Categories
Framtider

Vad kommer hända efter karantänen?

Coronakrisen har förändrat hela samhället. Och även när den värsta krisen är över och vi kan komma ut efter karantänen på riktigt kommer världen ändras i stort och smått.

Det finns många andra [Vox] [Inverse] [The Atlantic] som är mycket bättre på att spekulera i vad som kommer att ske i framtiden. Och som jag har skrivit om på sistone [1] [2], detaljerade framtidsspaningar är ofta värdelösa, men de är i alla fall roliga att skriva.

Som vanligt är det här skrivet utifrån något slags snävt stockholmsperspektiv.

Fjorton saker jag tror kommer att hända:

  • Fler cyklar till jobbet. Det går snabbare än att promenera och är säkrare än att åka kollektivt. Efterfrågan på elcyklar har gått upp. Även elmopeder säljer bra. Många städer i världen förbereder utbyggda cykelleder. [Milano, Paris, Budapest] [Helsingborg]
  • De som har bil använder den mer. Bästa sättet att isolera sig när man ska från punkt a till c via b. [Även om städer som Paris gör allt för att stoppa den utvecklingen.]
  • Fler familjer kommer att se till att deras äldre släktingar har möjlighet att delta i videosamtal så att de kan fortsätta ses även om en akut karantän införs igen. [Så här gör de i Simrishamn.]
  • Anpassade boendeformer där man kan bo kvar en längre tid av sitt liv borde bli ännu mer attraktiva än äldreboenden.
  • Biljettpriserna hos de överlevande flyg- och tågbolagen kommer i alla fall inledningsvis att höjas och det blir vanligare med avskiljare av olika slag, genom mer utrymme i första klass eller glasskärmar i andra klass.
  • Alla butiker blir även e-butiker med någon form av leverans eller hemkörning. En del finns enbart kvar som distanshandelsbolag.
  • För en del företag är coronakrisen en möjlighet att skapa en ny plan för framtiden. Som när Volvo Cars varslar tusentals anställda och säger att de ska satsa hårdare på elbilar och självkörande bilar i framtiden.
  • Konsulttjänster blir mindre eftertraktade och fasta anställningar känns tryggare.
  • Färre möten på jobbet. Vi klarar oss utan dem.
  • Det helt öppna kontorslandskapet ersätts av ett mer slutet. Antingen med större avstånd och markerade zoner eller helt enkelt genom avskiljare av plexiglas eller liknande.
  • Folk som kan fortsätter jobba hemifrån i större utsträckning än tidigare. En eller flera dagar i veckan. Acceptansen ökar från företagen som ser att de vågar lita på sina anställda och de anställda ser att de får lika mycket eller mer gjort hemifrån.
  • Företag som beställer digitala projekt blir noggrannare med att projektet ska löna sig direkt. Fler uppdragsgivare beställer konverteringsanalyser för att ta fram databaserade hypoteser som ökar chansen att man lägger pengarna på rätt saker.
  • Företag som hyr in konsulter kommer att vilja betala i någon form av vinstdelning i stället för en timpeng. (Tack till Martin Palacios för den här!)
  • Den här är jag mer osäker på, men kommer det att bli mer attraktivt att jobba nära hemmet snarare än att jobba i centrum av storstäder, även om innerstadsjobbet är bättre betalt?

Fyra saker jag hoppas kommer att hända

  • Det blir vanligare med dörrar som öppnas utan att man rör dem. Antingen genom traditionella celler som bryts när man närmar sig eller att de öppnas automatiskt när man blippar upp dem (om de har en blipp) eller kompletteras med öppningsknappar som man trycker på med foten för att öppna dörren automatiskt. Inför åtminstone de här mekaniska fotöppnarna.
  • Det sociala stigmat kring att bära munskydd försvinner i Sverige.
  • Kollektivtrafiken byggs ut. Införandet av självkörande tåg i Stockholms tunnelbana accelererar. Fler bussar och tåg, mindre trängsel.
  • Att personalen i sjukvård, äldreomsorg och alla andra som jobbar med riskgrupper får kraftigt höjda löner och bättre arbetsförhållanden.
Categories
Framtider

Om att spå framtiden – ”En anmärkningsvärd omfattning misslyckanden”

1974 tog den kanadensiska professorn Vaclav Smil fram ett framtidsscenario om i första hand energimarknaden för tidningen The Futurist tillsammans med 40 andra experter. Hur gick det?

