Categories
Framtider Stadsplanering

Så förändras städerna av viruset

Efter hand som många länder lyckas platta till kurvan skyndar sig städer att öppna upp igen efter karantänen – men med olika säkerhetsåtgärder på plats för att undvika en andra topp på kurvan.

Det är framför allt två insatser som återkommer i många av de här städerna. Dels att skapa mer utrymme för alla cyklister som har tagit plats på vägarna efter rekommendationerna att inte åka kollektivt och att öppna upp utrymme för restauranger, barer och kaféer på gatorna så att gästerna ska kunna stötta matställena utan att riskera att sprida viruset.

I Milano har staden beslutat att under sommaren göra om 35 kilometer gator så att cykeltrafikanter tar över två av fyra filer från bilarna. Samtidigt sänks hastigheten på vägarna till 30 kilometer i timmen.

”Vi har arbetat i flera år för att minska bilanvändningen. Om alla kör en bil, finns det inget utrymme för människor, det finns inget utrymme att röra sig, det finns inget utrymme för kommersiell verksamhet utanför butikerna”, säger vice borgmästare Marco Granelli till The Guardian.

I Melbourne har staden gjort om gatuparkeringar i områden där många människor rör sig till trottoarer, skriver den australienska tidningen The Age. Samtidigt skapar staden 12 kilometer tillfälliga cykelbanor. Om försöket med cykelbanor slår väl ut kan de komma att permanentas.

Borgmästaren i staden, Sally Capp, bad också företag att införa förskjutna arbetstider (vissa börjar 07.30, andra 08.00, och så vidare) för att minska trycket i trafiken på specifika tidpunkter.

I London beslutade borgmästaren Sadiq Khan den 6 maj att utöka utrymmet för cyklister och gångtrafikanter. Anledning var bland annat de uträkningar som visade att cykeltrafiken skulle bli mer än tio gånger större än tidigare och gångtrafiken mer än 5 gånger större när karantänen avslutas.

I Storbritannien beslutade de på fredagen den 8 maj att de ska satsa 3 miljarder kronor på att förbättra villkoren för cyklister och gångtrafikanter. Insatserna handlar bland annat om att breda trottoarer, konvertera delar av bilvägar till tillfälliga cykelbanor och att tillfälligt tillåta elsparkcyklar på vägar och trottoarer.

I Dublin har de också konverterat gatuparkeringar och lastzoner till trottoarer.

Delar av det här utrymmet ser ut att behållas även efter karantänen när restauranger och kaféer får använda mer utomhusyta för sina bord.

Staden utökar också antalet separerade cykelbanor.

I Cincinnati kommer man stänga av hela eller delar av 25 gator i innerstaden för att låta restauranger och barer flytta ut på gatorna så att gästerna kan sitta på ett säkert avstånd från varandra.

”Den här möjligheten kommer verkligen hjälpa det lokala samhället. Uteservering kommer att vara ett sätt för oss att låta lokalbefolkningen ta del av cocktailupplevelsen”, säger barägaren Julia Petiprin till Cincinnati.com.

I Vilnius kommer man låta kaféer och restauranger ta över de centrala ytorna i staden för att låta besökarna sitta på säkert avstånd, samtidigt som matställena får en chans att dra in en del av de förlorade intäkterna.

I Paris har borgmästaren Anne Hidalgo avsatt 3 miljarder kronor för att bygga ut nya cykelbanor, framför allt längs med tre viktiga tunnelbanelinjer i staden.

Jag har tidigare skrivit om Anne Hidalgos planer på 15-minutersstaden här.

Den franska staten har också beslutat om att ge alla invånare ett bidrag för att reparera sina cyklar.

I New York har staden uppmanat transportförvaltningen att utreda hur de kan öppna upp 120 kilometer bilgator för ”socialt ansvarsfull rekreation”.

Enligt planen ska ungefär hälften av gatorna öppnas under maj.

Samtidigt kommer staden även undersöka möjligheterna att utöka trottoarer och skapa fler tillfälliga cykelbanor.

En stor andel av gatorna kommer vara inne och runt om stadens parker.

I Barcelona kommer de anlägga 21 kilometer av tillfälliga trottoarer och cykelbanor. Samtidigt som hastigheten kommer sänkas till 30 kilometer i timmen för biltrafiken.

I Bogotá utökar man de existerande cykelbanorna på sammanlagt 550 kilometer med ytterligare 76 kilometer tillfälliga cykelbanor.

I Rom har de anlagt 150 kilometer tillfälliga cykelbanor. Staden är en av de sämsta huvudstäderna i Europa för cyklister.

I Seattle kommer 32 kilometer bilvägar stängas permanent efter att ha varit tillfälligt stängda.

Det kommer fortsatt vara tillåtet att köra motorfordon på vägarna för boende, leveranser, sophämtning och blåljustrafik.

Staden kommer också automatisera en majoritet av trafikljusen vid övergångsställen i de delar av staden där det rör sig mycket människor så att man inte behöver trycka på knappen för att få grönt. Tiden som trafikljusen är gröna för gångtrafikanter kommer också utökas.

I Oakland har staden tillfälligt stängt 10 procent av vägarna (drygt 119 kilometer) för biltrafik för att skapa ”långsamma gator”.

Även här kommer vägarna vara öppna för boende, leveranser, sophämtning och blåljustrafik.

Hur det kommer se ut efter karantänen är över är inte beslutat ännu.

I Vancouver stängde de Stanley Park för all biltrafik den 8 april. Den första månaden gav parkstyrelsens chef Malcolm Bromley många positiva erfarenheter.

”Människor har verkligen älskat det. Det har verkligen varit transformerande för parkens upplevelse. Cykling har lärt oss något om hur parken låter och känns när den är tyst”, säger Bromley till Vancouver Sun.

Men huruvida parken kommer fortsätta vara stängd för biltrafik efter att karantänen har hävts är oklart.

