1990-talet var en kreativ stenöken för den amerikanska serievärlden. Jag påminns om det när jag läser American Comic Book Chronicles: The 1990s av Jason Sacks.
American Comic Book Chronicles är en serie stora böcker utgivna av TwoMorrows Publishing som berättar seriemediets utveckling från 1950-talet och framåt. Fokuset för böckerna är vad som händer i de viktigaste serierna från i första hand Marvel och DC men också vad de andra amerikanska serieförlagen och serieskaparna som publicerar sina egna serier håller på med under tiden.
Samlarboom och gimmickar
För hela den amerikanska serievärlden är det en konstig tid. Årtiondet börjar med en enorm samlarboom och slutar med att Marvel går i konkurs och att många andra mindre förlag och tusentals seriebutiker lägger ner.
Marvel och DC lever på gimmickar. Stålmannen dör, Cyclops och Jean Grey gifter sig, Spindelmannen ersätts av en klon, Batman får sin rygg bruten.
Todd McFarlanes första nummer av Marvels nya Spider-Man-serie som släpptes i juni 1990 fick olika omslag och olika skyddspåsar i olika säljkanaler och alla läsare var tvungna att köpa flera exemplar av åtminstone någon version för att kunna läsa serien och kunna samla den för att kunna sälja det orörda premiärnumret dyrt i en lysande framtid. Många kommer att ångra sin investering.
I juli 1991 hade Marvel 68,38 procent av försäljningen på den amerikanska seriemarknaden, enligt American Comic Book Chronicles. DC hade bara 19,8 procent och alla andra förlag hade mindre än 12 procent att samsas om. Dark Horse, som då var det tredje största förlaget, hade 2,3 procent av marknaden.
Nu skulle Marvel börsnoteras och början på det som skulle mutera till Marvels mastodont-event på filmduken föddes med krav på årliga event och förstanummer av existerande serier som skulle locka fler läsare till seriebutikerna.
Serier har ju den konstiga grejen för sig att när tidningarna säljer för lite kan förlagen bestämma sig för att starta om berättelserna och låta numreringen av tidningen börja om på ett, eller till och med noll, och i några fall minus ett (!).
I augusti lanserade Rob Liefeld X-Force där Cable ledde ett nytt X-Men-team bestående av … håll i hatten … Boom Boom, Domino, Feral, Shatterstar, Warpath och Cannonball. Ja, du hör ju själv hur töntigt det låter. Men det här var nittiotal och testostoronstinna tonåringar kunde inte få nog av det här. Första numret sålde fyra miljoner exemplar.
Första numret av nya tidningen X-Men som släpptes senare samma år släpptes i fyra olika versioner med omslag som tillsammans bildade en stor bild. Över åtta miljoner exemplar trycktes men redan här började butiker gå i konkurs för att de hade beställt mycket mer än deras kunder var intresserade av att köpa.
Den största symbolen för den här samlar- och krämarkulturen var tidningen Wizard som hajpade kommande utgåvor av de hetaste serierna och listade värdet på publicerade serietidningar. Tidningen gavs ut av ett fristående bolag, så de var alltid oberoende ur den synvinkeln, men de levde hela tiden i symbios med de stora serieförlagen, och med tiden även film- och tv-bolagen. Första numret gavs ut i juli 1991 och i januari 2011 lades papperstidningen ner.
En av ”höjdpunkterna” i den här utvecklingen med särskilda samlarutgåvor av premiärnummer är Team Titans #1 som i september 1992 släpps i fem versioner, där första halvan av varje version presenterar en av teammedlemmarnas väg in i teamet följt av den första historien med teamet, som då alltså är likadan i varje utgåva. Jag vet vad Sverker Olofsson hade gjort med den idén.
Serievärldens superstjärnor lämnar Marvel
Efter att Marvels redaktör tvingat Todd McFarlane att censurera en ruta i Spider-Man, där Juggernaut får ett svärd inkört i ögat lämnade han bolaget. Under julhelgen 1991 skickade han och flera andra Marvel-skapare, bland andra Rob Liefeld, Jim Valentino och Erik Larsen, ut ett pressmeddelande att de hade dragit i gång Image Comics.
Grundarna kom överens om att det enda immateriella som Image Comics skulle äga var företagsloggan. Alla serier skulle tillhöra respektive kreatör.
Image Comics skulle vara skaparnas bolag.
