1985 var Södra Stationsområdet i Stockholm fortfarande inte mycket mer än ett gäng arkitektskisser. Den mest kända arkitekten var spanjoren Ricardo Bofill som blev inbjuden av HSB att rita den halvmåneformade byggnad som i dag kallas Bofills båge tillsammans med ett antal andra mindre byggnader bakom bågen och längs med Bangårdsgången mot Stockholm Södra. Men det jag är intresserad av är det som inte blev byggt. Trots att det inte ingick i uppdraget från HSB valde Bofill att även skissa på Söder torn, även känd som Haglunds pinne.
Söder torn ritades av den danske arkitekten Henning Larsen på uppdrag av SBC och JM och kantades av många turer där tornet successivt sänktes från de planerade 40 våningarna till dagens 24.
När jag i dagarna tittade lite närmare på Ricardo Bofills ursprungliga skisser på hur Fatbursparken skulle anläggas i Expressen från den 7 februari 1985 förstod jag äntligen varför trapporna upp till Medborgarplatsen var så otroligt breda.
Hans tanke var att Fatbursparken skulle bestå av en öppen stenlagd plats med stora träd och en damm med ett vattenspel på den norra sida, mot Mariagårdstäppan, och en stor obelisk på den södra sidan, mot bågen. Den breda parkallén började i trapporna ner från Medborgarplatsen och fortsatte hela vägen till Södra Station. På så sätt skulle området skapa en stor scen för byggnaden.
I stället blev det en smal allé som effektivt stänger av de gåendes blickar mot bågen.
När man förstår att Bofill ville gestalta hela Fatbursparken blir det självklart att han också ritade ett förslag på Söder torn i sin stil.
– Jag blev förvånad när jag såg att det finns planer på ett höghus i området. Den enda möjliga lösningen är en mycket smäcker byggnad och därför har jag bidragit med ett eget förslag, sade Ricardo Bofill till Svenska Dagbladet den 19 april 1985.
På Ricardo Bofills skiss över Söder torn ser man ett högt torn med rejäla kolonner och ett tak som skulle passa på ett grekiskt tempel. Hans idé var att tornet skulle vara 50 våningar.
Jag ska vara ärlig. Jag gillar inte Ricardo Bofills arkitektur. Det är intressant att han ritar palatsliknande byggnader för vanliga människor men byggnadernas proportioner är omänsklig och planeringen saknar helt kontakt med gatulivet. Husen är stängda och avvisande.
Men det är något med den ursprungliga skissen över Fatbursparken.
Det palatsliknande förstärks framför allt med hjälp av fönsterna på bågens södra utsida. Även parkens utseende ramar in det hela och skapar en känsla av en plats jag skulle kunna tänka mig att långsamt promenera igenom och kanske till och med stanna till i, inte bara rusa igenom för att snabbast möjligt komma ut till de människovärdiga kvarteren öster om Medborgarplatsen.
Allting känns lite mjukare än hur det blev i verkligheten. Till viss del säkert på grund av att det just är en skiss men också för att det känns som att det är mer detaljer i byggnaderna. Inte bara något åbäke som ser ut att vara sammansatt av en massa prefabelement. Och tornet är lockande. Inte bara för höjden och hur den försöker ta plats i en alldeles för nervös stad utan för att den är något unikt.
Men chansen är nog trots allt stor att jag hade ogillat den lika mycket som jag ogillar Bofills båge i dag. Å andra sidan blev inte det nuvarande tornet särskilt bra heller.