Month: April 2019

Där, under andra halvan av 1980-talet fanns det nog inget coolare. Vi spelade Mutant och Drakar och demoner. En av mina närmaste vänner slet under många år med att illustrera sitt eget Drakar och demoner-inspirerade rollspel. Filmen Willow kom i samma veva och vi såg om den igen och igen.

Utifrån var vi hotade av Allan Rubin och andra vuxna som inte ville förstå.

Sedan blev vi vuxna (läs började i gymnasiet), jag såg Blade Runner och Hellraiser och bytte ut hårdrocken mot depprocken och punken. Drakar och demoner ersattes av Kult.

Orvar Säfström och Jimmy Wilhelmsson såg tidigt att de gamla rollspelarna hade nått den nostalgiska åldern. Först gjorde de ett mastodontverk om Äventyrsspel 2015, med undertiteln Bland mutanter, drakar och demoner, och sedan följde de upp det med ett lika ingående verk om Mutants långa och vindlande historia, med undertiteln Minnen från den förbjudna zonen, som släpptes i slutet av 2018.

Själv köpte jag bara Äventyrsspel-boken, Mutan-boken läste jag på Serieteket nyligen.

Formatet är galet. Det känns mer Kickstarter-optimerat än läsanpassat. Jag undrar hur många som har köpt boken som verkligen har läst den. De borde haft en nivå på Kickstartern där det ingick ett läsbord med boken.

Men det är ju en klassisk coffee table-bok som man ska plocka upp och bläddra lite i, fastna vid någon bild och läsa på om just den delen av Äventyrsspels historia.

Ur en nostalgisynvinkel hade det varit intressant om de gått hela linan ut och gett ut böckerna som klassiska Äventyrsspel-produkter med häftade böcker i papplådor.

Äventyrsspel-boken är en rak oral history à la Please Kill Me, fast med mindre droger, sex och våld. Fördelen är att alla får komma till tals, men att det inte alltid blir en helt tydlig linje från citat-sjok till citat-sjok. Mutant-boken är mer en klassisk berättelse där ingen detalj är för liten och inget sidospår lämnas outforskat.

Samtidigt, eftersom mycket av Mutant-historien berättas i Äventyrsspels-boken måste Orvar och Jimmy grotta ner sig i detaljerna för att det ska finnas något nytt att skriva om.

När jag hade kommit igenom halva Mutant-boken kände jag, men nu har de ju snart gått igenom alla böcker?

Då påmindes jag om Mutant 2089, som var mitt Mutant även om jag aldrig förstod att den hette just Mutant 2089. Sedan följdes det av Mutant Rymd och Mutant Chronicles. Mutant Chronicles var alltid ett töntigt spel. Fast det var ju muterade kaniner också. Och spelkortsvågen ska vi inte tala om.

Det är förbluffande att i dag inse att nästan alla omslag var inköpta från grosshandlare i illustrationer. Så samtidigt som att många av Äventyrsspels spel skapades i ett samspel mellan texten och de egna illustrationerna var det som alla spelare såg först, och det som satte känslan för äventyren, en inköpt illustration som inte hade något med spelet att göra. Att både Mutant 2089 och Kult hade omslagsillustrationer som gjordes av sina respektive huvudtecknare var viktigt för att de skulle kännas som sammanhängande världar.

Kanske är det när Äventyrsspel ska lansera Drakar och Demoner Gigant på spelkongressen 1987 och lastbilen med de tryckta lådorna kör av vägen och de i sista minuten tvingas skapa improviserade speciallådor till en låtsad kongressupplaga som ett av de tidiga fröen till crowdfundingens värld av exklusiva artefakter planteras.

Det jag minns mest från mina tidiga rollspelsår är hur absurt mycket tid vi la på att skapa karaktärer och sedan slå upp tabeller för olika händelser.

En detalj som kan vara värd att notera är att de som jobbade på Äventyrsspel i princip var storebröder till spelarna. De gjorde lumpen när de flesta spelarna gick i mellan- och högstadiet.

En annan detalj är hur mycket grundregler, tilläggsregler, kampanjer och äventyr Äventyrsspel gav ut under en förhållandevis kort period. Jag är inte säker på att de hade lyckats med det i dag eftersom så mycket tid läggs ner på crowdfunding medan de då hade en fungerande butiksdistribution.

