Categories
Staden

Den japanska biltypen som anpassade sig efter staden

Efter andra världskriget skapade Japan en ny bilklass som skulle starta tillverkningsindustrin efter kriget. Bilarna fick sänkt skatt men också mindre dimensioner för att kunna använda motorcykelmotorer, i stället för bilmotorer. Biltypen döptes keijidōsha men kom att kallas kei i vardagligt tal.

Keibilar finns i många olika former men den jag själv förknippar mest med stilen är de som ser ut som små blingade skåpbilar. Låga över gatan men höga i taket, korta och smala men rymliga.

Honda N-Box. Foto: Press
Honda N-Box. Foto: Press

Bilarna är perfekta för den lilla familjen och den åtråvärda konsumentgruppen dinkies, double income no kids. Den har också blivit populär bland japans allt fler äldre eftersom det är en praktisk bil som är billigare än andra bilar.

Fokus är på funktion, anpassning och smidighet. På flera bilmodeller är det skåpbilsdörrar som man drar bakåt för att öppna där bak och vissa skåpbilsliknande modeller saknar mittpelare för att man enklare ska kunna komma åt att modifiera interiören. Honda N-Van till exempel kan fälla både de båda baksätena och passagerarsätet fram så att det blir ett helt plant golv för att använda bilen som en enkel campingbil till exempel vid utflykter.

Naturligtvis finns det också enklare småbilsliknande modeller och förvånansvärt många sportbilsmodeller. Även om bilarna inte får lov att köras snabbare än 140 kilometer i timmen. Men japanerna älskar ju drifting.

Honda N-Van Och N-Box är sinnebilden av en keibil i mina ögon. N-Box är även den keibil som såldes i flest exemplar i Japan 2019.

De första keimodellerna 1949 fick inte ha en motor som var större än 150 cc, ungefär som en mindre motorcykel i dag, men ganska snart (1951) höjdes det till 360 cc som sedan var standarden ända fram till 1976. De första bilarna fick inte vara längre än 2,8 meter och bredare än 1 meter. Det har i dag växt till 3,4 meter respektive 1,48 meter och en motor på 660 cc med 63 hästkrafter.

En av de många fördelarna med keibilarna är att de går att köra även på de trånga smala gatorna i japanska städer som är en rest från de historiska städerna när gatorna var anpassade för gående och häst och vagn.

Eftersom japanska städer i stor utsträckning fortfarande bygger på de gamla historiska gatunäten finns det ingen plats för bilparkering på de flesta gator utan de flesta som bor i villa, vilket är en väldigt stor andel av japanerna som gör, även i stöder, så behöver de boende få plats med sina bilar i anslutning till huset. Det är en annan anledning till framgången för biltypen. Eftersom keibilarna är mindre fysiskt än många av sina konkurrenter gör det att husägarna inte behöver offra lika mycket av sina hus för att få plats med bilarna.

Minimal parkering under bostadshus i Osaka 2019. En keibil med gul nummerplåt till höger och en ”vanlig” småbil till vänster med vit nummerplåt. Foto: Pelle Sten
Minimal parkering under bostadshus i Osaka 2019. En keibil med gul nummerplåt till höger och en ”vanlig” småbil till vänster med vit nummerplåt. Foto: Pelle Sten

I vissa regioner, främst i södra Japan, har mer än hälften av alla bilarna på vägarna varit keibilar. Förutom i Japan har keibilarna främst sålts i andra asiatiska länder som Indonesien, Filippinerna och Malaysia.

Trots att den första serieproducerade elbilen var en keibil (Mitsubishi i-MiEV, 2009) är det förvånansvärt lite andel av keimarknaden som består av elbilar. Men det kanske är på väg att förändras. Och Honda E, som är otroligt lik deras keimodell N-One, är en elbil som nästan är en keibil.

En av de härligaste koncepten är nog Honda N-Camp. En liten, liten husvagn med en liten tvåsitsbil vid namn N-Truck. Tyvärr verkar det inte ha blivit mer än ett koncept som visade på bilmässor.

Honda N-Truck + N-Camp. Foto: Press
Honda N-Truck + N-Camp. Foto: Press

Tyvärr beslutade den japanska regeringen 2014 att de ekonomiska fördelarna för keibilar skulle minskas. Försäljningsskatten, bensinskatten och keibilsskatten höjdes.