”Det finns många människor, till exempel äldre eller personer med funktionshinder som inte nödvändigtvis kan cykla eller gå långa sträckor”, säger parkstyrelsens förvaltningschef John Coupar till City News 1130. ”Parkeringen i parken stöder faktiskt parken. Vi får ungefär en miljon dollar i intäkter genom parkering varje år, och det gör att vi kan underhålla parken.”

I Brighton stängde de den 20 april strandvägen Madeira Drive för all biltrafik.

”Madeira Drive är en lång, bred väg precis vid strandpromenaden och kommer att skapa en extra säker öppen plats för lokalbefolkningen att använda för sin dagliga promenad eller cykeltur”, sade fullmäktigeledamoten Anne Pissaridou i ett officiellt uttalande.

Se en ofantligt lång lista över olika insatser som små och stora städer över hela världen inför nu på Pedestrian and Bicycle Information Center.

Categories
Musik

”Gör de stora upptäckterna till mystiska riter” – Kraftwerk i svensk press 1975–1986

Nyligen dog Florian Schneider, en av Kraftwerks två grundare. Därför har jag gått igenom Kungliga Bibliotekets tidningsarkiv för att se hur bandet togs emot i svensk press under sin aktiva period, fram till och med albumet ”Electric Café”. Inte särskilt väl kan man väl sammanfatta.

Först var de för svåra och sedan var de för stillastående. Däremellan fick bandet en period där de betraktades som både nyskapande och inspiratörer.

Det tar många år för bandet att få några rättvisande recensioner i svenska dagstidningar. De första åren handlar det mycket om hur kall musiken är, att de inte tar hänsyn till rockens rötter och att deras image är fascistoid och humorlös.

När Kraftwerk väl börjar få respekt bland svenska reportrar handlar det om att de inspirerar först och främst David Bowie under hans Berlinår och därefter hur deras musik otroligt nog får fäste i USA via Afrika Bambaataa och låten ”Planet Rock” och senare är grunden för technogenren när den föds i Detroit.

Det här leder till att när bandets sista (?) riktiga album ”Electric Café”, ges ut 1986 har de i de flesta hippa musikrecensenters ögon passerat bäst före datumet.

1975

Kraftwerk bildas 1970 och 1974 får de sitt stora internationella genombrott med låten och albumet ”Autobahn”. I svenska dagstidningar nämns de först 1975 när Expressen har en notis om att den finska gitarristen Jukka Tolonen ska agera förband åt Kraftwerk på deras USA-turné samma år.

Under de tidiga åren recenseras Kraftwerk flera gånger tillsammans med Tangerine Dream. Första gången bandet recenseras i en svensk dagstidning är när recensenten Bert Gren skriver om Kraftwerks album ”Autobahn” och Tangerine Dreams ”Rubycon” i Göteborgsposten den 27 april 1975.

Bert Gren är inte helt imponerad:

”Tyska gruppen Kraftwerk har fått en jättehit i USA med sin LP ’Autobahn’. Som inte är speciellt bra, men vara (sic) puls, dröjande orkesterklanger och billiknande synthesizerljud fastnar i huvudet ändå.”

På samma sida recenseras även nya album av Turid, Rick Wakeman, och Ken Hensley.

På hösten samma år (den 20 oktober) recenserar Gunnar Rehlin Tangerine Dream-grundaren Edgar Froeses album ”Epsilon in Malaysian Pale” och passar på att ge en känga åt Kraftwerk i en bisats.

”Där andra – t ex oförtjänt populära Kraftwerk – bara är tråkiga lyckas Froese ge sin musik mening.”

Strax efter det (den 17 november 1975) recenserar Gunnar Rehlin Kraftwerks album ”Ralf und Florian” som ursprungligen kom ut 1973. Bland omdömena återfinns: ”detta är ju mördande tråkig musik” och ”pretentiöst konstmusik utan det minsta värde. Usch!”.

Först den 10 december 1975 når Kraftwerks album de stockholmska tidningarna. Det är i Expressen som Margareta Liljenberg sågar Klaus Schulzes album ”Timewind” och ett Kraftwerkalbum som aldrig nämns vid namn.

”Två skivor meningslöst elektroniskt musicerande – absolut stillastående och totalt innehållslöst”, skriver hon.

Klaus Schulze var ju för övrigt också med i Tangerine Dream på deras debutalbum ”Electronic Meditation”.

1976

Kraftwerk börjar under 1976 dyka upp i annonserna för skivklubben Musik för alla på en tysk skiva med liveinspelningar från festivalen Super Group Festival.

Samma år intervjuas David Bowie av Mats Olsson i Helsingfors efter ett resa till Sovjet. Då berättade sångaren:”Rock är ingeting för mig. Just nu är jag mest intresserad av tyska grupper som Neu och Kraftwerk.”

Efter David Bowies konsert på Scandinavium i Göteborg i april 1976 beskriver Bert Gren hur kallt det var innan konserten började: ”Könlösa synthesizerljud från Kraftwerk tonade ur högtalarna”.

I samband med konserten i Stockholm på samma turné intervjuas Iggy Pop av Jan Nordlander i Dagens Nyheter och berättar att för skribenten att hans nya album (”The Idiot”, som släpptes 1977) inspireras av Kraftwerk:

”Bowie har just sagt att Iggy Pop är en av de mer betydande fri form-artisterna. De båda kompisarna håller på med en skivinspelning i Davis (sic) vardagsrum, en musikalisk korsning mellan James Brown och Kraftwerk, påstår Iggy.”

I oktober 1975 släpper skivbolaget Vertigo samlingsalbumet ”Exceller 8” med i huvudsak nedklippta låtar från tidigare album. I Göteborgsposten den 13 juli 1976 recenserar Bert Gren albumet bland annat med orden:

”Men liksom det mesta från den tyska försenade psykedeliska vågen låter musiken mekanisk och väldigt kall.”

Den 24 augusti 1976 kommer en stor artikel i Dagens Nyheter av Mia Gerdin om den tyska elektroniska vågen med band som Can, Kraftwerk och Tangerine Dream.

