kunna variera sitt tempo. Mitt förslag är att kombinera långsiktigt nyhetsarbete i wikiform med livebloggar för direktrapportering och kunskapsbloggar för att skapa kontaktytor mot läsare, det vill säga nyhetskällor. Kanske mer om det i ett kommande inlägg.

Mer läsning:

Kristofer Björkman tog det ett steg längre i december och uppmanade till öppna wikis.

Categories
Journalistik

Från neggo till utvecklande

Efter att jag publicerat mitt första inlägg på Same Same But Different, om läsplattor, kände jag att det blev alldeles för negativt. Inte för att jag har fel, men det finns för mycket gnäll här i världen. Så i dag postade jag ett nytt inlägg på SSBD där jag försöker med en mer konstruktiv vinkel. Därför borde vi wikifiera nyhetssajterna. Gärna i kombination med livebloggande.
Categories
Journalistik

SSBD: Varför läsplattor inte är tidningarnas framtid

Det här inlägget publicerades ursprungligen på Same Same But Different.

Mattias Fyrenius från TV4 nya medier påminde via Twitter i söndags om att läsplattor är det senaste hoppet bland amerikanska mediehuschefer. Hos cheferna finns en önskedröm om att mikrobetalningar i kombination med låsta plattformar ska vara lösningen för blödande nyhetsföretag.

Problemet är bara att läsplattor är ett farligt stickspår, även för mediehusen. Läsplattan är fel svar på en strukturell kris.

Johan Grafström på SVTi kommenterade Fyrenius inlägg så här: ”Är inte e-readers som tv-teatern på sin tid? En övergångsgrej till något som bättre utnyttjar mediet, men som kanske behövs.”

Själv tror jag inte att det behövs. Nyhetsredaktionerna kan göra tidning. De har gjort det sedan 1800-talet. I mitten av 1990-talet startades de första svenska dagstidningarna hemsidor. För Aftonbladet innebar det ett viktigt steg på vägen mot att bli Skandinaviens största dagstidning. Men i mångt och mycket var, och är, det fortfarande bara papper på nätet. Det nya mediet utnyttjades inte. Därför blev de också omsprungna av digitala natives, som levde mediet och använde dess fördelar maximalt.

Om mediehusen verkligen utnyttjar mediet kommer de hitta många nya uttrycksformer för journalistiken. Se den datadrivna journalistiken på Everyblock. Se Fredrik Strages Youtubiana. Se Las Vegas Suns bevakning av vattenbristen som hotar staden.

Tanken bakom läsplattorna är att den ska efterlikna tidningen och boken. Fördelen är att du kan köpa böcker och tidningar ur en i praktiken oändlig butik var du än är och bära med dig dem oavsett hur många de är. Men det är en ofullständig plattform. Den konkurrerar med pappersprodukter, en kategori den aldrig kan bli bättre än vad det gäller känslan av att hålla och bläddra i en fysisk produkt. På andra sidan skalan konkurrerar den med Iphone, Androidtelefoner, netbooks och andra mobila plattformar, en kategori den aldrig kan besegra vad det gäller funktionalitet och bekvämlighet.

Onekligen finns det intressant teknik i läsplattor. Inte minst e-inkskärmar. Men det är något som vi redan har sett byggas in i enkla bärbara datorer som One Laptop Per Child-projektet och som det finns långt gångna planer att använda i mobiltelefoner.

Återigen; tidningsmakare kan göra tidning. Åratal av experimenterande har utvecklat produkten. Läsplattorna riskerar att konservera den utvecklingen, att fixera ett beteende som måste få fortsätta att förändras. Framtidens läsande är inte nödvändigtvis samma som dagens.

Iphone, Android och andra lknande plattformar är ett rätt svar på frågan om framtidens läsande. E-pappersläsarna är fel.

En inte alltför vild gissning är att de mediehus som investerar i distribution av nyheter, vare sig det i form av data eller känslor, via olika former av programbutiker kommer på lång sikt kunna räkna hem större vinster än de som fokuserar på läsplattor. Läsplattorna är en nischprodukt, en historisk parantes. Möjligheterna att bredda affärsmodellerna är större i andra plattformar.