Västerländska och kinesiska bilar blir större och större och säkrare för passagerarna men farligare för de som blir påkörda av bilarna. I sommar har vi hyrt bil från Volvos nya biltjänst M. Och den minsta bil vi har kunnat hyra är Volvo XC40. En bra bil på många sätt men det är orimligt att det är den minsta bil som Volvo tillverkar nuförtiden. För några år sedan när vi använde Sunfleet som biltjänst hade de Volvos C30, en på många sätt utmärkt bil för ett par utan barn. Snabb nog för motorvägarna, liten nog att kunna köra överallt utan att oroa sig för att köra på något i onödan. Jag utgår från att det var Geelys beslut att Volvo bara skulle tillverka större bilar eftersom det är en större avans på större bilar.

Volvos minsta bilmodell 2020, XC40, och C30, deras minsta modell 2014. Foto: Press
Volvos minsta bilmodell 2020, XC40, och C30, deras minsta modell 2014. Foto: Press

Samtidigt är våra städer byggda utifrån standarder. Standarder som uppdateras för att försöka stämma in med verkligheten. Jobbytorna i moderna kök är högre än de var innan andra världskriget eftersom vi växer och fler män använder köken. Om vi accepterar att städernas gator fylls av suvar och crossovers kommer vi oundvikligen behöva anpassa städerna efter bilarna igen. Precis som vi gjorde under 1950- och 60-talen. Gatorna måste bli bredare. Parkeringsplatserna större. Bilarna måste utrustas med särskilda sensorer bara för att förarna inte ser människor som rör sig i närheten av bilen.

Se hur mycket den klassiska europeiska bilmodellen Mini har växt under åren. Foto: Press
Se hur mycket den klassiska europeiska bilmodellen Mini har växt under åren. Foto: Press

Även om vi byter ut förbränningsmotorerna mot elmotorer så kommer vi fortsätta förstöra städerna med våra alldeles för stora bilar.

Japan införde den ursprungliga skattesubventionen för att dra i gång konsumtionen och produktionen efter kriget med det ledde också till att de etablerade en bilmodell som är bättre för miljön än motsvarande bilmodeller eftersom de drar mindre bränsle och kräver mindre mängd råvaror vid tillverkningen. Tänk vad vi kan åstadkomma genom genomtänkta skattemodeller som premierar inte bara specifika motortyper utan biltyper som är bättre för staden, människorna och miljön.

Där Sverige, inspirerade av USA, anpassade staden efter bilen anpassade Japan bilen efter staden.

Categories
Serier

American Ninja

Fire Power handlar om en man som söker efter sanningen om sina adoptivföräldrar i en rad mystiska kampsportstempel i Asien och hittar något större än han någonsin hade kunnat tro. Nu lever han i frid i den amerikanska villadrömmen men det är något som hotar friden.

Robert Kirkman är kanske mest känd som skaparen av den tecknade serien The Walking Dead, som även blev en tv-serie. Serien blev en så pass stor succé för det oberoende serieförlaget Image att han blev utsedd till partner på förlaget och startade den egna underetiketten Skybound Entertainment.

Lite kampsportsbasket. Ur Fire Power Prelude av Robert Kirkman och Chris Samnee.
Lite kampsportsbasket. Ur Fire Power Prelude av Robert Kirkman och Chris Samnee.

Det finns många sätt att lansera nya serier. På 1990-talet när Image startade var de ökända för att lansera sina nya serier med allt fler och allt mer avancerade alternativa omslag och bifogade samlarkort som skulle göra tidningarna till samlarinvesteringar. Tack och lov dog hela den marknaden lika snabbt som den hade blossat upp. För att lansera den nya serien Fire Power släppte Skybound först en hel serieroman på cirka 150 sidor som berättar huvudpersonen Owen Johnsons historia och hans kamp för att får veta sanningen.

I skrivande stund har själva serietidningen Fire Power kommit ut med sina två första nummer. Och det står klart att Robert Kirkman älskar att skriva kampsportsbataljer och cliffhangers.

Även en guru måste ha de hetaste skorna. Ur Fire Power Prelude av Robert Kirkman och Chris Samnee.
Även en guru måste ha de hetaste skorna. Ur Fire Power Prelude av Robert Kirkman och Chris Samnee.