Mia Gerdin intervjuade Tangerine Dream efter en konsert i katedralen i Liverpool men berättar också hur Kraftwerk började som en duo och att de tidiga albumen lät som ”en rapport från en ljudverkstad”.

Hon noterar också att gruppen har utökats till fyra man och musiken även innehåller sång numera. ”Texterna hyllar tekniken, och gör de stora upptäckterna till mystiska riter.”

1977

Expressen ger 1977 Kraftwerks sjätte album ”Trans-Europe Express” till recensenten Camilla Lundberg som uppenbarligen aldrig hört talas om bandet tidigare. (Tänk på att detta var långt före både Expressens Poplexikon (1979), Bonniers Rock Lexikon (1987) och internet.) ”Först visste jag inte om jag skulle våga skratta. En tysk popgrupp med detta namn: Kraftwerk – är det en svidande parodi på fritzkultur eller …?”

Sedan blir det bara värre.

”Ren och skär fascism, det är vad det är. Ska det vara yrkesförbud i Västtyskland så borde det utfärdas för Kraftwerk.”

Musiken beskrivs som ”Treklanger och marschrytmer” och, efter att ha jämfört dem med Terry Riley och Steve Reich avslutar hon med ”här blir det bara till taktfast stöveltramp i den senaste syntetiska förpackningen”.

I Arbetet (Västsvenska Editionen) den 4 oktober 1977 skriver Bo-Inge Andersson (Ja, den Bo-Inge Andersson. För de flesta som minns honom i dag mest känd som korrespondent i Tyskland för SVT.) en artikel med den fartiga rubriken ”Nu kommer Kraut-Rock!”. Kraftwerk nämns mest i förbifarten, ”Kraftwerk har t o m fått en bra placering på singellistan” och jämförs med det engelska bandet White Noise som grundades 1968.

1978

I en stor annons för butiken Gunnars i Södertälje (Expressen 1978-04-26) beskrivs Kraftwerks musik som Space-Metall-Disco.
I en annons för butiken Gunnars i Södertälje (Expressen 1978-04-26) beskrivs Kraftwerks musik som Space-Metall-Disco.

”Kallt och rytmiskt” är rubriken på Lars Wallrups recension av ”The Man-Machine” i Svenska Dagbladet den 28 maj 1978.

Han beskriver bandet som att det ”förefaller bestå av diplomerade dataingenjörer” och att låttitlarna ”ger associationer till handböcker för NASA-personal eller säkerhetsmän vid kärnkraftsanläggningar”.

Musiken är han inte heller särskilt nöjd med: ”Ur maskinerna ploppar rytmiskt och genomtänkt toner som ur envetet läckande badrumskranar.”

”Om det funnits dansscener i rymdäventyret ’Stjärnornas krig’ hade nog robotarna rört sig till musik av Kraftwerk.” Alla som har sett den horribla Star Wars Holiday Special vet att Lars mardrömsvision hade varit att föredra framför det vi fick se.

Göteborgsposten recenserade ”The Man-Machine” den 28 maj 1978. Expressen recenserar den först den 21 juni 1978. ”David Bowie gillar Kraftwerk. Jag förstår inte varför”, skriver Jan-Olov Andersson. Därefter avfärdar han tyskarna med ”Förut var deras musik dyster och pessimistisk. Nu gör de disko-musik för robotar.”

I Expressen den 17 juni 1978 tas Kraftwerk för första gången upp som en positiv (?) influens på ett annat band. Det är Mats Olsson som skriver om Devos cover på Rolling Stones låt Satisfaction. ”Den låter som om Kraftwerk stod och spelade på en järnvägsövergång. Naggande envis. Kanske den definitiva versionen … nä, men ändå.”

Även Erik Hörnfeldt använder dem som positiv jämförelse när han skriver om Ultravox album ”Systems of romance” i Expressen i oktober 1978.

”De spelar samma typ av musik som Bowie. Peter Gabriel och Kraftwerk men gör det så pass mycket sämre att ’Systems of romance’ blir helt ointressant.”

1979

Mats Olsson och Erik Hörnfeldt styrde upp Expressens poplexikon 1979.
Mats Olsson och Erik Hörnfeldt styrde upp Expressens poplexikon 1979.

I september 1979 sammanställer Mats Olsson och Erik Hörnfeldt ett riktigt praktverk för Expressen. Det är Expressens Poplexikon. 17 sidor fakta om den tidens pop. Från Abba till Zappa, Frank.

Kraftwerk får ingen egen rubrik utan hamnar under ”Tyskar”, tillsammans med bland annat Aamon Düül II, Can och Tangerine Dream. Kraftwerk beskrivs som ”nyskapare” vars musik är ”frugal, sugande och minutiöst taktfast.

1980

Den 12 januari 1980 tar Erik Hörnfeldt upp den nya trenden med allvarliga killar som står på konsert och ”spelar låtsas-syntetisator” (sic) i en stor artikel om att, som rubriken säger, ”Synthen har blivit rå och svettig …”.

Där beskriver han hur ”Discoproducenten Giorgio Moroder i München snodde deras idéer och gjorde Donna Summers nästan perfekta ’I feel love’. Sedan snodde Kraftwerk tillbaka idéerna och gjorde sin fina discoplatta, ’The Man Machine’.”

Kraftwerks musik beskrivs som ”väldigt ren, nästan antiseptisk.”

Den nya svettiga synthen är i stället Gary Numan, Human League, Silicon Teens och Orchestral Manoeuvres in the Dark.

Ståålfågel intervjuas om industrimusik i GP 1980-02-24.
Ståålfågel intervjuas om industrimusik i GP 1980-02-24.

I Göteborgsposten den 24 februari 1980 avfärdas Kraftwerk när Ståålfågel intervjuas av Bert Gren i en artikel om den nya musikgenren industrimusik.

”De verkar mest vara fascinerade av maskinerna för maskinernas egen skull”, säger Erik Fritjofsson i Ståålfågel.

1981

Tre år efter ”The Man-Machine” släpper Kraftwerk albumet ”Computer World”. I Göteborgsposten den 31 maj 1981 Bert Gren kan inte avgöra hur bandet förhåller sig till det de sjunger om, så därför har han svårt att acceptera musiken. ”Speciellt som killarna i gruppen ser ut som välfriserade nazister på omslaget.”

