Kim Stanley Robinson är en amerikansk science fiction-författare kanske mest känd för Mars-trilogin: Red Mars (1992), Green Mars (1994) och Blue Mars (1996). I tidningen The New Yorker diskuterar han hur den pågående coronakrisen öppnar nya framtider för oss som civilisation.
Just nu lever vi i en värld där vi ser att vi kan göra något gemensamt för att skydda oss själva och andra mot ett osynligt virus som slår mot oss på ett delvis oförutsägbart sätt, konstaterar Kim Stanley Robinson.
För bara några månader sedan levde många av världens medborgare som om vi själva inte behövde göra något radikalt för att undvika den hotande kollapsen på grund av miljöförstöringen. Det fanns alltid någon annan längre fram i tiden som kunde lösa det åt oss, någon rikare, någon smartare.
Men Kim Stanley Robinson menar att vi nu ser hur mycket och hur snabbt vi kan förändras som samhälle för att åstadkomma en förändring.
”Viruset skriver om våra fantasi. Det som kändes omöjligt har blivit tänkbart.”
Plötsligt tar vi som samhälle del av statistiken och lyssnar på rekommendationerna från forskarna.
Visst kommer vi att återgå till någon form av det gamla normala men vi kommer inte glömma bort hur vi agerade den här våren nästa gång vi drabbas av en global shock, menar Kim Stanley Robinson.
Som science fiction-författare diskuterar Kim Stanley Robinson också i sin artikel om hur science fiction-litteraturen påverkar både författare och läsare att bli bättre på att hantera och bedöma potentiella framtider.
Inte bara nya pandemier utan även fruktansvärda symtom på miljöförstöringen, som vattenbristen i Johannesburg, är sådant som tidigare kallades science fiction men som i dag kan klassas som realism.
Han diskuterar också hur vissa idéer kräver virala uttrycksformer för att spridas. ”Flatten the curve”, eller ”Platta till kurvan” som det har blivit i Sverige, är ett sådant mem som trots att det bara är ett enkelt begrepp skapar en hel tankevärld som får hela samhället att agera gemensamt.
Själv är jag inte lika säker åt vilket håll världen går efter coronakrisen. Vi står och balanserar. Likaväl som att en utvecklad solidaritet kan blomma ut med en ökad vilja att förbättra livsvillkoren för alla, där de som tidigare sågs som utbytbara i samhällsmaskineriet äntligen får sin upprättelse, likaväl kan det slå över i en ökad isolering där vi ser oss själva som viktigast och fokus hamnar på att säkra resurserna åt oss själva, från den egna familjen utåt till nationens gränser, där det avvikande blir farligt och hotande.