Nyligen dog Florian Schneider, en av Kraftwerks två grundare. Därför har jag gått igenom Kungliga Bibliotekets tidningsarkiv för att se hur bandet togs emot i svensk press under sin aktiva period, fram till och med albumet ”Electric Café”. Inte särskilt väl kan man väl sammanfatta.
Först var de för svåra och sedan var de för stillastående. Däremellan fick bandet en period där de betraktades som både nyskapande och inspiratörer.
Det tar många år för bandet att få några rättvisande recensioner i svenska dagstidningar. De första åren handlar det mycket om hur kall musiken är, att de inte tar hänsyn till rockens rötter och att deras image är fascistoid och humorlös.
När Kraftwerk väl börjar få respekt bland svenska reportrar handlar det om att de inspirerar först och främst David Bowie under hans Berlinår och därefter hur deras musik otroligt nog får fäste i USA via Afrika Bambaataa och låten ”Planet Rock” och senare är grunden för technogenren när den föds i Detroit.
Det här leder till att när bandets sista (?) riktiga album ”Electric Café”, ges ut 1986 har de i de flesta hippa musikrecensenters ögon passerat bäst före datumet.
1975
Kraftwerk bildas 1970 och 1974 får de sitt stora internationella genombrott med låten och albumet ”Autobahn”. I svenska dagstidningar nämns de först 1975 när Expressen har en notis om att den finska gitarristen Jukka Tolonen ska agera förband åt Kraftwerk på deras USA-turné samma år.
Under de tidiga åren recenseras Kraftwerk flera gånger tillsammans med Tangerine Dream. Första gången bandet recenseras i en svensk dagstidning är när recensenten Bert Gren skriver om Kraftwerks album ”Autobahn” och Tangerine Dreams ”Rubycon” i Göteborgsposten den 27 april 1975.
Bert Gren är inte helt imponerad:
”Tyska gruppen Kraftwerk har fått en jättehit i USA med sin LP ’Autobahn’. Som inte är speciellt bra, men vara (sic) puls, dröjande orkesterklanger och billiknande synthesizerljud fastnar i huvudet ändå.”
På samma sida recenseras även nya album av Turid, Rick Wakeman, och Ken Hensley.
På hösten samma år (den 20 oktober) recenserar Gunnar Rehlin Tangerine Dream-grundaren Edgar Froeses album ”Epsilon in Malaysian Pale” och passar på att ge en känga åt Kraftwerk i en bisats.
”Där andra – t ex oförtjänt populära Kraftwerk – bara är tråkiga lyckas Froese ge sin musik mening.”
Strax efter det (den 17 november 1975) recenserar Gunnar Rehlin Kraftwerks album ”Ralf und Florian” som ursprungligen kom ut 1973. Bland omdömena återfinns: ”detta är ju mördande tråkig musik” och ”pretentiöst konstmusik utan det minsta värde. Usch!”.
Först den 10 december 1975 når Kraftwerks album de stockholmska tidningarna. Det är i Expressen som Margareta Liljenberg sågar Klaus Schulzes album ”Timewind” och ett Kraftwerkalbum som aldrig nämns vid namn.
”Två skivor meningslöst elektroniskt musicerande – absolut stillastående och totalt innehållslöst”, skriver hon.
Klaus Schulze var ju för övrigt också med i Tangerine Dream på deras debutalbum ”Electronic Meditation”.
1976
Kraftwerk börjar under 1976 dyka upp i annonserna för skivklubben Musik för alla på en tysk skiva med liveinspelningar från festivalen Super Group Festival.
Samma år intervjuas David Bowie av Mats Olsson i Helsingfors efter ett resa till Sovjet. Då berättade sångaren:”Rock är ingeting för mig. Just nu är jag mest intresserad av tyska grupper som Neu och Kraftwerk.”
Efter David Bowies konsert på Scandinavium i Göteborg i april 1976 beskriver Bert Gren hur kallt det var innan konserten började: ”Könlösa synthesizerljud från Kraftwerk tonade ur högtalarna”.
I samband med konserten i Stockholm på samma turné intervjuas Iggy Pop av Jan Nordlander i Dagens Nyheter och berättar att för skribenten att hans nya album (”The Idiot”, som släpptes 1977) inspireras av Kraftwerk:
”Bowie har just sagt att Iggy Pop är en av de mer betydande fri form-artisterna. De båda kompisarna håller på med en skivinspelning i Davis (sic) vardagsrum, en musikalisk korsning mellan James Brown och Kraftwerk, påstår Iggy.”