Om musiken skriver han att ”Visst speglar den datasamhället på ett mycket dansant sätt” men att ”i längden blir musiken ganska könlös”.

Fem dagar senare i Dagens Nyheter skriver Matz Borgström att han trodde att de skulle lägga ner efter det förra albumet eftersom de hade utvecklat musiken till fulländning. Han poängterar också hur det var Kraftwerk som hade fått elektronisk musik att slå igenom stort och att alla från Yellow Magic Orchestra till Donna Summers och Throbbing Gristle hade inspirerat av bandet.

”Computer World” överträffade skribentens förhoppningar.

”Snillrikt och med mycket humor använder de sig av alla de små elektroniska prylar vi översvämmats av de senaste åren.”

”Med finess och distans har de lyckats göra spännande och elegant elektronisk rock.”

Och Matz avslutar recensionen med att konstatera att Kraftwerk ”är herrar på täppan igen”.

Till skillnad från Dagens Nyhets recensent är Lasse Anrell i Aftonbladet inte road den 16 juni.

I en kort recension av fem olika elektroniska album av Kraftwerk, Jean-Michel Jarre, Yellow Magic Orchestra, Nick Mason och Sky konstaterar han ”Dom sysslar inte med musik utan med teknik. Dom sysslar inte med rock utan med (spel) teknik. Dom är kort sagt jävligt tråkiga” och avslutar ”Ge dom varsin magisk kub, istället. Då är dom åtminstone tysta”.

Ytterligare några veckor senare, den 8 juli 1981, skriver Lars Wallrup i Svenska Dagbladet och ger ”Computer World” en negativ jämförelse med en flipperhall.

”Ett besök på en medelmåttigt bestyckad flipperhall ger mer avancerade, ljudbaserade associationer än vad kraftverk (sic) åstadkommer. Det här är bara välkalkylerad, modern, discomusik.”

Gunnar Rehlin är fortfarande negativt inställd till bandet. I GT den 13 juli 1981 konstaterar han att ”lite passé känns det de sysslar med nu. Titellåten har ett visst sug, men därefter blir det mest tjatigt”.

Kraftwerk i Aftonbladet 1981-09-20.
Kraftwerk i Aftonbladet 1981-09-20.

I september 1981 publicerar Aftonbladet en helsida om Kraftwerk på de särskilda Ung-sidorna. Anders Hvidfeldt har rewritat en intervju med ”Ralf Hytter” (sic) ur den brittiska musiktidningen New Musical Express. Rubriken är ”Dataljudets fäder” och nedryckaren ”Nu spelar de på vanliga miniräknare!”. Första citatet lyder ”Vi är ljudarbetare, inte musiker”.

Tre dagar senare visar Expressens skivsida hur stort inflytande Kraftwerks musik har. Den används som jämförelseobjekt i två olika recensioner. Dels av Ultravox album ”Rage in Eden” (”Ultravox har slagit ihop Roxy Musics Hollywood-vision av Europa med Kraftwerks elektroniska disco.”) och dels av Peter Baumans ”Repeat Repeat” (”Här har [Robert Palmer] fått den gamla Tangerine Dreamarnen (sic) att låta som en sympatisk korsning av Kraftwerk ovh David Bowie.”).

1982

När rockåret 1981 ska sammanfattas den 3 januari i Göteborgsposten konstaterar Bert Gren att den romantiska syntrocken har varit den stora trenden på dansgolvet. Oväntat nog utser han Kraftwerk till en av de årets bästa utländska grupper. Men det är nog bara inom just den kategorin. Och han listar dem sist i listan. Bland övriga artister i listan finns Ultravox, Orchestral Manoeuvres In The Dark och Human League.

En vecka senare försöker Per Mortensen greppa vad som händer inom musiken. Där beskriver han Tyskland med något som liknar skräckblandad fascination.

”Kläd- och dansstilar, à la skinnklädd robot, kort hår, maskinrytmer och industriljud som musik ingår i mixen som framför allt Kraftwerk representerar.”

Enligt tv-tablåerna skulle ”den tyska gruppen Kraftwerk som för några år sedan var banbrytande på sitt område” delta i det direktsända tv-programmet Måndagsbörsen den 29 mars 1982. Men det blev aldrig så. I stället deltog Madhouse (Oklart om det är det Madhouse som Christian Falk var med i eller om det var ett annat band med samma namn.).

Jonas Kinde pratar positivt om Kraftwerk i en intervju med Bert Gren i Göteborgsposten den 27 november 1982: ”Den enda grupp som använder bara syntar jag tycker är bra är Kraftwerk. Det är ironi och humor!”

1983

I januari 1983 skriver tidningarna om Neil Youngs floppande elektroniska album ”Trans”. Lars Wallrup i Svenska Dagbladet skriver: ”Youngs maskinbetraktelser blir i sig inte med spännande än vad exempelvis Kraftwerk och likasinnade grupper format.”

Den 28 januari 1983 tar Per Mortensen ett stort grepp på den (väst)tyska rockmusiken. Där sammanfattar han Kraftwerks karriär till dess med: ”Kraftwerk övergav ju alltmer sina gripande samtidskommentarer av teknokratin, som man kan höra på Radio Activity eller Autobahn, och blev i stället ett datastyrd dansband att röra sig till som en robot.”

I maj 1983 hyllar Erik Hörnfeldt Africa Bambaata ”som är Bronx svar på Kraftwerk” när samlingsalbumet ”The Perfect Beat” släpps.

Från den här tiden dyker Kraftwerks namn mest upp i de olika brevvänsspalterna i tidningarna och postorderannonser.