Något som blev väldigt ironiskt senare när Neil Gaiman tvingades in i en kostsam rättsprocess mot Todd McFarlane över rättigheterna till Miracleman, som han var en av författarna bakom, och Angela, en karaktär Neil Gaiman skapat till Todd McFarlanes Spawn-serie.
I april 1992 ägde Image Comics 17,86 procent av marknaden, trots att de bara gav ut sex olika serietidningar medan Marvel och DC gav ut 93 respektive 61 serier. DC knuffades ner till tredje plats bland serieförlagen för första gången sedan 1979-talet.
Den stora stjärnan var naturligtvis Todd McFarlanes Spawn vars första nummer sålde nästan två miljoner exemplar.
På bara fyra år, från 1992 till 1996 gick Image från att vara de oberoende skaparnas himmelrike till att trasas sönder av ett inbördeskrig mellan gigantiska egon.
Flera av grundarna lämnade under åren men bolaget överlevde och när bolaget började släppa in allt fler blandade röster för att klara sig utan de ursprungliga tecknarnas serier skapades en långsiktig stabilitet.
Bäst lyckades Robert Kirkman och hans The Walking Dead, som gjorde att han erbjöds att bli delägare i bolaget han hade följt som ett fan under mitten av nittiotalet.
Missa inte dokumentären om hur Image startade och hur grundarna la ner stridsyxan på SVT Play.
Britterna tog med sig galenskapen
1993 börjar med att DC:s nya underetikett Vertigo debuterar med Neil Gaimans Death: The High Cost of Living den 12 januari och avslutas med att Mike Mignolas karaktär Hellboy gör debut i tidningen John Byrne’s Next Men (Dark Horse Comics) den 14 december. Svårt att klaga på ett sådant år.
Vertigo är i mina ögon det bästa som händer serievärlden under nittiotalet. Serier skapade för vuxna.
Precis som att all cool musik hade Parental Advisory-klistermärken var omslagen på alla Vertigo-serier märkta med Suggested for Mature Audiences.
Vertigo drömdes fram av den mångåriga DC redaktören Karen Berger under hennes mammaledighet 1991.
Bland de många, många nya serieförlag som dök upp på nittiotalet blev Vertigo ett av de mest långlivade.
Vertigo överlevde tack vare att de gjorde serier för läsarna i stället för samlarna, att de medvetet distribuerade tidningarna till andra butiker än seriebutiker, som skivaffärer, och att de gjorde serier som även kvinnor ville läsa.
I en av de första annonserna för Vertigo stod det ”From magic to madness. From Old England to New England.” Vertigo kryllade av brittiska skapare. Constantine var magin och Shade the changing man var galenskapen.
Något som jag helt missat till nu är en annan av DC:s underetiketter som de drog i gång samtidigt som Vertigo. Milestone Comics skapades av fyra afroamerikaner som saknade superhjältar de kunde relatera till. Nästan de enda färgade superhjältarna på den tiden var Black Panther, Luke Cage och Cyborg.
Jag kan verkligen rekommendera dokumentären om Milestone Comics som finns på SVT Play till den 20 september 2019.
1995 var Sandman på väg att gå i mål. Vertigos nya succéserie blev Preacher, skapad av Garth Ennis och Steve Dillon som redan hade samarbetat på Hellblazer.
Sandman var så viktig att förutom alla spinoffs de gav ut (Death: The Time of Your Life, Sandman Mystery Theatre och The Dreaming bland annat) strax efter att sista numret av Sandman-tidningen släpptes i mars 1996 valde förlaget att ge ut hela serien igen nummer för nummer.
Efter flera olika work for hire-projekt för Marvel och DC får Warren Ellis äntligen presentera sin egen skapelse Transmetropolitan. Ursprungligen publicerades serien på Helix, science fiction-etiketten DC skapade när Vertigo blev en sån dunderhit. Men redan efter 12 nummer blev Transmetropolitan en del av Vertigo.
Proppen går ur marknaden
1993 hade försäljningen av serier i USA ökat och en miljon exemplar var en normal upplaga för de största tidningarna.
En bidragande orsak var att samlarkortsmarknaden imploderade och många som höll på med det flyttade sina investeringar till serietidningar i stället.
På mindre än ett år, från februari 1993 till november samma år minskade antalet sålda tidningar från 400 miljoner exemplar till 200 miljoner.