I oktober 1975 släpper skivbolaget Vertigo samlingsalbumet ”Exceller 8” med i huvudsak nedklippta låtar från tidigare album. I Göteborgsposten den 13 juli 1976 recenserar Bert Gren albumet bland annat med orden:
”Men liksom det mesta från den tyska försenade psykedeliska vågen låter musiken mekanisk och väldigt kall.”
Den 24 augusti 1976 kommer en stor artikel i Dagens Nyheter av Mia Gerdin om den tyska elektroniska vågen med band som Can, Kraftwerk och Tangerine Dream.
Mia Gerdin intervjuade Tangerine Dream efter en konsert i katedralen i Liverpool men berättar också hur Kraftwerk började som en duo och att de tidiga albumen lät som ”en rapport från en ljudverkstad”.
Hon noterar också att gruppen har utökats till fyra man och musiken även innehåller sång numera. ”Texterna hyllar tekniken, och gör de stora upptäckterna till mystiska riter.”
1977
Expressen ger 1977 Kraftwerks sjätte album ”Trans-Europe Express” till recensenten Camilla Lundberg som uppenbarligen aldrig hört talas om bandet tidigare. (Tänk på att detta var långt före både Expressens Poplexikon (1979), Bonniers Rock Lexikon (1987) och internet.) ”Först visste jag inte om jag skulle våga skratta. En tysk popgrupp med detta namn: Kraftwerk – är det en svidande parodi på fritzkultur eller …?”
Sedan blir det bara värre.
”Ren och skär fascism, det är vad det är. Ska det vara yrkesförbud i Västtyskland så borde det utfärdas för Kraftwerk.”
Musiken beskrivs som ”Treklanger och marschrytmer” och, efter att ha jämfört dem med Terry Riley och Steve Reich avslutar hon med ”här blir det bara till taktfast stöveltramp i den senaste syntetiska förpackningen”.
I Arbetet (Västsvenska Editionen) den 4 oktober 1977 skriver Bo-Inge Andersson (Ja, den Bo-Inge Andersson. För de flesta som minns honom i dag mest känd som korrespondent i Tyskland för SVT.) en artikel med den fartiga rubriken ”Nu kommer Kraut-Rock!”. Kraftwerk nämns mest i förbifarten, ”Kraftwerk har t o m fått en bra placering på singellistan” och jämförs med det engelska bandet White Noise som grundades 1968.
1978
”Kallt och rytmiskt” är rubriken på Lars Wallrups recension av ”The Man-Machine” i Svenska Dagbladet den 28 maj 1978.
Han beskriver bandet som att det ”förefaller bestå av diplomerade dataingenjörer” och att låttitlarna ”ger associationer till handböcker för NASA-personal eller säkerhetsmän vid kärnkraftsanläggningar”.
Musiken är han inte heller särskilt nöjd med: ”Ur maskinerna ploppar rytmiskt och genomtänkt toner som ur envetet läckande badrumskranar.”
”Om det funnits dansscener i rymdäventyret ’Stjärnornas krig’ hade nog robotarna rört sig till musik av Kraftwerk.” Alla som har sett den horribla Star Wars Holiday Special vet att Lars mardrömsvision hade varit att föredra framför det vi fick se.
Göteborgsposten recenserade ”The Man-Machine” den 28 maj 1978. Expressen recenserar den först den 21 juni 1978. ”David Bowie gillar Kraftwerk. Jag förstår inte varför”, skriver Jan-Olov Andersson. Därefter avfärdar han tyskarna med ”Förut var deras musik dyster och pessimistisk. Nu gör de disko-musik för robotar.”
I Expressen den 17 juni 1978 tas Kraftwerk för första gången upp som en positiv (?) influens på ett annat band. Det är Mats Olsson som skriver om Devos cover på Rolling Stones låt Satisfaction. ”Den låter som om Kraftwerk stod och spelade på en järnvägsövergång. Naggande envis. Kanske den definitiva versionen … nä, men ändå.”
Även Erik Hörnfeldt använder dem som positiv jämförelse när han skriver om Ultravox album ”Systems of romance” i Expressen i oktober 1978.
”De spelar samma typ av musik som Bowie. Peter Gabriel och Kraftwerk men gör det så pass mycket sämre att ’Systems of romance’ blir helt ointressant.”