1984

I Göteborgsposten fastslår Bert Gren den 11 juli att Kraftwerk har lagt av när han skriver om Alphavilles nya maxisingel ”Sounds like a melody”. Men det ryktet tillbakavisar snabbt den 18 juli i samma tidning: ”Däremot är ryktet om att energin helt gått ur Kraftwerk en aning överdrivet. I alla fall enligt skivbolaget, som påstår att gruppen inte splittrats, utan skalla släppa en ny LP i september …”

När Depeche Modes album ”Some Great Reward” släpps skriver Stefan Malmqvist i Svenska Dagbladet att ”I inledningslåten ’Something to do’ hörs tydliga ekon av Deutsche-Amerikanische Freudschaft och över hela plattan seglar så olika influenser som Kraftwerk och Fad Gadget.”

Följetongen om när Kraftwerk egentligen ska släppa sitt nästa album fortsätter i Göteborgsposten den 14 november. ”Kraftwerk lovar och lovar men den tyska syntgruppen släpper inga nya skivor – bara en ommixning av Tour de France. Fast nu rapporteras förstås en LP vara på gång …”

I GT skriver Maria Holmin den 18 december 1984: ”Alla som går och väntar på en ny LP med Kraftwerk lär få vänta ett tag till. De skulle egentligen släppt en LP nu i höst, men den kommer inte förrän i mars …”

1985

Kraftwerk-bootleg i Dagens Nyheters småannonser 1985-03-08.
Kraftwerk-bootleg i Dagens Nyheters småannonser 1985-03-08.

1985 börjar Kraftwerk-bootlegs också dyka upp i Dagens Nyheters småannonser.

1986

Först den 16 oktober publiceras en notis om Kraftwerk. Det är GT som skriver: ”Efter åratal av rykten och tystnad verkar det som om tyska syntrockarna Kraftwerk faktiskt är på gång med en alldeles ny LP. Den ska dock inte heta ’Techno Pop’ som tidigare nämnts utan titeln är ’Electric Café’.”

Den 3 november skriver Aftonbladet om Kraftwerks nya singel ”Musique non stop”. ”Den ultimata syntlåten, från det ultimata syntbandet. Garanterat rolig lyssning.” Den korta recensionen saknar underskrift med den är publicerad på Anders Hvidfeldts Pop-sida.

Jag hittar ingen recension av själva albumet i Aftonbladet men däremot utnämns de till, utifrån den översvallande hyllande singelrecensionen, det obegripliga Årets senila syntare på samma Anders Hvidfeldts sida Rock 86 den 12 december 1986.

Den 19 november 1986 kommer så den första recensionen av ”Electric Café”. Det är Bengt Ohlsson som under rubriken ”Rening för cyniker” skriver en recension i Dagens Nyheter som jag fortfarande inte riktigt vet om den är positiv eller inte.

”En Kratwerk-LP (sic) är ett vansinnigt reningsbad för varje cyniker på bättringsvägen.” Musiken beskrivs som ”olika popslingor som sedan hjälplöst passerar mellan olika stationer på det löpande bandet i dessa oförbätterligt elaka mäns fabrik, kläs av, upprepas i det oändliga, tvångssparas med telefonpip och datablurp, bespottas och förlöjligas. Men inte helt utan ömhet, förstås.”

Recensionen avslutas med att ”så länge Kraftwerk är så pass ensamma i sin sfär av elektroniska ironier kan ingen hejda mina hysteriska fnissningar.”

Måns Ivarssons recension i Expressen den 19 november 1986 är lättare att tolka.

”Det här är en av de mest extrema plattor jag hört. En mardrömslik konsert för telefon, flipperspel och kassaapparat. Det är billigare att lyssna i närmaste telefonlur.”

Skivan får en geting i betyg. En geting är lika med underkänd.

Bert Gren däremot hyllar albumet. I Göteborgsposten den 19 november skriver han bland annat att ”Det Kraftwerk är speciellt bra på är att låta musiken förbli enkel och luftig” och att ”Kraftwerks starkaste egenskap är en stor portion humor, som de odlar i både the Telephone Call, med sin lek med olika telefonljud och telefoniströster, och i Sexobject.”

Maria Holmin konstaterar i GT den 26 november att tiden har sprungit ifrån Kraftwerk. ”Det är knappast förvånande att deras första LP på fem år känns gammal redan när den är ny. En gång var de pionjärer inom syntmusiken, nu har deras efterföljare gått om dem.”

Stefan Malmqvist är inne på samma tema i Svenska Dagbladet den 28 november 1986. Han skriver bland annat att ”i deras fabrik är det mesta sig likt.”

Han konstaterar att ”’Electric Café’ är minst lika full av absurditeter och hyss som någon av deras tidigare skivor, det är bara det att sett med dagens ögon finns det andra som har kommit ännu längre.”

Efter ”Electric Café” släpper Kraftwerk inga fler album med ny musik.

Rättelse: Jag glömde helt bort ”Tour de France Soundtracks” som släpptes 2003. (Tack för påminnelsen, Lars Lövgren!) I mitt huvud hade det albumet förvandlats till en maxisingel och ett gäng remixar.

Samtidigt släpptes det albumet i en på alla sätt helt annan era så frågan är om det hade funkat att förlänga det här elvaårsperspektivet till nästan trettio år. Det kanske får bli en kommande artikel, från ”The Mix” till ”3-D The Catalogue”.

Tips: Missa inte Andréas Hagströms artikel Kraftwerk var alltid bättre förr från 2012.

Fram till och med slutet av maj 2020 går det att läsa alla digitaliserade dags- och kvällstidningar i Kungliga Bibliotekets tidningsarkiv oavsett var du befinner dig. Efter det kan du ta del av materialet på flera olika bibliotek i Sverige.

Categories
Framtider

”Alla moderna bekvämligheter” – så skulle vi leva i dag för 100 år sedan

I Svenska Dagbladet den 25 juni 1926 refererar tidningens skribent till det då senaste numret av ”Vetenskapen och Livet” som delvis lyckades spå framtiden.

Huvuddelen av artikeln handlar om hur bra det kommer bli när framtidens människor har utvecklat den lätta ackumulatorn (de laddningsbara batterierna helt enkelt).

I den framtiden spår skribenten att det då går att frikoppla fabriker och andra energikrävande verksamheter från kraftkällorna.