  • 1980 skulle vi få fram naturgas, olja och jordvärme med hjälp av atombomber. Knappast.
  • 1980 skulle utflyttningen från storstäderna ske när skatten höjdes i städerna men sänktes på landet. Nej.
  • 1983 skulle kärnkraften vara helt säker. Inte direkt.
  • 1985 skulle de mer effektiva bridreaktorerna sitt genombrott. I dag finns ett fåtal kvar i aktivt bruk.
  • 1985 skulle bilar som drivs av batterier, bränsleceller eller ånga få sitt stora genombrott. Jag skulle säga att elbilar fick sitt stora genombrott på 2010-talet snarare.
  • 2000 skulle vi kunna använda vätebombstekniken för att genom kontrollerad kärnsammanslagning skapa energi. Inte än.

Vaclav Smil är den förste att erkänna att den här formen av detaljerade framtidsspaningar inte är värda särskilt mycket.

År 2000 skrev han själv en analys för vetenskapsförlaget Elsevier att ”undersökningar av långsiktiga energiprognoser visar en anmärkningsvärd omfattning av individuella och kollektiva misslyckanden med att förutsäga den faktiska utvecklingen”. Han konstaterar att ”dessa erfarenheter visar att vi bör överge detaljerade kvantitativa punktprognoser till förmån för beslutsanalys eller beredskapsplanering under en rad alternativa (utforskande såväl som normativa) scenarier.”

Hans avslutning om framtidsspekulationer är väl värd att läsa.

”Vi har flera förlägenheter och misslyckanden framför oss. Det kommer inte att vara slut på naiva, och (inte bara) i efterhand otroligt kortsiktiga eller riktigt löjliga, förutsägelser. Omvänt kommer vi bli chockade upprepade gånger av helt oväntade händelser. Extrema framtider är lätta att skissera – och så småningom kan någon av dem komma att inträffa. Vad som är oerhört svårare att förutse är de mer troliga verkligheterna som uppstår ur en blandning av väl förstådda och nästan oundvikliga kontinuiteter å ena sidan och av häpnadsväckande diskontinuiteter och överraskningar å andra sidan.”

Fram till och med slutet av maj 2020 går det att läsa Aftonbladets rapportering om spådomen från den 25 maj 1974 i Kungliga Bibliotekets tidningsarkiv oavsett var du befinner dig. Efter det kan du ta del av materialet på flera olika bibliotek i Sverige.

Categories
Framtider Samhällsplanering

Så gick det för Stockholm i framtiden år 2020

1986 presenterade Stockholms regionplankontor rapporten ”Skiss-85”. Förutom att vara en otroligt blodfattig titel var det en rapport över hur Stockholms län skulle utvecklas fram till 2020. Hur rätt fick de?

Bland spådomarna i rapporten fanns:

  • Kunskapshantering (utbildning, forskning, kultur, massmedia) blir en allt mer dominerande sysselsättning, samtidigt som sysselsättningen inom industrin minskar.
  • Storstockholm kommer ha 2 miljoner invånare.
  • Det vanligaste hushållet är ett ensamhushåll.
  • Hushållen utan barn blir fler.
  • De äldre blir fler och de yngre färre.
  • De rika kommunerna norr om Stockholm blir rikare och de fattiga kommunerna söder om Stockholm blir fattigare.
  • Biltrafiken ökar 38 procent.