En tredje detalj, som kanske inte direkt är en detalj, är hur det här kanske är det mest gedigna materialet om en tid i svensk historia som det finns otroligt lite forskning om. Allt som skrevs i samtiden handlade om huruvida det var farligt eller inte men det finns ingen som med en historisk-sociologisk-vinkel har tagit sig an 1980- och 90-talets rollspelsvärld som till slut lyckades växa sig så stor att rollspelsförbundet Sverok blev Sveriges största ungdomsförbund.

Jag plöjde Ed Brubakers och Sean Phillips mastodontutgåva av The Sleeper. 720 sidor ultravåld, sex och dubbelagenter i en värld befolkad av övermänniskor.

Den här omnibus-volymen gavs ut 2013 och serien som sådan kom ut mellan 2002 och 2005, så inget kan rimligen räknas som spoilers.

Sleeper är en noir-serie om spioner, terrorister och dubbelagenter i utkanten av superhjälteserie Wildcats.

Holden Carver är en agent för den amerikanska spionorganisationen International Operations som blir beordrad av sin chef John Lynch att infiltrera den laboratorieframavlade superterroristen Taos superskurk-organisation. Holden stiger snabbt i organisationen men problemet är att hans chef på I.O. hamnar i koma och det finns ingen annan levande person som vet om att Holden är dubbelagent snarare än förrädare.

Ed Brubaker skriver en tät historia med många vändningar och Sean Phillips tecknar levande om än lite för skissartat ibland för min smak. Det är explosioner, starka kvinnor och actionfylld äventyr.

Ändå är jag lite besviken efter att ha läst klart Sleeper. Jag lämnar Holdens värld med en känsla av, var det här allt? Det är mycket men mest mer av samma. Och i efterordet skriver Ed Brubaker att redaktörerna på Vertigo inte lät honom avsluta serien efter den första planerade 12-nummers-serien eftersom den sålde för bra. Sleeper är tyvärr inget bra exempel på att more is more.

Ed har också en märklig tic i den första halvan av serien där varje kapitel inleds med en variation på ”Earlier that day…”. Till exempel ”But that’s all later. It really begins ten days ago at the Domino…”, ”And understanding what that means goes back to my original mission…” och ”Bangkok four years ago…”.

Männen ser ut som i en Mike Nomad och Steve Roper-serie och kvinnorna ser ut som i en Milo Manara-serie.

Sean Phillips jobbar väldigt spännande och filmiskt med att mixa utzoomade bilder med profilbilder, extrema närbilder och spännande kameravinklar, som får mig att tänka på Otto Hellers arbete med The Ipcress File.

Jag borde verkligen gilla det här. Ed Brubaker och Sean Phillips har gjort flera fantastiska serier på Image Comics. Framför allt Lovecraft-influerade noir-serien Fatale som utspelar sig i ett sjaskigt USA från 1930-talet till i dag. Även den serien utökades från en inledande 12-nummers-serie till 24 nummer. Men jag minns den som att just det långa tidsspannet som serien utspelade sig gjorde att den blev varierad och kändes fräsch.

Men gör som jag. Låna boken på Serieteket eller se om ditt eget bibliotek har det för utlåning. Jag skulle vilja hänvisa till att kolla på Libris men där hittar jag inte den här utgåvan, trots att Serietekets böcker ska finnas där.

HP Lovecraft hade sitt Arkham i Massachusetts. Stephen King har sitt Castle Rock i Maine. Dennis Gustafsson har sitt Helsingborg i Skåne.

Ja, jag vet. Jag är partisk. Jag kommer ju från Helsingborg. Så därför är det extra spännande med serier som utspelar i Helsingborg. Eller Hälsingborg som var stavningen som användes mellan 1912 och 1971.

Dennis Gustafsson har skapat åtta album i sin serie om privatdetektiven Viktor Kasparsson och hans möten med det okända och det övernaturliga. (Av en outgrundlig anledning börjar numreringen av hans album först med det andra albumet som då har nummer 1.)

Viktor Kasparsson-serien utspelar sig under mellankrigstiden och innehåller allt från spådomskonster, nazister och zombies till besatta människor, häxor och svenska kyrkans särskilda enhet mot mörkrets makters härjningar i landet.

Svenska Kyrkans underkansli Särskilda enheten, som är den fullständiga titeln, träder in som bundsförvanter i Viktor Kasparssons kamp mot ondskan i och med det nya albumet Fädrens synder. Med sin blandning av kartläggning av mystiska fenomen, obduktioner av zombies och vapenstrider med häxor blir de Viktor Kasparssons eget B.P.R.D. (Bureau for Paranormal Research and Defense i Mike Mignolas Hellboy-universum), även om de knappast skulle se sig som hans hantlangare.

Den här gruppen hoppas jag broderas ut mer i kommande album.