1979
I september 1979 sammanställer Mats Olsson och Erik Hörnfeldt ett riktigt praktverk för Expressen. Det är Expressens Poplexikon. 17 sidor fakta om den tidens pop. Från Abba till Zappa, Frank.
Kraftwerk får ingen egen rubrik utan hamnar under ”Tyskar”, tillsammans med bland annat Aamon Düül II, Can och Tangerine Dream. Kraftwerk beskrivs som ”nyskapare” vars musik är ”frugal, sugande och minutiöst taktfast.
1980
Den 12 januari 1980 tar Erik Hörnfeldt upp den nya trenden med allvarliga killar som står på konsert och ”spelar låtsas-syntetisator” (sic) i en stor artikel om att, som rubriken säger, ”Synthen har blivit rå och svettig …”.
Där beskriver han hur ”Discoproducenten Giorgio Moroder i München snodde deras idéer och gjorde Donna Summers nästan perfekta ’I feel love’. Sedan snodde Kraftwerk tillbaka idéerna och gjorde sin fina discoplatta, ’The Man Machine’.”
Kraftwerks musik beskrivs som ”väldigt ren, nästan antiseptisk.”
Den nya svettiga synthen är i stället Gary Numan, Human League, Silicon Teens och Orchestral Manoeuvres in the Dark.
I Göteborgsposten den 24 februari 1980 avfärdas Kraftwerk när Ståålfågel intervjuas av Bert Gren i en artikel om den nya musikgenren industrimusik.
”De verkar mest vara fascinerade av maskinerna för maskinernas egen skull”, säger Erik Fritjofsson i Ståålfågel.
1981
Tre år efter ”The Man-Machine” släpper Kraftwerk albumet ”Computer World”. I Göteborgsposten den 31 maj 1981 Bert Gren kan inte avgöra hur bandet förhåller sig till det de sjunger om, så därför har han svårt att acceptera musiken. ”Speciellt som killarna i gruppen ser ut som välfriserade nazister på omslaget.”
Om musiken skriver han att ”Visst speglar den datasamhället på ett mycket dansant sätt” men att ”i längden blir musiken ganska könlös”.
Fem dagar senare i Dagens Nyheter skriver Matz Borgström att han trodde att de skulle lägga ner efter det förra albumet eftersom de hade utvecklat musiken till fulländning. Han poängterar också hur det var Kraftwerk som hade fått elektronisk musik att slå igenom stort och att alla från Yellow Magic Orchestra till Donna Summers och Throbbing Gristle hade inspirerat av bandet.
”Computer World” överträffade skribentens förhoppningar.
”Snillrikt och med mycket humor använder de sig av alla de små elektroniska prylar vi översvämmats av de senaste åren.”
”Med finess och distans har de lyckats göra spännande och elegant elektronisk rock.”
Och Matz avslutar recensionen med att konstatera att Kraftwerk ”är herrar på täppan igen”.
Till skillnad från Dagens Nyhets recensent är Lasse Anrell i Aftonbladet inte road den 16 juni.
I en kort recension av fem olika elektroniska album av Kraftwerk, Jean-Michel Jarre, Yellow Magic Orchestra, Nick Mason och Sky konstaterar han ”Dom sysslar inte med musik utan med teknik. Dom sysslar inte med rock utan med (spel) teknik. Dom är kort sagt jävligt tråkiga” och avslutar ”Ge dom varsin magisk kub, istället. Då är dom åtminstone tysta”.
Ytterligare några veckor senare, den 8 juli 1981, skriver Lars Wallrup i Svenska Dagbladet och ger ”Computer World” en negativ jämförelse med en flipperhall.
”Ett besök på en medelmåttigt bestyckad flipperhall ger mer avancerade, ljudbaserade associationer än vad kraftverk (sic) åstadkommer. Det här är bara välkalkylerad, modern, discomusik.”
Gunnar Rehlin är fortfarande negativt inställd till bandet. I GT den 13 juli 1981 konstaterar han att ”lite passé känns det de sysslar med nu. Titellåten har ett visst sug, men därefter blir det mest tjatigt”.
I september 1981 publicerar Aftonbladet en helsida om Kraftwerk på de särskilda Ung-sidorna. Anders Hvidfeldt har rewritat en intervju med ”Ralf Hytter” (sic) ur den brittiska musiktidningen New Musical Express. Rubriken är ”Dataljudets fäder” och nedryckaren ”Nu spelar de på vanliga miniräknare!”. Första citatet lyder ”Vi är ljudarbetare, inte musiker”.