Teckningarna av Chris Samnee är avskalade men expressiva. Med små medel visar han känslor och tydliga ansiktsutryck. Framför allt den åldrande Radioheadlyssnande kampsportsgurun visar ett brett register, från avvisande till överraskad via glädje, beslutsamhet och hånfullhet. Samnee lyckas skapa kampscener som är både spännande och tydliga. Något som inte är så lätt som man skulle kunna tro.

En av de bästa sakerna med tecknade serier är att även i de mest enkla berättelser så kan författaren och tecknaren tillsammans skapa berättelser som skulle vara för dyrt att producera i samma mängd och med samma kvalitet för de flesta filmer och tv-serier.

En av många tydliga stridsscener i Fire Power #1 av Robert Kirkman och Chris Samnee.
En av många tydliga stridsscener i Fire Power #1 av Robert Kirkman och Chris Samnee.

Så för dig som älskade och dig som önskade att du kunde älska alla de ninjafilmer som släpptes på 1980-talet är det här en serie för dig. Explosiva strider, mytiska miljöer (i den inledande prequelserien i alla fall) och hemligheter bakom hemligheter.

Serieromanen Fire Power kostar lite mer än 100 kronor som fysisk bok online och lite mindre i digitalt format.

En stunds skönhet under träningen. Ur Fire Power Prelude av Robert Kirkman och Chris Samnee.
En stunds skönhet under träningen. Ur Fire Power Prelude av Robert Kirkman och Chris Samnee.
Categories
Serier

På äventyr bland postapokalypsens nordiska spöken

Stand Still, Stay Silent är en tecknad serie om Norden 90 år efter att en global pandemi har utrotat stora delar av mänskligheten. Naturen har tagit över världen, Island är det land som klarade pandemin bäst och magi lever sida vid sida med spöken och andra övernaturliga väsen.

Serien är skapad av Minna Sundberg från Finland och har precis kommit ut med ett tredje album. De första två samlingarna gavs ut med hjälp av Kickstarter men nu finns det en tillräckligt stor publik för att det tredje albumet har kunnat tryckas upp och köpare i några europeiska länder kunde köpa boken via Minnas egen nätbutik medan övriga världen får köpa via en nystartade Kickstarterkampanj. Men för den som vill läsa gratis online publiceras serien på webben fyra dagar i veckan.

Resterna av den forna mänskligheten. Ur Stand Still, Stay Silent, Volym 3 av Minna Sundberg.
Resterna av den forna mänskligheten. Ur Stand Still, Stay Silent, Volym 3 av Minna Sundberg.

Stand Still, Stay Silent är vackert tecknad i europeisk stil med rena linjer och en vattenfärgsliknande färgläggning.

Minna Sundberg jobbar med avskalade färgskalor med dominerande färger. Det är antingen mycket lila, turkos, brunt eller gult. Väldigt cineastiskt.

Alla pratar olika nordiska språk. Ur Stand Still, Stay Silent, Volym 3 av Minna Sundberg.
Alla pratar olika nordiska språk. Ur Stand Still, Stay Silent, Volym 3 av Minna Sundberg.

En intressant detalj är att alla i expeditionen är från olika nordiska länder och talar sina egna språk. Ibland förstår de varandra, inte alltid. Men eftersom den absoluta majoriteten av att text i boken är på engelska arbetar Minna Sundberg med små flaggor i vissa pratbubblor för att markera vilket språk som talas.

Publiceringstakten är mangainspirerad, Minna är otroligt produktiv, och de tre böckerna som kommit ut hittills innehåller cirka 900 sidor sammanlagt (producerat sedan 2013). Att som både författare och tecknare och förläggare hålla den takten så länge är otroligt imponerande. Särskilt som kvaliteten är genomgående hög.

Samtidigt finns det aspekter av det mangainspirerade i produktionen som en eurofil serieälskare kan ha lite svårt med. Ibland är det lite utdraget.

Expeditionens fordon har aldrig sett mer ut som kattbusen i Totoro. Ur Stand Still, Stay Silent, Volym 3 av Minna Sundberg.
Expeditionens fordon har aldrig sett mer ut som kattbusen i Totoro. Ur Stand Still, Stay Silent, Volym 3 av Minna Sundberg.

Stand Still, Stay Silent handlar om en forskningsexpedition in i vildaste Danmark där gruppen ska samla in kunskap från tiden före katastrofen. I ett fordon som ser ut som en mekaniserad kattbuss från animefilmen Totoro färdas de genom ett landskap tomt på människor men fyllt av faror.