Som exempel tar tidningen upp hur smidigt det kommer bli när vi kan ladda upp batterierna vid Zambesifallet i Afrika och sedan transportera dem ut i världen via järnväg eller fartyg.

Batterierna gör också att vi kan flyga på 15 000 meters höjd och stänga ner alla smutsiga fabriker som drivs med bensin och olja.

Men det är i slutklämmen som skribenten i ”Vetenskapen och Livet” lyckas bäst med sina spådomar.

”Men varför alls gå ut? År 2000 finnas naturligtvis levande radiobilder, trådlösa fjärrsiktsapparater och många andra oanade bekvämligheter. Men kan sitta i sin vilstol och dock samtidigt se teater och bio, bevista sammanträden och kafferep – kort sagt, låta hela världen passera revy. Enkelt, billigt och bekvämt!”

Avslutningen på Svenska Dagbladets referat av Vetenskapen och Livets artikel.
Categories
Litteratur

En bok för dig som vill kommunicera utifrån kundens behov

Först och främst. Jobbar du som kommunikatör, webbredaktör eller liknande och vill jobba mer strategiskt med kommunikation ska du läsa boken ”Kunddriven kommunikation – På strategisk, taktisk och operativ nivå” av Carl-Magnus Löfström.

Varför ska man jobba strategiskt med kommunikationen? För att det är det enklaste sättet att få en hel organisation att veta vad och hur man ska kommunicera och för att annars är risken att man fattar alla beslut med magen eller baserat på vad den med högst lön säger och det är sällan rätt sätt att kommunicera.

Alla företag och organisationer måste kommunicera för att nå sina viktigaste målgrupper. För att kunna göra det på det bästa sättet, genom att nå rätt målgrupp med rätt budskap som får dem att göra det som ger organisationens störst affärsnytta måste man ha en strategi.

Att ta fram en kommunikativ strategi kan dessutom som en bonus avslöja viktiga problem i den egna produkten, den egna marknadsföringen eller den egna kundservicen som man kan åtgärda.

Om du är osäker på hur processen att ta fram en kommunikationsstrategi som utgår från mottagarens behov ser ut är Carl-Magnus Löfströms bok en bra handbok att ha under arbetsprocessen.

Boken tar upp de konflikter som gör det så svårt att jobba i stora organisationer: avdelningar kan motarbeta dig eftersom de har målsiffror som går emot dina resultat, dina resultat kan tvinga andra att jobba på nya sätt och den interna trögrörligheten i många stora organisationer är stor, underlaget för den strategisk kommunikation kan ses som något som ledningen eller andra chefer över dig borde ha insett för länge sedan och de vill inte förlora sitt anseende.

Boken föreslår också hur du ska hantera detta, bland annat genom att förankra dina fynd på rätt nivå vid rätt tidpunkt och att ta in externa konsulter som gör frågan mindre känslig.

Men det här betyder inte att boken är perfekt. Det finns alltid saker som kan förbättras till nästa upplaga (om man nu kan prata om upplagor för print on demand-böcker).

Något jag skulle vilja se mer av i den här typen av strategiskt arbete är att experimentera med resultaten och testa hypoteser efter varje större del i processen för att se om hypoteserna håller.

Att utifrån den existerande verktygslådan sjösätta några mindre experiment som är till för att testa en konkret idé.

Vi tror att det här är det vi vill att målgruppen gör, vi skapar en ny Googleannons utifrån det!

Den här målgruppen kände vi inte till tidigare, vi tror att vi kan tweaka budskapet i vår senaste Facebookannons för att fånga dem!

Boken tar också upp svårigheterna med att göra taktik av strategin. Därför skulle jag önska fler exempel på hur man kan knyta ihop de olika delarna med varandra för att minimera de riskerna. Som att starta experiment redan i strategiarbetet.

Personligen är jag inte helt övertygad om fördelen med att först ha en workshop där man redovisar resultatet av arbetet med att skapa en bild av den interna verksamheten och dess problem och först därefter göra ett arbete kring målgrupperna och deras behov.

Själv skulle jag nog vilja använda målgrupperna och deras behov för att förtydliga organisationens eventuella konflikter och samtidigt konstruktivt presentera vägar ur dem, med målgruppens behov som underlag.

Det förvånar mig lite att boken i första hand använder begreppet köpprocessen för att beskriva något som jag själv skulle kalla för kundresan.

Den stora fördelen med begreppet kundresan i mina ögon är att det tydliggör att det inte enbart handlar om just köp, utan det kan gälla allt från att man börjar prenumera på ett nyhetsbrev till att man ändrar uppfattning i en fråga. Dessutom så hanterar kundresan bättre det faktum att processen fortsätter även efter ett avslut, till exempel i form av ett beslut eller ett köp.

Även om boken går igenom en kundresa hade jag föredragit om det hade varit huvudalternativet och att Kotlers köpprocess hade använts för att lägga till användbara detaljer i den arbetsmetoden.

En metafor som jag har svårt för är ”den väloljade rutschkanan” (Det ska vara lätt för kunden att ta sig till slutet av sin köpprocess.). Metaforen är nära kopplad till liknelsen med tratten som används mycket inom marknadsföring och försäljning.

Det är inte så att personer trillar in i en tratt eller sätter sig i en rutschkana och sedan handlar allt om att se till att så få som möjligt trillar ut. De här metaforerna gör att det verkar som ett lättare jobb än vad det är.

Den modell som vi använder där jag jobbar nu, Rebel and Bird, handlar om att det snarare handlar om en trappa där man måste hjälpa kunden att ta ett nytt steg uppåt hela tiden. Det är ett hårt arbete.

Metaforen med trappan gör också att man fokuserar mer på att hjälpa de som är motiverade, snarare än att hålla kvar de som ramlar ut.

Boken skippar ibland att gå djupare i vissa saker. Som när den varnar för vad som kan ske om en inledande workshop kantrar och fel personer tar över den men aldrig går in på hur man kan göra för att undvika detta.