Tre dagar senare visar Expressens skivsida hur stort inflytande Kraftwerks musik har. Den används som jämförelseobjekt i två olika recensioner. Dels av Ultravox album ”Rage in Eden” (”Ultravox har slagit ihop Roxy Musics Hollywood-vision av Europa med Kraftwerks elektroniska disco.”) och dels av Peter Baumans ”Repeat Repeat” (”Här har [Robert Palmer] fått den gamla Tangerine Dreamarnen (sic) att låta som en sympatisk korsning av Kraftwerk ovh David Bowie.”).
1982
När rockåret 1981 ska sammanfattas den 3 januari i Göteborgsposten konstaterar Bert Gren att den romantiska syntrocken har varit den stora trenden på dansgolvet. Oväntat nog utser han Kraftwerk till en av de årets bästa utländska grupper. Men det är nog bara inom just den kategorin. Och han listar dem sist i listan. Bland övriga artister i listan finns Ultravox, Orchestral Manoeuvres In The Dark och Human League.
En vecka senare försöker Per Mortensen greppa vad som händer inom musiken. Där beskriver han Tyskland med något som liknar skräckblandad fascination.
”Kläd- och dansstilar, à la skinnklädd robot, kort hår, maskinrytmer och industriljud som musik ingår i mixen som framför allt Kraftwerk representerar.”
Enligt tv-tablåerna skulle ”den tyska gruppen Kraftwerk som för några år sedan var banbrytande på sitt område” delta i det direktsända tv-programmet Måndagsbörsen den 29 mars 1982. Men det blev aldrig så. I stället deltog Madhouse (Oklart om det är det Madhouse som Christian Falk var med i eller om det var ett annat band med samma namn.).
Jonas Kinde pratar positivt om Kraftwerk i en intervju med Bert Gren i Göteborgsposten den 27 november 1982: ”Den enda grupp som använder bara syntar jag tycker är bra är Kraftwerk. Det är ironi och humor!”
1983
I januari 1983 skriver tidningarna om Neil Youngs floppande elektroniska album ”Trans”. Lars Wallrup i Svenska Dagbladet skriver: ”Youngs maskinbetraktelser blir i sig inte med spännande än vad exempelvis Kraftwerk och likasinnade grupper format.”
Den 28 januari 1983 tar Per Mortensen ett stort grepp på den (väst)tyska rockmusiken. Där sammanfattar han Kraftwerks karriär till dess med: ”Kraftwerk övergav ju alltmer sina gripande samtidskommentarer av teknokratin, som man kan höra på Radio Activity eller Autobahn, och blev i stället ett datastyrd dansband att röra sig till som en robot.”
I maj 1983 hyllar Erik Hörnfeldt Africa Bambaata ”som är Bronx svar på Kraftwerk” när samlingsalbumet ”The Perfect Beat” släpps.
Från den här tiden dyker Kraftwerks namn mest upp i de olika brevvänsspalterna i tidningarna och postorderannonser.
1984
I Göteborgsposten fastslår Bert Gren den 11 juli att Kraftwerk har lagt av när han skriver om Alphavilles nya maxisingel ”Sounds like a melody”. Men det ryktet tillbakavisar snabbt den 18 juli i samma tidning: ”Däremot är ryktet om att energin helt gått ur Kraftwerk en aning överdrivet. I alla fall enligt skivbolaget, som påstår att gruppen inte splittrats, utan skalla släppa en ny LP i september …”
När Depeche Modes album ”Some Great Reward” släpps skriver Stefan Malmqvist i Svenska Dagbladet att ”I inledningslåten ’Something to do’ hörs tydliga ekon av Deutsche-Amerikanische Freudschaft och över hela plattan seglar så olika influenser som Kraftwerk och Fad Gadget.”
Följetongen om när Kraftwerk egentligen ska släppa sitt nästa album fortsätter i Göteborgsposten den 14 november. ”Kraftwerk lovar och lovar men den tyska syntgruppen släpper inga nya skivor – bara en ommixning av Tour de France. Fast nu rapporteras förstås en LP vara på gång …”
I GT skriver Maria Holmin den 18 december 1984: ”Alla som går och väntar på en ny LP med Kraftwerk lär få vänta ett tag till. De skulle egentligen släppt en LP nu i höst, men den kommer inte förrän i mars …”
1985
1985 börjar Kraftwerk-bootlegs också dyka upp i Dagens Nyheters småannonser.