Därför trodde rapportskrivarna att följande borde ske:

  • Kungshattsleden över Lovön och Mälaröarna kommer byggas.
  • Arlanda får en fjärde landningsbana.
  • Ett stor kolkraftverk byggs i Värtan.
  • Det byggs en flygplats för inrikesresor i Tullinge.
  • Huddinge får flera nya universitetsfakulteter.
  • Södertälje får ett stort transportcentrum för långtradare.
  • Flemingsberg får en fjärrtågsstation.
  • Nya tunnelbanestationer byggs i Hansta, Barkarby, Bromma, Skarpnäck, Flemingsberg och Tullinge.
  • Innerstaden förtätas med fler bostäder, bland annat i slakthusområdet, Hammarby och gasverksområdet.
  • I Sundbyberg bebyggs Kymlinge och i Solna byggs nya bostadsområden på Ulriksdalsfältet och i Frösunda.

Facit:

  • Storstockholm har 2 377 081 invånare. Men då har Norrtälje kommun, Nykvarns kommun, Nynäshamns kommun och Södertälje kommun tillkommit i begreppet Storstockholm.
  • En hög andel jobb i regionen finns inom branscherna handel, transport, hotell och restaurang, information och kommunikation, finansiell verksamhet och företagstjänster samt personliga och kulturella tjänster.
  • Jämfört med riket är andelen ensamhushåll mindre i Stockholms län än i resten av landet.
  • Den vanligaste hushållet, både i Stockholm och landet, är sammanboende med barn under 25 år.
  • Befolkningspyramiden i Stockholms län ser fortfarande mer ut som en julgran i Stockholms län till skillnad från till exempel Japan där den mer ser ut som en uppochnedvänd pyramid.
  • Kungshattsleden ingår i Förbifart Stockholm men går nu som en tunnel under Lovön.
  • 2002 invigdes Arlandas tredje landningsbana.
  • Kolkraftverket i Värtan invigdes 1989 och stängdes 2020. Det nya kraftvärmeverket produceras i stället värme och el av biobränsle.
  • Tullinge flygplats stängdes 2004. De civila flygningarna skedde genom Botkyrka Flygklubb.
  • Södertörns högskola invigdes 1996 i Flemingsberg i Huddinge kommun. (Tidigare stod här att Flemingsberg fick högskolan i stället för Huddinge. Men Flemingsberg är ju en del av Huddinge kommun, vilket jag borde veta eftersom jag har bott där. Tack Kristina!)
  • De största vägterminalerna där gods lastas om till lastbil i Stockholmsregionen finns i Arlanda och Årsta.
  • Flemingsbergs station öppnade 1987.
  • Skarpnäcks tunnelbanestation invigdes 1994. Hansta blev ett naturreservat 1999 och fick ingen tunnelbanestation. Barkarby planeras få en tunnelbanestation tidigast 2024.
  • Innerstaden har förtätats bland annat i Hammarby sjöstad och gasverksområdet som nu kallas Norra Djurgårdsstaden. I Slakthusområdet har processen mot att göra om området till ett bostadsområde påbörjats.
  • Frösunda började bebyggas på 1990-talet. Översiktsplanen för bebyggandet av Ulriksdalsfältet antogs av Solnas kommunfullmäktige 2004. Naturreservatet i Kymlinge utökades 2014 och inga bostäder kommer byggas där.

Fram till och med slutet av maj 2020 går det att läsa Svenska Dagbladets rapportering om rapporten från den 10 februari 1986 i Kungliga Bibliotekets tidningsarkiv oavsett var du befinner dig. Efter det kan du ta del av materialet på flera olika bibliotek i Sverige.

Läs mer om Region Stockholms regionplanering i pdf-dokumentet Regionplanering 1958–2001 – Planer och utfall.