På några ställen saknas förklaringar. Varför är det så farligt att utgå från organisationens struktur? Eftersom den aldrig speglar målgrupperna och deras behov.

Och ibland kanske boken lite för snabbt utgår från att läsaren vet vilken metod som är att föredra, som om man ska välja enskilda intervjuer av intressenter eller en workshop med fler inblandade.

Jag skulle efter varje steg vilja se ett exempel på hur resultatet av det steget skulle kunna se ut. Inte bara att det står i texten att det räcker med en beskrivning i ett enkelt worddokument, till exempel.

Överlag skulle jag önska att boken innehöll fler exempel. Antingen konkreta från omvärlden eller påhittade från ett sammanhängande exempel som följde hela processen i boken.

Jag gillar de konkreta verktygen. Bland annat modellen att prioritera bland målgrupperna. Men faran med datorbaserade illustrationer är att de är perfekta. Jag tror att enkelheten i de olika modellerna som boken tar upp hade kommit fram lättare med avfotograferade post-its och ritpapper.

Dessutom hade det inte varit fel med ett index i slutet av boken över de olika metoderna och modellerna som finns i boken, om man snabbt vill kunna hitta en viss arbetsmetod eller exempel.

Boken ”Kunddriven kommunikation” av Carl-Magnus Löfström vänder sig till dig som är kommunikatör i en större (eller mindre) organisation och vill styra upp det kommunikationsarbete som ni gör. Ur den synvinkeln är boken en utmärkt och lättanvänd handbok att använda i arbetet.

Och det går aldrig att tillräckligt understryka vikten av att lyssna på kundtjänstpersonalen. Det är oftast de som vet vilka problem era kunder har med produkterna eller tjänsterna.

Boken finns att köpa på Publit.

Fotnot: Jag har under min karriär vid ett antal tillfällen jobbat som konsult åt organisationer där författaren jobbat som beställare.

Categories
Stadsplanering

15-minutersstaden – den nya ABC-staden

Många av oss har längre till jobbet än vad vi skulle önska. I Paris har deras borgmästare Anne Hidalgo presenterar ett manifesto för 15-minutersstaden.

Målet, om hon blir omvald, är att det inte ska ta mer än 15 minuter på cykel för de flesta invånare i tvåmiljonersstaden att ta sig från hemmet till de viktigaste platserna, som jobbet, skolan och mataffären.

Bland detaljerna finns:

  • Bilgator som går igenom kvarter görs om till öppna torg.
  • Otillgängliga tak blir öppna parker för invånarna.
  • Skolgårdar blir öppna sportanläggningar på kvällstid.
  • Mindre butiker som inte är en del av kedjor får företräde till lokaler.
  • Medborgarkiosker öppnas i varje stadsdel med information och försäljning.
Paris en Communs koncept för 15-minutersstaden. Inom en 15 minuters cykeltur från hemmet ska en parisare ha tillgång till utrymme för att lära sig, arbeta, dela och återanvända, få leveranser, njuta av naturen, utveckla sig, ta hand om sig själv, ta sig runt, shoppa och, naturligtvis, äta bra.
Paris en Communs koncept för 15-minutersstaden. Inom en 15 minuters cykeltur från hemmet ska en parisare ha tillgång till utrymme för att lära sig, arbeta, dela och återanvända, få leveranser, njuta av naturen, utveckla sig, ta hand om sig själv, ta sig runt, shoppa och, naturligtvis, äta bra.

I mycket liknar det en mer ekologiskt medveten version av den klassiska svenska ABC-staden. Arbete, Bostad, Centrum. Och utmaningen blir att lyckas med det som vi misslyckades med i Sverige – jobben är svårare att flytta på än människorna, affärerna och den kommunala servicen.

Det som talar för Hidalgos vision är att miljonstäder som Paris (och Stockholm) har stora andelar kunskapsarbetare och frilansare som är friare än tidigare att välja var de ska jobba.

Det fascinerar mig att svenska byggbolag, arkitekter och andra som är inblandade i stadsplaneringen väljer att uppgradera den misslyckade ABC-staden till 2.0, i stället för att se hur man kan emulera den lyckade stenstaden.

I Barcelona, vars centrala delar domineras av ett imponerande rutnät av stora kvarter har man sedan några år tillbaka börjat arbeta för att skapa så kallade superkvarter där biltrafiken stängs av mellan kvarteren i respektive block.

Något som Stockholm har försökt härma med sina sommargågator.

I Vilnius kommer man nu när man öppnar upp igen efter karantänen låta kaféer och restauranger ta över mycket av de centrala ytorna för att låta besökarna kunna sitta med säkert avstånd samtidigt som matställena får en chans att dra in en del av de förlorade intäkterna.

I planeringen för hur Paris ska kunna öppna igen efter karantänen har Anne Hidalgo och hennes team bland annat bestämt att nya cykelbanor ska anläggas på bilvägar längs med tre viktiga tunnelbanelinjer i staden. Med det beslutet dubblerar borgmästaren stadens cykelbanor från 370 kilometer till 650 kilometer.

Samtidigt kommer alla i Frankrike få ett bidrag på 50 euro de kan använda för att reparera sina cyklar på utvalda verkstäder och det kommer även bli lättare för arbetsgivare att sponsra deras anställda med upp till 400 euro om de väljer att cykla till jobbet.

Categories
Framtider

Krisen öppnar nya framtider för oss

Kim Stanley Robinson är en amerikansk science fiction-författare kanske mest känd för Mars-trilogin: Red Mars (1992), Green Mars (1994) och Blue Mars (1996). I tidningen The New Yorker diskuterar han hur den pågående coronakrisen öppnar nya framtider för oss som civilisation.

Just nu lever vi i en värld där vi ser att vi kan göra något gemensamt för att skydda oss själva och andra mot ett osynligt virus som slår mot oss på ett delvis oförutsägbart sätt, konstaterar Kim Stanley Robinson.

För bara några månader sedan levde många av världens medborgare som om vi själva inte behövde göra något radikalt för att undvika den hotande kollapsen på grund av miljöförstöringen. Det fanns alltid någon annan längre fram i tiden som kunde lösa det åt oss, någon rikare, någon smartare.