I Fädernas synder försöker Dennis knyta ihop berättelserna i alla de tidigare albumen i en (möjligt avslutande) volym. Det förekommer rikligt med fotnoter som pekar tillbaka till tidigare album.

Historien berättas i ett antal kapitel som jag inte tycker riktigt hänger ihop så väl som jag skulle önska. Det känns mer som att kapitlen finns för att de kommer från tidigare publiceringar i andra tidningar än av en strävan att berätta en historia på ett visst sätt. Men så vitt jag vet har de aldrig publicerats tidigare så det är bara min känsla.

Fädernas synder är, precis som tidigare album, utgiven i den stora storleken som de klassiska franskbelgiska serierna också var. Dennis tecknar mer som Tardi än Franquin. Det är grova teckningar som blir allt intensivare ju närmare seriens klimax vi kommer.

Ett nytt grepp för Dennis är att jobba med raster för att skapa texturer och djup i bilden. Jag gillar tekniken men tycker att han överutnyttjar den ibland. Särskilt när hela husfasader, inklusive fönster och dörrar, kan ha samma grova raster på sig.

I det här albumet har Dennis också jobbat med enstaka färger i varje ruta eller till och med över varje sida för att skapa en känsla, i stället än att jobba med flera färger för att skapa ett mer realistiskt resultat, som det var i tidigare album. Eftersom i alla fall jag scannar av serier och läser ihop flera rutor snabbt tror jag att den här tekniken kan ge en starkare känsla för läsaren.

Det har varit en lång resa. Redan 2012 publicerade tidningen Utopi det första kapitlet i Vei. Nu har den avslutande boken släppts på Kartago förlag.

Det är en episk resa full av myter, gudar, död och kärlek.

Vei är en människa med jättars blod i sina ådror. Hon är uppfostrad med ett enda mål. Att en dag slåss mot asarnas utmanare i meistarleikir. En regelbundet återkommande envig mellan jättarna och asarnas kämpar. Ännu så länge har asarna vunnit alla tvekamper.

I den andra boken är det många trådar i berättelsen som ska knytas ihop. Hur ska det gå för Vei i kampen mot asarnas kämpar? Går det att lita på Lokes dubbelspel? Hur ska det gå för kärleken mellan Vei och asakrigaren Dal? Ska asarnas herre Oden eller jättarnas drottning Gillingur regera över Midgård?

Även om kärnan i Vei är en episk envig mellan gudarnas kämpar är de enskilda striderna inte centrala för berättelsen, vilket illustreras i början av andra boken när en massa strider visas i snabba vinjetter.

Det märks också hur Vei har påverkats av all denna död hon tvingas delta i och bevittna. Efter första bokens ständigt stegrande framgångssaga för Vei måste det komma ett fall.

Ska hon lyckas resa sig igen?

På omslaget till nummer 6, juni 2012, står det i stora bokstäver ”Vei – Premiär för Karl Johnssons fornnordiska fantasyepos”. Som de noterar i slutet av bok ett var Sara Bergmark Elfgren enbart inbjuden som redaktör när serien skapades. Men det blev snabbt ett mer intensivt samarbete där Sara tog över manus.

Saras manus karakteriseras av att alla karaktärerna har tydliga egna röster, de blir mänskliga kan man säga, och att varje kapitel bygger upp mot ett tydligt klimax som får läsaren att hela tiden vända blad för att se vad som kommer hända. Och ett högre betyg finns nog inte för en äventyrsberättelse.

För varje nytt kapitel som publicerades i Utopi så förfinades Karls teckningar från en nästan skissartad kvalitet till de självsäkra linjer som karakteriserar berättelsen. Han har alltid lyckats skapa gestalter med djup.

I den nya boken har Karl ännu fler sidor på sig att variera sitt bildberättande med spännande vinklar, filmiskt bildberättande med rutor i rutor eller karaktärer som rör sig över uppslagen.

Trots att det är en storslagen berättelse lyckas Sara och Karl förankra den i Veis perspektiv vilket gör att den går att relatera till hela tiden. Slutet på berättelsen är väldigt fint berättad och skapar en bra plats att landa på vare sig man har följt den de senaste sju åren eller om man har sträckläst den nu.

När jag plockar fram mina gamla exemplar av tidningen Utopi inser jag att jättarna dyker upp redan på omslaget till den första numret från 2011. Då som illustration till utopisternas manifest som lovar att i den episka eskapismen finns en annan värld. En gränslös värld. Även om Utopi gick under är det ett arv som Vei förvaltar väl.