HP Lovecraft hade sitt Arkham i Massachusetts. Stephen King har sitt Castle Rock i Maine. Dennis Gustafsson har sitt Helsingborg i Skåne.
Ja, jag vet. Jag är partisk. Jag kommer ju från Helsingborg. Så därför är det extra spännande med serier som utspelar i Helsingborg. Eller Hälsingborg som var stavningen som användes mellan 1912 och 1971.
Dennis Gustafsson har skapat åtta album i sin serie om privatdetektiven Viktor Kasparsson och hans möten med det okända och det övernaturliga. (Av en outgrundlig anledning börjar numreringen av hans album först med det andra albumet som då har nummer 1.)
Viktor Kasparsson-serien utspelar sig under mellankrigstiden och innehåller allt från spådomskonster, nazister och zombies till besatta människor, häxor och svenska kyrkans särskilda enhet mot mörkrets makters härjningar i landet.
Svenska Kyrkans underkansli Särskilda enheten, som är den fullständiga titeln, träder in som bundsförvanter i Viktor Kasparssons kamp mot ondskan i och med det nya albumet Fädrens synder. Med sin blandning av kartläggning av mystiska fenomen, obduktioner av zombies och vapenstrider med häxor blir de Viktor Kasparssons eget B.P.R.D. (Bureau for Paranormal Research and Defense i Mike Mignolas Hellboy-universum), även om de knappast skulle se sig som hans hantlangare.
Den här gruppen hoppas jag broderas ut mer i kommande album.
I Fädernas synder försöker Dennis knyta ihop berättelserna i alla de tidigare albumen i en (möjligt avslutande) volym. Det förekommer rikligt med fotnoter som pekar tillbaka till tidigare album.
Historien berättas i ett antal kapitel som jag inte tycker riktigt hänger ihop så väl som jag skulle önska. Det känns mer som att kapitlen finns för att de kommer från tidigare publiceringar i andra tidningar än av en strävan att berätta en historia på ett visst sätt. Men så vitt jag vet har de aldrig publicerats tidigare så det är bara min känsla.
Fädernas synder är, precis som tidigare album, utgiven i den stora storleken som de klassiska franskbelgiska serierna också var. Dennis tecknar mer som Tardi än Franquin. Det är grova teckningar som blir allt intensivare ju närmare seriens klimax vi kommer.
Ett nytt grepp för Dennis är att jobba med raster för att skapa texturer och djup i bilden. Jag gillar tekniken men tycker att han överutnyttjar den ibland. Särskilt när hela husfasader, inklusive fönster och dörrar, kan ha samma grova raster på sig.
I det här albumet har Dennis också jobbat med enstaka färger i varje ruta eller till och med över varje sida för att skapa en känsla, i stället än att jobba med flera färger för att skapa ett mer realistiskt resultat, som det var i tidigare album. Eftersom i alla fall jag scannar av serier och läser ihop flera rutor snabbt tror jag att den här tekniken kan ge en starkare känsla för läsaren.