Categories
Litteratur

En bildsatt vetsaga om en framtid i rymden

I maj 1977 hade Stjärnornas krig premiär och blev en enorm succé. Det var säkert anledningen till att det brittiska bokförlaget Hamlyn började ge ut bokserien Terranska handelsstyrelsen året efter. För det är verkligen ett hopsatt verk. Majoriteten av alla målningar hade tidigare publicerats som omslag på olika science fiction-böcker.

De flesta av oss vet hur rymdskeppen i Stjärnornas krig ser ut. Och det har påverkat vår fantasi sedan dess. Men det fanns en tid med andra idéer om hur framtiden kunde se ut.

Det som utmärker rymdskeppen i Terranska handelsstyrelsen i förhållande till de i Stjärnornas krig är de bulliga och organiska formerna. Närmast insektslika i flera fall. Men framför allt färgstarka i rött, gult och grönt.

Skalbaggen, Cyklopen, Getingen och Biet. Målade av: Colin Hay (Cyklopen) och Tony Roberts (övriga)

1957 introducerar Tord Hall termen vetsaga som en svensk översättning av science fiction när han skriver om den tyska forskaren Wernher von Brauns bok Die Erforschung des Mars i Svenska Dagbladet. Termen bildade Tord Hall genom att dra ihop orden vetenskap och saga. Under flera årtionden håller han fast vid begreppet när han skriver i framför allt SvD. Men det är i princip ingen annan som hakar på.

Den här bokserien är verkligen arketypen av en vetsaga.

Terranska handelsstyrelsen är ett försök att skapa framtida historieböcker genom att sätta ihop en stor mängd fantastiska science fiction-målningar i vetenskapliga sammanhang med påhittade farkostbeskrivningar och ritningar.

Den första boken, Rymdfarkoster 2000 till 2100, skriven av Stewart Cowley inleder med en snabb historik över hur människan tar sig ut i rymden och presenterar sedan den terranska rymdflottans militära och civila farkoster plus ett litet antal utomjordiska farkoster. Varje farkost presenteras med en kort historiebeskrivning, en faktatabell och en enkel ritning men framför allt en stor målning.

Beskrivningen av THS Colonial III
Beskrivningen av THS Colonial III.

Den andra boken, De stora rymdkrigen 2000 till 2100, skriven av Stewart Cowley tillsammans med Charles Herridge är uppbyggd runt en längre text som beskriver ett av de största rymdkrigen som den terranska rymdflottan är inblandade i.

Att bilderna är skapade för andra sammanhang gör att det inte alltid är helt självklart att de hänger ihop med texten samtidigt som stora händelser i De stora rymdkrigen 2000 till 2100 enbart skildras i text, utan illustrationer. Det saknas en röd tråd.

Tack och lov är det fantastiska målningar och det är värt att läsa böckerna enbart för deras skull.

Två scener målade av Angus McKie.
Två scener målade av Angus McKie.

Bland konstnärerna återfinns bland andra Peter Elson, Angus McKie och Chris Moore men inte den store Chris Foss som jag trodde. Rymdskeppen är ju onekligen i hans stil.

Tyvärr är texterna aldrig ens i närheten av samma kvalitet. Där bilderna är episka och går att förlora sig i är texterna platta. De saknar liv och de händelser som skildras framkallar aldrig någon episk känsla av storslagenhet. De karaktärer som förekommer blir aldrig mer än klippdockor.

Nutida science fiction-författare känns ofta som att de har full koll på de senaste idéerna som forskningens spjutspetsar har för att nå den utlovade himlen. Samtidigt rör sig forskningen väldigt snabbt framåt. Det har fått till exempel William Gibson att successivt skriva litteratur som utspelar sig allt närmare vår egen tid. Vilket i dag innebär ett år tillbaka i tiden, bara i en alternativ tidslinje.

När jag nu läser om böckerna om den terranska handelsstyrelsen framstår det som att Stewart Cowley har en hyfsat grund kunskap om forskning. Det gör att böckerna har samma problem som mycket annan äldre science fiction: många tekniska beskrivningar utgår från den samtida senaste tekniken, i stället för spekulationer i vad den senaste tekniken kommer vara om tolv generationer.