Postapokalypsens hästspöken. Ur Stand Still, Stay Silent, Volym 3 av Minna Sundberg.
Postapokalypsens hästspöken. Ur Stand Still, Stay Silent, Volym 3 av Minna Sundberg.

I den tredje volymen är den stora faran en samling spöken och andar som långsamt närmar sig gruppen som blir allt mer utsatt.

I det här finns också ett av bokens stora problem. Det är en så långsamt stegrande spänning att den aldrig riktigt exploderar när faran är som störst. Något som skulle kunna bli ett skräckfyllt möte blir mer av en magisk åkallelse. Men samtidigt är det också den serien det är. Stand Still, Stay Silent är en serie som vilar i det magiska i en postapokalyptisk miljö. Och där relationerna mellan huvudpersonerna är viktigare är action. Gott så.

Katter lever och frodas i Stand Still, Stay Silent-världen. Ur Stand Still, Stay Silent, Volym 3 av Minna Sundberg.
Katter lever och frodas i Stand Still, Stay Silent-världen. Ur Stand Still, Stay Silent, Volym 3 av Minna Sundberg.
Categories
Staden

Framtiden för stadens övergivna butikslokaler – några exempel

Coronapandemin har accelererat övergången till e-handel. Fastighetesägare över hela världen funderar nu på vad de ska ersätta butikerna med i de tomma lokalerna. I USA planerar de att komplettera shoppinggallerior med lägenheter, kontor och upplevelser [1, 2, 3, 4].

Ett aktuellt exempel på hur man kan använda en tom butikslokal såg jag nyligen i Hornstull. Förhoppningsvis kommer den inte vara så långlivad. Det är nätläkarbolaget Kry som har öppnat ett mottagning för covidtestning där det tidigare fanns en cykelaffär.

Cykelparkeringen i Carnaby, London.
Cykelparkeringen i Carnaby, London.

I London öppnade affärsföreningen i shoppingområdet Carnaby en gratis inomhus cykelparkering i något som ser ut som en tom butikslokal.

De senaste åren har det känts som att i alla fall mina kvarter i Stockholm har haft ett omättligt behov av utlämningsställen för e-handelspaket. Till och med Postnord har börjat lämna ut paket igen. Och i Liljeholmsgallerian finns det obemannade automater för småpaket från flera olika konkurrerande företag. I USA vill Amazon öppna utdelningscenter i tomma övergivna butikslokaler där tidigare klassiska galleriebutiker som Sears och J C Penney har funnits.

Jag har tidigare spekulerat i hur tomma butikslokaler kan fyllas med nytt innehåll här på bloggen i inlägget Cityhandeln klarar sig utan bilarna.

Categories
Historia

Historien är en annan värld – där barnens bästa vän testar cigaretter

En av de roligaste sakerna med att läsa gamla tidningar är att det blir en så konkret förflyttning till en helt annan värld. Det är något som framtida historiker kommer sakna när tidningarna läggs ner en efter en. Den 21 januari 1949 bjöd Expressen in Sven Jerring, Hasse Ekman, Stieg Trenter, Barbro Alving, Erik Wästberg och Ernst Salén för att se vilken av dem som var Sveriges storrökare.

Se där ett artikeluppslag som aldrig skulle kunna göras i dag.

Expressens storrökartest den 21 januari 1949.

Igen. Sven ”Farbror Sven” Jerring – barnens egen favorit, Sveriges röst i etern, radiolegenden. Hasse Ekman – Sveriges manliga filmstjärna nummer 1, medlem i den legendariska teaterfamiljen Ekman. Stieg Trenter – de hårdkokta deckarnas konung i Sverige under många år. Barbro ”Bang” Alving – banbrytande journalist. Plus SvD-redaktören Erik Wästberg och docent Ernst Salén – Evert Taubes privata läkare och expert på invärtes sjukdomar(!).

Det här gänget blev alltså inbjudet av Expressen för att provröka cigaretter från sju olika märken och dels kora bästa cigaretten, dels kora bästa stor-rökare – den som kände igen flest märken.

Bara föreställ dig den reporter som kommer med det förslaget till sin redaktör i dag.

Artikeln i Expressen är full av härliga detaljer när jag läser den så här 71 år senare.

Till exempel noteras att Sven Jerring aldrig drar halsbloss. Han får dessutom extrapoäng för att hans eget favoritmärke inte är med i tävlingen.

