Weird Walk, Rituals & Declarations och Hellebore.

Alan Moores möte med gudarna

”I varje upplevt möte med något som förefaller vara gudar eller älvor eller demoner finns det en allvarlig risk att skadas psykologiskt.”
Det säger Alan Moore i det senaste numret av det brittiska zinet Hellebore.

Hellebore är en del i en ny våg av intresse för ockulta historier i Storbritannien.

Det är främst tre olika zines som är aktuella.

Weird Walk har sitt ursprung i den litterära tradition som kallas psykogeografi där författaren borrar sig ner genom de olika historiska lagren av, framför allt udda och mystiska, händelser som skett i ett avgränsat geografiskt område. Men i Weird Walks fall flyttar man promenaden ut i periferin av staden, ut i de Edgelands som Karl Hyde sjunger om på sitt soloalbum från 2013. J G Ballard ur ett naturromantiskt perspektiv.

Rituals & Declarations, som enbart ska komma ut i fyra nummer, tar i stället sitt avstamp i den feministiska naturtron och ser hur de kan använda den som en metod för att ersätta det resursslösande samhället, vrida de lokala folktron ur händerna på högerextrema och använda det mystiska (”The Weird”) för att hämta kraft för att försvara miljön.

Den ursprungliga Hellblazer-författaren Jamie Delano deltar med en kortnovell i det senaste numret av Rituals & Declarations. Serien Hellblazer har sitt ursprung i Alan Moores tid som författare av serien Swamp Thing där han skapade den ockulta detektiven John Constantine, som nyligen firade sin 67-årsdag (den 10 maj).

Hellebore utgår från ett intresse för det ockulta i fiktion och folktro och innehåller miniuppsatser med ordentliga källhänvisningar i slutet skrivna av lärare och studenter på universitet men även författare och andra.

Temat på Hellebore nummer 2 är The Wild Gods, de gudar och väsen som enligt folktron finns i naturen.

Alan Moore’s Wild Gods i Hellebore nummer 2.
Alan Moore’s Wild Gods i Hellebore nummer 2.

I intervjun lyfter Alan Moore fram den lokala brittiska guden Antenocitius som romarna plockade upp under sina försök att ta sig norrut i riket.

På sitt vanliga allomfattande vis kopplar Alan Moore ihop den skulptur föreställande Antenocitius som hittades 1862 med den tyska konstnären Franz von Stucks målning Die Wilde Jagd som målades 1888, året innan Adolf Hitler föddes, och hur lik centralfiguren i målningen är den österrikisk-tyska ledaren. Narrativet blir, enligt Alan Moore, att en begravd gud från tiden innan kristendomen vaknar till liv och orsakar miljoner människors död.

Men det intressanta i intervjun handlar om hur Alan Moore, som numera snarare kallar sig magiker än författare och sedan början av 2000-talet är en ironisk anhängare till den under tiden kring kristi födelse påhittade ormguden Glykon, diskuterar möten med det övernaturliga och hur det påverkar dom som råkar ut för det.

Det är uppenbart att Alan Moore anser att möten med det övernaturliga är något som händer i våra huvuden, med hjälp av extern eller intern stimulantia. Men att mötena kan vara lika livsavgörande eller nedbrytande som om det var rationellt, mätbart verkliga möten.

Han beskriver hur hans eget möte med ormguden Glykon gjorde att han såg verkligheten som om den var en skiss ritad på kalkerpapper och att upplevelsen påverkade honom på ett farligt sätt under flera månader efteråt.

Alan Moore lyfter fram hur H P Lovecrafts beskrivning av resultatet av mötet med det onämnbara faktiskt stämmer. Vi skulle bryta ihop och skriva osammanhängande tankar i våra anteckningsböcker medan tentaklerna drar ner oss i avgrunden, vare sig de är verkliga även för andra eller bara finns i vårt huvud.

Som exempel nämner han när Syd Barret försvann en helg och kom tillbaka och berättade att han hade träffat guden Pan. Enligt Alan Moore spelar det ingen roll om det här skedde på grund av droger eller ett psykotiskt sammanbrott, för Syd Barrett var det en verklig upplevelse.

Han menar också att den genre av film och litteratur (vare sig den är muntlig eller skriftlig) som vi i dag kallar folk horror (filmerna The Wicker Man, eller Dödlig skörd som den tydligen hette på svenska, och Midsommar till exempel) handlar om en modern, urban rädsla för det vilda och extatiska.

Pikant är att intervjun med Alan Moore är gjord av John Reppion som är gift med Leah Moore, dotter till Alan Moore, vilket aldrig noteras.

I nummer 2 av Hellebore kan du även läsa om den brittiska Pan-kulten genom åren, den klassiska franska grottmålningen av trollkarlen med hjorthorn på huvudet som har blivit fråntagen sina horn och hur filmzombies hamnade i Cornwall och vad det säger om England.


Publicerat

i

av