Men Kim Stanley Robinson menar att vi nu ser hur mycket och hur snabbt vi kan förändras som samhälle för att åstadkomma en förändring.

”Viruset skriver om våra fantasi. Det som kändes omöjligt har blivit tänkbart.”

Plötsligt tar vi som samhälle del av statistiken och lyssnar på rekommendationerna från forskarna.

Visst kommer vi att återgå till någon form av det gamla normala men vi kommer inte glömma bort hur vi agerade den här våren nästa gång vi drabbas av en global shock, menar Kim Stanley Robinson.

Som science fiction-författare diskuterar Kim Stanley Robinson också i sin artikel om hur science fiction-litteraturen påverkar både författare och läsare att bli bättre på att hantera och bedöma potentiella framtider.

Inte bara nya pandemier utan även fruktansvärda symtom på miljöförstöringen, som vattenbristen i Johannesburg, är sådant som tidigare kallades science fiction men som i dag kan klassas som realism.

Han diskuterar också hur vissa idéer kräver virala uttrycksformer för att spridas. ”Flatten the curve”, eller ”Platta till kurvan” som det har blivit i Sverige, är ett sådant mem som trots att det bara är ett enkelt begrepp skapar en hel tankevärld som får hela samhället att agera gemensamt.

Själv är jag inte lika säker åt vilket håll världen går efter coronakrisen. Vi står och balanserar. Likaväl som att en utvecklad solidaritet kan blomma ut med en ökad vilja att förbättra livsvillkoren för alla, där de som tidigare sågs som utbytbara i samhällsmaskineriet äntligen får sin upprättelse, likaväl kan det slå över i en ökad isolering där vi ser oss själva som viktigast och fokus hamnar på att säkra resurserna åt oss själva, från den egna familjen utåt till nationens gränser, där det avvikande blir farligt och hotande.

Categories
Framtider

Vad kommer hända efter karantänen?

Coronakrisen har förändrat hela samhället. Och även när den värsta krisen är över och vi kan komma ut efter karantänen på riktigt kommer världen ändras i stort och smått.

Det finns många andra [Vox] [Inverse] [The Atlantic] som är mycket bättre på att spekulera i vad som kommer att ske i framtiden. Och som jag har skrivit om på sistone [1] [2], detaljerade framtidsspaningar är ofta värdelösa, men de är i alla fall roliga att skriva.

Som vanligt är det här skrivet utifrån något slags snävt stockholmsperspektiv.

Fjorton saker jag tror kommer att hända:

  • Fler cyklar till jobbet. Det går snabbare än att promenera och är säkrare än att åka kollektivt. Efterfrågan på elcyklar har gått upp. Även elmopeder säljer bra. Många städer i världen förbereder utbyggda cykelleder. [Milano, Paris, Budapest] [Helsingborg]
  • De som har bil använder den mer. Bästa sättet att isolera sig när man ska från punkt a till c via b. [Även om städer som Paris gör allt för att stoppa den utvecklingen.]
  • Fler familjer kommer att se till att deras äldre släktingar har möjlighet att delta i videosamtal så att de kan fortsätta ses även om en akut karantän införs igen. [Så här gör de i Simrishamn.]
  • Anpassade boendeformer där man kan bo kvar en längre tid av sitt liv borde bli ännu mer attraktiva än äldreboenden.
  • Biljettpriserna hos de överlevande flyg- och tågbolagen kommer i alla fall inledningsvis att höjas och det blir vanligare med avskiljare av olika slag, genom mer utrymme i första klass eller glasskärmar i andra klass.
  • Alla butiker blir även e-butiker med någon form av leverans eller hemkörning. En del finns enbart kvar som distanshandelsbolag.
  • För en del företag är coronakrisen en möjlighet att skapa en ny plan för framtiden. Som när Volvo Cars varslar tusentals anställda och säger att de ska satsa hårdare på elbilar och självkörande bilar i framtiden.
  • Konsulttjänster blir mindre eftertraktade och fasta anställningar känns tryggare.
  • Färre möten på jobbet. Vi klarar oss utan dem.
  • Det helt öppna kontorslandskapet ersätts av ett mer slutet. Antingen med större avstånd och markerade zoner eller helt enkelt genom avskiljare av plexiglas eller liknande.
  • Folk som kan fortsätter jobba hemifrån i större utsträckning än tidigare. En eller flera dagar i veckan. Acceptansen ökar från företagen som ser att de vågar lita på sina anställda och de anställda ser att de får lika mycket eller mer gjort hemifrån.
  • Företag som beställer digitala projekt blir noggrannare med att projektet ska löna sig direkt. Fler uppdragsgivare beställer konverteringsanalyser för att ta fram databaserade hypoteser som ökar chansen att man lägger pengarna på rätt saker.
  • Företag som hyr in konsulter kommer att vilja betala i någon form av vinstdelning i stället för en timpeng. (Tack till Martin Palacios för den här!)
  • Den här är jag mer osäker på, men kommer det att bli mer attraktivt att jobba nära hemmet snarare än att jobba i centrum av storstäder, även om innerstadsjobbet är bättre betalt?

Fyra saker jag hoppas kommer att hända

  • Det blir vanligare med dörrar som öppnas utan att man rör dem. Antingen genom traditionella celler som bryts när man närmar sig eller att de öppnas automatiskt när man blippar upp dem (om de har en blipp) eller kompletteras med öppningsknappar som man trycker på med foten för att öppna dörren automatiskt. Inför åtminstone de här mekaniska fotöppnarna.
  • Det sociala stigmat kring att bära munskydd försvinner i Sverige.
  • Kollektivtrafiken byggs ut. Införandet av självkörande tåg i Stockholms tunnelbana accelererar. Fler bussar och tåg, mindre trängsel.
  • Att personalen i sjukvård, äldreomsorg och alla andra som jobbar med riskgrupper får kraftigt höjda löner och bättre arbetsförhållanden.