Precis som när De stora rymdkrigen 2000 till 2100 skrevs skulle jag säga att det i dag är uppenbart att jordens gravitation är ett av de stora hindren för att inleda en långtgående utforskning av rymden. En lösning som presenterats på det problemet är att bygga rymdstationer dit vi kan sända upp byggnadsmaterial för att bygga rymdskeppen där och låta dem starta i rymden. Men Stewart Cowley noterar bara hur svårt det är att lämna jordens atmosfär bakom sig, i stället för att föreställa sig ett alternativ.

Framför allt märks det hur fast författaren är i sin samtid när användningen av datorer beskrivs. Det är skärmar, utskrifter och inmatningar snarare än talkommandon och direkta anslutningar till hjärnan.

Problemet med att försöka göra historieböcker från framtiden är att lätt de blir förankrade i författarens bild av historien. Framtidens värld beskrivs, men det är författarens egna historiska jämförelser som används. Rymdskepp jämförs med slagskepp från andra världskriget, i stället för något i böckernas egen historia. Det är som om vi i dag skulle jämföra moderna stridsdrönare med regalskeppet Vasa.

Om vi ser litteraturen som en navigation mellan de två polerna karaktärsliv och världsbyggande kan vi placera generationsromaner obehagligt nära karaktärerna medan fantasy ofta bara saknar tabellerna för att kunna användas som rollspel.

Som verk är serien om den terranska handelsstyrelsen onekligen väldigt nära etiketten världsbyggande. Men det känns ändå hela tiden som ett ofärdigt hus. Väggarna och taket finns där men grunden saknar förankring.

I den brittiska bokserien kom det två böcker till: SpaceWreck: Ghost Ships and Derelicts of Space, 1979, och Starliners: Commercial Travel in 2200 AD, 1980.

En intressant detalj i sammanhanget är att det är en ung Steve Sem-Sandberg som översatt böckerna. I dag kanske mest känd som författaren till romanen De fattiga i Łódź.

En annan detalj som jag fortfarande funderar över är hur det kom sig att Svenska Bokhandlarföreningen gav ut boken i Sverige? Var det en kampanj för att få fler pojkar att läsa böcker?

Eftersom böckerna gavs ut för över 40 år sedan finns de naturligtvis inte att köpa i bokhandeln längre. Själv köpte jag mina exemplar på Bokbörsen.

Categories
Journalistik

När fantastiken tog plats hos finkulturen

I början av 2000-talet när det fortfarande fanns en livlig tidningsmiljö i Stockholm vandrade många aspirerande journalistvikarier runt mellan redaktionerna.

Under fyra år var jag en del av den här vikariekåren och jobbade på Aftonbladet, Dagens Arbete, Stockholms Fria Tidning, Icakuriren, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Om man jobbade mer än 12 månader hos en arbetsgivare blev man inlasad. Det här gjorde arbetsgivarna allt för att undvika. Även i medievärlden var idealet att ha en lätthanterad arbetskraft som det var enkelt att öka eller dra ner på vid behov. Och eftersom det utbildades fler journalister än det fanns behov för var det enkelt för arbetsgivarna att skicka vidare vikarierna när las-gränsen närmade sig.

Mellan 2002 och 2003 arbetade jag som papperstidningsredigerare på Expressen. I första hand dagtid. Det handlade dels om att förbereda vissa större planerade nyhetsjobb, som ofta innehöll stora tabeller (tänk: ”De tjänar mest i din stad!”), och dels om att redigera kultursidorna.

Det bästa med att jobba med kulturen var att Nils Schwartz skrev rubrikerna. Det var alltid en fröjd att lämna ifrån sig utskrifterna och se honom vandra iväg med till rökbåset och sedan återvända med sina underfundiga rubriker.

Jag kommer inte ihåg hur det kom sig men efter många samtal med Björn Wiman, som var redaktör för Expressen Kultur under de åren, fick jag lov att börja skriva på sidorna också.