Förresten jag måste citera hela meningen som beskriver Sven Jerrings teststrategi: ”Sven Jerring som röker turkiska cigaretter och aldrig drar halsbloss, granskade noga de olika cigaretterna [Som var övermålade så att de såg identiska ut. Pelles anm.], tände så alla i snabb följd och jämförde bloss för bloss.”

Eller ta bildtexten under bilden med Barbo Alving och Ernst Salén: ”’Här har jag en Camel’, förklarar docent Salén för ’Bang’ Alving, men det var en Boy. Fru Alving försökte analysera askan, men skar inga lagrar på den metoden.”

Detaljerna om de rökandes vanor är spektakulära. Erik Wästberg rökte 60–100 cigaretter per dag, både Hasse Ekman och Barbro Alving rökte 40–60 per dag, Ernst Salén 20–40, Stieg Trenter 20 och sist vinnaren Sven Jerring som ”bara” rökte 12–15 turkiska Melachrino samt ett par amerikanska per dag. Det här med att det är en grej vilket land som cigaretterna är ifrån kan ju inte heller vara något som rökare diskuterar i dag?

I puffen på tidningens etta rubricerar man på att det var ett svenskt cigarettmärke som vann smaktävlingen och att det var ”Farbror Sven” som vann rökartävlingen.

När jag första gången berättade om det här fyndet fick jag frågan om hur det gick för storrökarna:

  • Erik Wästberg blev bara 49 år. Han dog i sviterna efter sin tobaksrökning.
  • Stieg Trenter blev 52 år. Han dog av en hjärtattack efter en roddtur.
  • Ernst Salén blev minst 75 år.
  • Barbro Alving blev 78 år.
  • Sven Jerring blev 83 år.
  • Hasse Ekman överlevde längst av paneldeltagarna. Han blev 88 år.
Categories
Journalistik

Newspaper Next – en metod 15 år före sin tid

2005 började amerikanska motsvarigheten till Tidningsutgivarna, American Press Institute, arbeta med bland annat Clayton Christensen, teoretikern bakom begreppet ”disruptive innovation”, för att ta fram en metod (strategi) för amerikanska tidningar att överleva i den nya digitala verkligheten. Metoden kom att kallas för Newspaper Next och släpptes 2006.

Newspaper Next handlade om att tidningar måste arbeta med sina läsare, och framför allt de potentiella läsarna, för att ta reda på vad deras behov är. Vad kan tidningarna erbjuda som hjälper läsarna att lösa ett eller flera av de behov som läsarna har? Vad gör det värt för läsarna att betala för tidningarnas produkter? Finns det något mer än nyheter som tidningarna kan erbjuda läsarna?

Tyvärr släpptes metoden i en tid där det enda som räknades var sidvisningar, och den ekonomiska vinst som tidningarna jagade kom från bannerannonsering. Därför lades alla projekt som startades i samarbete med American Press Institute och Newspaper Next-gruppen ned kort efter lanseringarna.

I dag däremot har förmodligen alla tidningsägare insett att den mest stabila intäktskällan är den som de alltid haft, nämligen prenumerationer. Nu borde metoderna som presenteras i Newspaper Next vara guld värda. (Även om modellen är agnostisk och uppmanar tidningarna att upptäcka alla möjliga intäktskällor.)

I grunden handlar Newspaper Next om att prata med läsarna – och att undvika att enbart förlita sig på magkänslan hos personen med störst auktoritet.

Metoden är väldigt enkel och går att lära sig snabbt.

I centrum finns begreppet ”Jobs to be done”. Man skaffar inte ett ekonomiprogram för att använda ekonomiprogrammet utan för att se till att företagets ekonomi är sund. Ekonomiprogrammet är bara ett verktyg för att nå dit.

Några av de Jobs to be done som Newspaper Next listar är:

  • Informera mig. Hjälp mig att hålla mig informerad om de frågor som jag är intresserad av.
  • Utbilda mig. Hjälp mig att fatta bättre beslut som gör mig till en bättre förälder, anställd, student, och så vidare.
  • Berika mig. Ge mig information som kan förbättra min ekonomi, som kan hjälpa mig att spara pengar eller tjäna pengar. Här är en tidning som Dagens industri (där jag vikarierar som webbredaktör just nu) ett tydligt exempel. En tidning som väldigt tydligt hjälper läsarna att tjäna pengar, när de direkta aktietipsen slår in eller de övergripande analyserna visar i vilken riktning världen är på väg och läsarna kan använda den informationen för att fatta informerade beslut.
  • Underhåll mig. Det här är väl en av de tydligaste Jobs to be done som tidningar inte har en chans att lösa bäst i dag.

