Efter andra världskriget skapade Japan en ny bilklass som skulle starta tillverkningsindustrin efter kriget. Bilarna fick sänkt skatt men också mindre dimensioner för att kunna använda motorcykelmotorer, i stället för bilmotorer. Biltypen döptes keijidōsha men kom att kallas kei i vardagligt tal.
Keibilar finns i många olika former men den jag själv förknippar mest med stilen är de som ser ut som små blingade skåpbilar. Låga över gatan men höga i taket, korta och smala men rymliga.
Bilarna är perfekta för den lilla familjen och den åtråvärda konsumentgruppen dinkies, double income no kids. Den har också blivit populär bland japans allt fler äldre eftersom det är en praktisk bil som är billigare än andra bilar.
Fokus är på funktion, anpassning och smidighet. På flera bilmodeller är det skåpbilsdörrar som man drar bakåt för att öppna där bak och vissa skåpbilsliknande modeller saknar mittpelare för att man enklare ska kunna komma åt att modifiera interiören. Honda N-Van till exempel kan fälla både de båda baksätena och passagerarsätet fram så att det blir ett helt plant golv för att använda bilen som en enkel campingbil till exempel vid utflykter.
Naturligtvis finns det också enklare småbilsliknande modeller och förvånansvärt många sportbilsmodeller. Även om bilarna inte får lov att köras snabbare än 140 kilometer i timmen. Men japanerna älskar ju drifting.
Honda N-Van Och N-Box är sinnebilden av en keibil i mina ögon. N-Box är även den keibil som såldes i flest exemplar i Japan 2019.
De första keimodellerna 1949 fick inte ha en motor som var större än 150 cc, ungefär som en mindre motorcykel i dag, men ganska snart (1951) höjdes det till 360 cc som sedan var standarden ända fram till 1976. De första bilarna fick inte vara längre än 2,8 meter och bredare än 1 meter. Det har i dag växt till 3,4 meter respektive 1,48 meter och en motor på 660 cc med 63 hästkrafter.
En av de många fördelarna med keibilarna är att de går att köra även på de trånga smala gatorna i japanska städer som är en rest från de historiska städerna när gatorna var anpassade för gående och häst och vagn.
Eftersom japanska städer i stor utsträckning fortfarande bygger på de gamla historiska gatunäten finns det ingen plats för bilparkering på de flesta gator utan de flesta som bor i villa, vilket är en väldigt stor andel av japanerna som gör, även i stöder, så behöver de boende få plats med sina bilar i anslutning till huset. Det är en annan anledning till framgången för biltypen. Eftersom keibilarna är mindre fysiskt än många av sina konkurrenter gör det att husägarna inte behöver offra lika mycket av sina hus för att få plats med bilarna.
I vissa regioner, främst i södra Japan, har mer än hälften av alla bilarna på vägarna varit keibilar. Förutom i Japan har keibilarna främst sålts i andra asiatiska länder som Indonesien, Filippinerna och Malaysia.
Trots att den första serieproducerade elbilen var en keibil (Mitsubishi i-MiEV, 2009) är det förvånansvärt lite andel av keimarknaden som består av elbilar. Men det kanske är på väg att förändras. Och Honda E, som är otroligt lik deras keimodell N-One, är en elbil som nästan är en keibil.
En av de härligaste koncepten är nog Honda N-Camp. En liten, liten husvagn med en liten tvåsitsbil vid namn N-Truck. Tyvärr verkar det inte ha blivit mer än ett koncept som visade på bilmässor.
Tyvärr beslutade den japanska regeringen 2014 att de ekonomiska fördelarna för keibilar skulle minskas. Försäljningsskatten, bensinskatten och keibilsskatten höjdes.
Västerländska och kinesiska bilar blir större och större och säkrare för passagerarna men farligare för de som blir påkörda av bilarna. I sommar har vi hyrt bil från Volvos nya biltjänst M. Och den minsta bil vi har kunnat hyra är Volvo XC40. En bra bil på många sätt men det är orimligt att det är den minsta bil som Volvo tillverkar nuförtiden. För några år sedan när vi använde Sunfleet som biltjänst hade de Volvos C30, en på många sätt utmärkt bil för ett par utan barn. Snabb nog för motorvägarna, liten nog att kunna köra överallt utan att oroa sig för att köra på något i onödan. Jag utgår från att det var Geelys beslut att Volvo bara skulle tillverka större bilar eftersom det är en större avans på större bilar.
Samtidigt är våra städer byggda utifrån standarder. Standarder som uppdateras för att försöka stämma in med verkligheten. Jobbytorna i moderna kök är högre än de var innan andra världskriget eftersom vi växer och fler män använder köken. Om vi accepterar att städernas gator fylls av suvar och crossovers kommer vi oundvikligen behöva anpassa städerna efter bilarna igen. Precis som vi gjorde under 1950- och 60-talen. Gatorna måste bli bredare. Parkeringsplatserna större. Bilarna måste utrustas med särskilda sensorer bara för att förarna inte ser människor som rör sig i närheten av bilen.
Även om vi byter ut förbränningsmotorerna mot elmotorer så kommer vi fortsätta förstöra städerna med våra alldeles för stora bilar.
Japan införde den ursprungliga skattesubventionen för att dra i gång konsumtionen och produktionen efter kriget med det ledde också till att de etablerade en bilmodell som är bättre för miljön än motsvarande bilmodeller eftersom de drar mindre bränsle och kräver mindre mängd råvaror vid tillverkningen. Tänk vad vi kan åstadkomma genom genomtänkta skattemodeller som premierar inte bara specifika motortyper utan biltyper som är bättre för staden, människorna och miljön.
Där Sverige, inspirerade av USA, anpassade staden efter bilen anpassade Japan bilen efter staden.