Den första artikeln i juli 2002 var en recension av Ralf Königs Jago och den sista i februari 2003 var en recension av William Gibsons Pattern Recognition.

Mina favoritartiklar är fortfarande recensionerna. Och det är lite svindlande att ha fått recensera de här namnen på en av Sveriges största kultursidor.

Sedan var det också väldigt roligt att få intervjua Joe Sacco om hur han skapade journalistik om Palestina i serieformat.

Categories
Serier

Persefone dras ner i underjorden igen

Persephone är en magisk historia inspirerad av den grekiska sagan om årstidernas växlingar och vårens prunkande växtlighet. Tecknad med snabba och lätta streck inspirerade av Miyazaki-anime och B.P.R.D-tecknaren Guy Davis.

Som hämtat ur B.P.R.D.
Som hämtat ur B.P.R.D.

Loïc Locatelli-Kournwskys berättelse utspelar sig i en fantasyvärld där ovanjorden, Eleusis (platsen för de årliga Persefone-riterna i det antika Grekland), har vunnit ett magiskt krig mot underjorden, Hades.

Paris eller Centropolis?
Paris eller Centropolis?

Till skillnad från de grekiska berättelserna liknar Eleusis huvudstad Centropolis mer efterkrigstidens Paris än en forntida grekisk stad.

Där lever en uttråkad Persefone som bara utmärker sig i ett ämne i skolan, botanik. Samtidigt känner hon ett starkt yttre tryck från människor runt omkring sig eftersom hon är dotter till den kraftfulla magikern Demeter. Och eftersom magi endast kan ärvas inte läras förväntar sig alla runt henne att hon ska växa upp och bli en häxa. Men Persefone är inte Demeters riktiga dotter, hon vet bara att Demeter tog med henne tillbaka från Hades efter det senaste stora kriget mot underjorden och adopterade henne.

Storslagna vyer i underjorden.
Storslagna vyer i underjorden.

Problemet är bara att onda varelser på något sätt har lyckats smita upp från det förseglade Hades och attackera Centropolis. Persefone dras in i en historia med långa rötter djupt ner i underjorden där hon måste lära sig magi och att den inte kan stoppa död och smärta.

Loïc Locatelli-Kournwskys Persephone är utgiven på Archaia (en underetikett till Boom! Studios) och publicerades i maj 2018.

Categories
Fotografier

Mina sex favoriter på årets Fotosidan Masters-utställning

I dag öppnade utställningen för fototävlingen Fotosidan Masters 2019 på Galleri Kontrast.

Förra året, första gången jag deltog i Fotosidan Masters, vann jag. I år fick jag nöja mig med att vara med på utställningen med en bild.

Prisutdelningen 2018.
Från Fotosidan Masters-utställningen på Galleri Kontrast 2019.

Min absoluta favorit i årets utställning är det svartvita gatufotot av Göran Johansson med två vänner (?) inne på Starbucks som reagerar väldigt olika på den närgångna fotografen på andra sidan glasfönstret.

Sedan gillar jag verkligen den här kombinationen som Galler Kontrasts curator Mia Klintewalls (som sammanställt utställningen utifrån alla deltagande tävlingsbidrag) har skapat med Per Anderssons uggla och Ronny Vervaarts gasmask.

Jag fortsätter på det svartvita temat. Jag vet inte om det är för att jag själv jobbar med ett svartvitt projekt just nu som gör att jag gillar många svartvita bilder. I alla fall. Eva Centergrens porträtt visar en kvinna med mycket erfarenhet och envishet.

Och Andreas Paulssons porträtt är fyllt med mycket livsglädje. En typ av bild som lätt skulle publiceras i färg av slentrian men som jag tycker vinner mycket på sin svartvita behandling.

Avslutningsvis är Andreas Hembs makrofoto av en insekt (?) fascinerande och grafiskt snygg.