De listar också en rad motsvarande Jobs to be done hos annonsörer men de flesta av de punkterna känns antingen så uppenbara att om den existerande annonseringen inte uppfyller dem så är det lika bra att lägga ner annonsavdelningen, som ”Få kunder att besöka min butik” medan andra har internet ätit upp, som ”Tillhandahåll information om produkter, priser och erbjudanden som jag har” och ”Se till att kunder med stor potential ringer mig” medan ett fåtal känns relevanta fortfarande, som ”Skapa en djupare relation med mina kunder”.

Det finns många svenska tidningar som skulle kunna inspireras av de amerikanska exemplen där fristående journalister startar nischade nyhetsbrev som kostar pengar att prenumerera på.

I Sverige finns till exempel Fond & Bank och andra nyhetsbrev under VA Insights-varumärket i Di-gruppen. Tidningen Lag & Avtal som ägs av Alma Talent Media har HR-verktyget som ingår i prenumerationen. Tidningen Chef har Chefakademin med kurser för chefer och ledare på olika nivåer i företag och organisationer.

För att hitta de Jobs to be done som läsarna kan behöva hjälp med tog Newspaper Next fram ett väldigt enkelt frågeformulär. Med frågor som Vad behöver du hjälp med nu? Vad har du gjort för att hitta information som kan hjälpa dig med att lösa det här problemet? Vad har Varit mest frustrerande under arbetet med att lösa det här problemet?

Jag har jobbat en del med användarintervjuer och målgruppsintervjuer kopplade till olika digitala lösningar i andra branscher än medievärlden och vet att det går ganska snabbt att med olika öppna frågor se vad som är värt att undersöka vidare. Det kan räcka med fem till tio intervjuer på 30 till 40 minuter. Efter att ha hittat det här problemet som behöver en lösning kan det behövas ytterligare ett varv med lika många intervjuer, med en blandning av nya och redan intervjuade intervjupersoner.

När tidningen väl har hittat en nisch som ser lovande ut förslår Newspaper Next en agil process där teamet skruvar och testar en prototyp för att hitta maximal product market fit, alltså att det finns en marknad för produkten. Det handlar alltså inte om att ta fram en helt ny tidning och lansera under pompa och ståt utan kanske snanare göra en temabilaga, skapa ett nyhetsbrev eller göra en podcast och förändra den baserat på data och feedback från läsarna.

Vad som hände parallellt med Newspaper Next är att det agila arbetssättet blev det rådande modellen för digital utveckling, även på tidningar (i alla fall de som hade råd med egen utvecklingspersonal). Och agil utveckling är ett bra sätt att arbeta men det kräver något mer. Vare sig man jobbar med en growth-modell där hela teamet jobbar efter en north star eller med någon annan modell behövs det ett sätt att bestämma en riktning för utvecklingen. Newspaper Nexts Jobs to be done-modell är ett sätt att göra det.

I dag är medievärlden också bättre på dataanalys än tidigare, men det används mest för att mäta vad av det man redan gör som fungerar bra, inte vad som skulle kunna fungera ännu bättre, sådant som det man inte gör.

Släpp iväg en journalist, en utvecklare och en dataanalytiker en månad och låt dem intervjua läsare, ickeläsare och andra intressenter och ta fram en prototyp. Låt dem sedan sätta upp egna mål, som x antal fler prenumeranter, och låt dem arbeta skarpt med projektet under, säg tre månader. Under den tiden borde de kunna ha hunnit göra tillräckligt många små, eller stora, ändringar och samlat in tillräckligt mycket data för att avgöra om det är värt att köra vidare eller lägga ner – och köra ett nytt experiment.

En sak som saknas i Newspaper Next är den avslutande delen efter att man har skapat något nytt och lanserat det. Att visa för potentiella läsare hur den egna produkten lönar sig för läsarna.

Många annonser för tidningar handlar om hur billigt det är under en provperiod och att det är enkelt att avsluta prenumerationen när man vill under provperioden. Det är väl knappast att fronta med sina styrkor och inte direkt hur Netflix, Spotify eller andra prenumerationstjänster gör.