Categories
Journalistik

SVT:s arkiv – öppet för alla

SSWC 2009 - SVT vs. TV4 Johan Grafström, SVT, och Morris Packer, bland annat TV4, under en diskussion om de båda företagens respektive Play-tjänster på årets Sweden Social Web Camp. | Foto: Fredrik Johansson. I dag måste man gå till Avdelningen för audiovisuella medier inom Kungl. biblioteket (oerhört sexigt namn), tidigare Statens ljud- och bildarkiv, för att kunna ta del av den fantastiska som SVT och SR sitter på. Men du måste vara forskare för att få tillgång, och det går troligen inte att kopiera materialet. BBC har en plan att digitalt tillhandahålla alla program någonsin inspelade för alla boende i Storbritannien. Tanken är att allt som är finansierat av skattebetalarna ska vara tillgängligt för dem. Samma grundtanke återkommer i många andra områden, som kart- och väderdata (se Yr.no), och kommer vara en av flera stridslinjer under den närmaste tioårsperioden. Åtminstone på SVT finns nog liknande tankar. Frågan är bara hur tillhandahållandet ska ske. Här ser jag en intressant möjlighet. Eftersom det redan finns en organisation som jobbar med detta, före detta Statens ljud- och bildarkiv, ska de ansvara för att distributionen fungerar smärtfritt. De tillhandahåller alla program digitalt. Men de har, som i dag, inga tjänster för slutkunder, tittarna. I stället erbjuds alla intresserade företag och organisationer att ta del av materialet och distribuera vidare det till tittarna, vare sig det är i datorer, mobiler, tv-apparater eller någon annan enhet. Det innebär att majoriteten av lagrings- och distributionskostnaderna hamnar på leverantörerna. De får dessutom betala eventuella rättighetskostnader till arkivet eller relevanta rättighetsorganisationer. Å andra sidan är det fritt fram för dem att ta ut eventuella avgifter av tittarna.
  • Det innebär att organisationer kan erbjuda relevant arkivmaterial utan kostnad för tittaren eftersom de ser det som en samhällsförändrande tjänst som är värd att sponsra.
  • För ett företag som Headweb kan det vara ett material de erbjuder billigare än sitt övriga utbud med baktanken att kunderna ska fortsätta se andra program och filmer som kostar mer.
  • För ett företag som Voddler kan det vara ett material de erbjuder gratis för alla premiumkunder som ett incitament att får fler betalande användare.
  • För SVT skulle en sådan hör modell innebära att de kan a) knäppa TV4 och andra reklamkanaler på näsan; ”Se vilken kulturskatt vi kan erbjuda våra tittare” och b) argumentera för att licensavgifterna ska finnas kvar; ”Se hur vi tillgängliggör denna kulturskatt som ni betalt tillsammans”.
Categories
Journalistik

Rikstidningarna kan bli viktigare om de väljer att lokalisera sig

“And so, for a newspaper like the San Franciso Chronicle or the Los Angeles Times or any metro daily, it becomes easier to send a reporter to cover a giant story like Iraq than it is to send a someone to figure out why one intersection in a city has more traffic accidents than any other.”

“Let’s talk about real structural change instead: partition the giants. Maybe the LA Times should actually be broken into three or four or five distinct papers to better cover the market one giant lumbers across today. If you did it smartly, you could still retain many of the economic benefits of large scale while gaining the focus of smaller organizations.”

Citaten är från Bob Cauthorn intressanta inlägg i Rebuilding media om amerikanska regionala tidningar (metro papers). De tidningarna verkar sitta i en liknande situation som de svenska rikstidningarna, speciellt SvD och DN, som båda har börjat en tydligare lokal Stockholmsfokusering men fortfarande hindras av prestigen att vara en rikstidning med allt vad det innebär av utsmetande av resurser och onödig stress och förstörd arbetsrytm i samband med tidiga riksupplagor.

Det kanske är självklarheter men visst har SvD och DN mycket att vinna på att konkurrera närmare läsarna? Och då menar jag alla läsarna, hela Stockholm. Det är ett misslyckande att Mitt i-koncernen nästan är ensam om att bevaka stora delar av Stockholms förorter.

En tidning som Stockholms Fria Tidning skulle haft en mycket större chans att bli en tidning att räkna med om de hade valt att satsa på en läsardriven Stockholmstidning. De kunde kört en hård match med alla gratis lokaltidningar (Innerstadspress, Mitt i, City, Metro) och växt in i en position strax under SvD och DN med prestige för hårda Stockholmsnyheter. I stället tycker jag att de slösar bort sina resurser och sin chans genom att lägga sig i konkurrens med den stora drös av (ekonomiskt) knappt livskraftiga vänstertidningar där det finns en väldigt liten tillväxtpotential. (Obs. Jag har inte orkat läsa SFT sedan min första årsprenumeration så den kan vara fantastiskt bra i dag men jag har inte hört någonting om den sedan dess som tyder på det.)