1995 gjorde Marvel det ännu svårare när de köpte upp ett av distributionsbolagen och gav det exklusiv rätt att distribuera Marvel-serier till seriebutikerna.
Det här gjorde att butiker som tidigare fått bra rabatter eftersom de köpte så mycket från en distributör nu var tvungen att beställa från två företag och att de då inte nådde upp till rabattgränsen längre. Plus att all administration blev dubbelt så jobbig.
För första gången sedan 70-talet var ingen av de bäst säljande tidningarna i februari 1993 från vare sig DC eller Marvel. Fyra kom från Image och en från Valiant. DC:s bästa titel kom först på 24:e plats.
Eftersom Image sålde så otroligt bra blev det ett stort problem när de aldrig kunde hålla sina deadlines. Hollywood hade lockat över seriestjärnorna och leveranserna blev lidande. De nya köparna som lockats av de tuffa Image-serierna lackade ur och slutade dyka upp i seriebutikerna. och eftersom seriebutikerna hade betalat för serierna i förskott tog pengarna slut.
Den 27 december 1996 går Marvel Entertainment Group i konkurs. Marvel hade sålt allt sämre och företaget hade betalat för mycket för spelkortsbolag strax innan den marknaden imploderade. Men det pågick också en kamp om kontrollen i bolaget mellan dess vd Ron Perelman och riskkapitalisten Carl Icahn, känd för att ha tagit över stora bolag som amerikanska flygbolaget TWA med hjälp av lånade pengar och sedan stycka och sälja de värdefulla delarna av bolaget.
Ett och ett halvt år senare tar leksakstillverkarna Toy Biz över Marvel och bildar Marvel Enterprises.
De sparkade ännu mer personal och införde regler som att elen skulle stängas av på kontoret klockan 17.00.
1997 hade serievärlden nått ett nytt bottennivå. Endast fem titlar sålde mer än 120 000 exemplar per nummer. Fyra år tidigare, 1993, hade en sådan försäljning inte ens noterats på topp 100-listan.
Warren Ellis och Alan Moore startar 2000-talet
1999 drar Warren Ellis i gång 2000-talet på riktigt med serierna Planetary och The Authority på Jim Lees Image-underetikett Wildstorm Comics, som samma dag köptes upp av DC Comics.
Samma år får Alan Moore äntligen börja jobba med egna skapelser igen när förlaget America’s Best Comics skapades som en underetikett till Wildstorm Comics.
Det här krävde intensiva förhandlingar eftersom Alan Moore hatade DC av hela sitt hjärta och vägrade arbeta med dem. Lösningen blev att hans böcker sköttes av en redaktör på Wildstorms kontor i Kalifornien och att ingen på DC fick något att säga till om när det gällde Alan Moores titlar.
På ABC gav Alan Moore ut ett flertal retrodoftande moderna serier, som League of Extraordinary Gentlemen, Tom Strong, Promethea och Top 10. Serier som de var innan superhjältarna tog över allt. Pulp, science fiction och myter.
I dag säljer serier bättre än någonsin
Sammantaget kan man säga att serierna från de två stora förlagen lämnade mycket att önska, förutom ett fåtal guldkorn, det Image skapade blev grogrunden för att ännu fler skulle våga ge ut sina egna serier men grundarnas egna serier har förutom ett fåtal titlar ingen relevans i dag, och att det i huvudsak var ett bortkastat årtionde för Alan Moore.
Mina amerikanska favoriter från årtiondet är Sandman, Preacher, Strangers in Paradise, Hellboy, Finder, Queen & Country och Transmetropolitan.
På 2000-talet räddas serievärlden genom att nå ut till nya målgrupper, bland annat tack vare manga-vågen, att serieböcker medvetet såldes på fler ställen än bara i seriebutiker, som vanliga bokhandlar och på nätet, och tack vare reklamen från alla filmer och tv-serier baserade på serier.
2018 sålde serier bättre än någonsin.
American Comic Book Chronicles: The 1990s är en kompakt historiebok sprängfylld med spoilers för berättelser som är snart trettio år gamla. Det är ingen bok att läsa från pärm till pärm utan snarare ett år i taget.
Jag önskar att en bättre typograf hade fått uppdraget att göra ut boken. Brödtexten är för tajt satt och det är trångt mellan text och bild. Textraderna är otroligt hopdragna eller utspärrade ibland.
Vill man kan man säga att nittiotalet inte tog slut förrän 2016 när Hellboy in Hell gick i mål.