Categories
Staden

Stockholm som aldrig blev av – Nya stenstaden på Järvafältet

1970 presenterade tre arkitektstudenter ett förslag på utformningen av Sollentunadelen av norra Järvafältet. Arkitekternas plan inspirerades av stenstaden och bestod av klassiska stadskvarter med en minimal biltrafik. Men varken deras eller någon annans plan blev verklighet. I stället blev området ett naturreservat.

När försvarsmakten skulle lämna Järvafältet köptes marken av Stockholm, Sundbyberg, Solna, Järfälla och Sollentuna och planerna var stora. Det skulle skapas en framtidsstad och Nordens ditills största arkitekttävling anordnas, enligt Sollentunajournalen.

De tre arkitekturstudenterna Olle Sutinen, Lennart Sandin och Erik Lindgren skapade planen för Yttersten i Sollentunadelen av Norra Järvafältet som ett gemensamt examensarbete på Konsthögskolans arkitektursektion, berättar Dagens Nyheter den 21 maj 1970.

– Vi anser först och främst att den stadsbyggnadsideologi som legat till grund för dagens stadsbyggande saknar något väsentligt. Det har gett oss otrivsamma stadsdelar, sade Erik Lindgren till DN.

Tanken bakom planen för Nya stan var att kombinera det bästa från den gamla stenstaden med nya influenser från den gröna vågen.

I Nya stan skulle man inte kunna köra in med bil, utan den lämnade man utanför stadsdelen och sedan kunde man åka med en eldriven minibuss om man inte ville promenera. (Från DN den 21 maj 1970.)
I Nya stan skulle man inte kunna köra in med bil, utan den lämnade man utanför stadsdelen och sedan kunde man åka med en eldriven minibuss om man inte ville promenera. (Från DN den 21 maj 1970.)

Stadsdelen Nya stan som skulle byggas i närheten av Yttersten var planerad utifrån kvarter som grupperades i storkvarter med ett torg i mitten av varje storkvarter. Mellan de slutna kvarteren gick gator anpassade för gående och cyklister där endast eldrivna (!) minibussar, som skjutsade de boende från parkeringen som fanns utanför bostadsområdet, och andra nyttofordon fick köra.

I bottenvåningarna på husen planerade arkitekterna för förskolor, träfflokaler och andra gemensamhetslokaler.

På skisserna som presenteras i Expressen den 31 maj 1970 ser det ut som att bostadshusen är fyra våningar med en uppskjutande femte våning som ett sätt att skapa variation i huskropparna.

För att skapa variation i stadsdelen jobbar de med olika stora torg, där en del rymmer skolor och andra ett litet centrum, och varierande gatubredder. Det här för att kunna skjuta kvarteren och storkvarteren i förhållande till varandra så att det inte enbart blir långa gator som försvinner i oändligheten.

Modellen för Nya stan som den presenterades i DN den 21 maj 1970.
Modellen för Nya stan som den presenterades i DN den 21 maj 1970.

Men inga planer blev verklighet. Varken Nya stan av de tre arkitekturstuderande Olle Sutinen, Lennart Sandin och Erik Lindgren eller någon annan av de storslagna planerna. Med en rösts övervikt beslutade kommunfullmäktige i Sollentuna att kommunens del av Järvafältet skulle bli ett naturreservat efter militären hade lämnat området.

Även om studenternas planer aldrig hade en chans att bli genomförda är det intressant att se hur de försöker kombinera den gamla stenstaden med nya idéer om ett gatuliv som är på människornas villkor i stället för bilarnas.

Utformningen av husen lämnar i mina ögon en hel del att önska. Det ser ut som klassiska miljonprogramsområden med raka fasader och platta tak som skapar en monotoni som de utanpåliggande tornen, som innehåller hiss och trappor, och de uppstickande lägenheterna på femte våningen inte råder bot på.

En av de starkaste momenten i stenstaden är att det är flera olika fastighetsägare som har uppfört de olika husen och varje hus oftast bara är ett fåtal av kvarterets adresser.

En annan grundläggande skillnad mellan stenstaden och miljonprogrammen är att i stenstaden är affärerna och de andra offentliga verksamheterna utspridda i kvarteren, vilket skapar ett levande gatuliv under större del av dygnet, medan i både Nya stan och andra miljonprogramsområden är butikerna samlade i ett separat centrum, vilket ökar risken för ödsliga gator och torg i stadsdelen.