1986
Först den 16 oktober publiceras en notis om Kraftwerk. Det är GT som skriver: ”Efter åratal av rykten och tystnad verkar det som om tyska syntrockarna Kraftwerk faktiskt är på gång med en alldeles ny LP. Den ska dock inte heta ’Techno Pop’ som tidigare nämnts utan titeln är ’Electric Café’.”
Den 3 november skriver Aftonbladet om Kraftwerks nya singel ”Musique non stop”. ”Den ultimata syntlåten, från det ultimata syntbandet. Garanterat rolig lyssning.” Den korta recensionen saknar underskrift med den är publicerad på Anders Hvidfeldts Pop-sida.
Jag hittar ingen recension av själva albumet i Aftonbladet men däremot utnämns de till, utifrån den översvallande hyllande singelrecensionen, det obegripliga Årets senila syntare på samma Anders Hvidfeldts sida Rock 86 den 12 december 1986.
Den 19 november 1986 kommer så den första recensionen av ”Electric Café”. Det är Bengt Ohlsson som under rubriken ”Rening för cyniker” skriver en recension i Dagens Nyheter som jag fortfarande inte riktigt vet om den är positiv eller inte.
”En Kratwerk-LP (sic) är ett vansinnigt reningsbad för varje cyniker på bättringsvägen.” Musiken beskrivs som ”olika popslingor som sedan hjälplöst passerar mellan olika stationer på det löpande bandet i dessa oförbätterligt elaka mäns fabrik, kläs av, upprepas i det oändliga, tvångssparas med telefonpip och datablurp, bespottas och förlöjligas. Men inte helt utan ömhet, förstås.”
Recensionen avslutas med att ”så länge Kraftwerk är så pass ensamma i sin sfär av elektroniska ironier kan ingen hejda mina hysteriska fnissningar.”
Måns Ivarssons recension i Expressen den 19 november 1986 är lättare att tolka.
”Det här är en av de mest extrema plattor jag hört. En mardrömslik konsert för telefon, flipperspel och kassaapparat. Det är billigare att lyssna i närmaste telefonlur.”
Skivan får en geting i betyg. En geting är lika med underkänd.
Bert Gren däremot hyllar albumet. I Göteborgsposten den 19 november skriver han bland annat att ”Det Kraftwerk är speciellt bra på är att låta musiken förbli enkel och luftig” och att ”Kraftwerks starkaste egenskap är en stor portion humor, som de odlar i både the Telephone Call, med sin lek med olika telefonljud och telefoniströster, och i Sexobject.”
Maria Holmin konstaterar i GT den 26 november att tiden har sprungit ifrån Kraftwerk. ”Det är knappast förvånande att deras första LP på fem år känns gammal redan när den är ny. En gång var de pionjärer inom syntmusiken, nu har deras efterföljare gått om dem.”
Stefan Malmqvist är inne på samma tema i Svenska Dagbladet den 28 november 1986. Han skriver bland annat att ”i deras fabrik är det mesta sig likt.”
Han konstaterar att ”’Electric Café’ är minst lika full av absurditeter och hyss som någon av deras tidigare skivor, det är bara det att sett med dagens ögon finns det andra som har kommit ännu längre.”
Efter ”Electric Café” släpper Kraftwerk inga fler album med ny musik.
Rättelse: Jag glömde helt bort ”Tour de France Soundtracks” som släpptes 2003. (Tack för påminnelsen, Lars Lövgren!) I mitt huvud hade det albumet förvandlats till en maxisingel och ett gäng remixar.
Samtidigt släpptes det albumet i en på alla sätt helt annan era så frågan är om det hade funkat att förlänga det här elvaårsperspektivet till nästan trettio år. Det kanske får bli en kommande artikel, från ”The Mix” till ”3-D The Catalogue”.
Tips: Missa inte Andréas Hagströms artikel Kraftwerk var alltid bättre förr från 2012.
Fram till och med slutet av maj 2020 går det att läsa alla digitaliserade dags- och kvällstidningar i Kungliga Bibliotekets tidningsarkiv oavsett var du befinner dig. Efter det kan du ta del av materialet på flera olika bibliotek i Sverige.