Categories
Litteratur

Ziggy Says: Tre fascinerande experiment med digital skönlitteratur

Det här inlägget publicerades ursprungligen på ziggysays.com.

Nästa vecka ska jag delta på konferensen ReadMe Lund och prata om aktuella e-bokstrender (Hoppas vi ses där!). Inför konferensen ska vi i dag titta på tre fascinerande experiment att skapa nya sätt att publicera skönlitteratur.

2010 drog författaren Neal Stephenson igång projektet ”The Mongoliad”. Tillsammans med flera andra författare hade han en idé om att skapa en sammanhållen berättelse om en alternativ medeltid. Berättelsen publicerades regelbundet i kapitelformat på en sajt där läsarna betalade en prenumerationsavgift för att inte bara läsa historien utan även ta del av en wiki men framför allt för att delta i ett forum där kommande kapitel diskuterades. Det gick även att läsa berättelsen i mobilappar. Den ursprungliga berättelsen har nu publicerats i tryckt form men det fortsätter publiceras noveller skrivna av fans via Kindle Worldsoch den övergripande fiktiva världen ”The Foreworld Saga” som ”The Mongoliad” ingår i använder just nu serietidningar för att berätta nya historier.

Neal Stephenson gick vidare och försökte skapa världshistoriens mest autentiska svärdspel. Det Kickstarter-finansierade projektet har dock tyvärr gått i stå.

Två år innan ”The Mongoliad” gjorde bokförlaget Penguin Books ett mycket snyggt experiment med ”We Tell Stories”. På ”We Tell Stories” publicerade Penguin sex berättelser baserade på klassiska Penguin-böcker av sex författare (Charles Cumming, Toby Litt, Kevin Brooks, Nicci French, Matt Mason och Mohsin Hamid). Varje berättelse hade sin egen digitala form, ”The 21 Steps” berättades till exempel i en Google Map, ”Slice” i form av fyra parallella bloggar och Twitterkonton som uppdaterades i realtid och ”The (Former) General” publicerades som en grafisk Choose Your Own Adventure-novell.

”Shadow Unit” lanserades samma år (2008) som ”We Tell Stories”. ”Shadow Unit” är ett storskaligt polisäventyr med fantastik-inslag skrivet av flera författare tillsammans, bland andra Elizabeth Bear och Emma Bull. Formatet är inspirerat av tv-serier där varje novell är ett avsnitt och den övergripande berättelsen är indelad i säsonger. Kopplat till berättelsen finns en wiki och det går att följa ett antal av karaktärerna på bloggtjänsten Livejournal.

En analog bonus: 2011 samarbetade framtidskonsulterna Berg (som var med och tog fram Mag+ åt Bonnier) med författaren Warren Ellis för att ta fram en ny sorts serieberättelse. Resultatet var SVK där delar av serien trycktes med osynligt bläck. Så tillsammans med serietidningen fick läsaren även en speciallampa med UV-ljus som gjorde att den osynliga texten framträdde. Den osynliga skriften användes för att visa hur huvudpersonen kunde läsa andras tankar.

Och ett aktuellt digitalt lästips: Just nu har jag fastnat i den fantastiska postapokalyptiska serien ”Stand Still. Stay Silent” av Minna Sundberg. Just nu växer berättelsen fram här.

Categories
Journalistik

Ziggy Says: Ny rapport om framtidens webbjournalistik

Det här inlägget publicerades ursprungligen på ziggysays.com.

Förvånansvärt länge var webbjournalistik på de flesta tidningar detsamma som pappersjournalistik, enda skillnaden var att den fanns på nätet. En av de nya former av journalistik som har sitt ursprung på nätet är livebloggar. Nu har Karin O’Mahoney, min gamla kollega från SvD.se, skrivit rapporten As it Happens – How live news blogs work and their future om formatet för brittiska medieinstitutionen Polis.

Livebloggar är unika för mediet tack vare några olika aspekter: informationen uppdateras i realtid och tidsstämplas, informationen hämtas från flera olika källor (andra nyhetssajter, sociala medier, tv, radio osv), det inkluderar läsarna direkt och det sparas lätt sökbart på tidningens sajt.

The Guardian började liveblogga 1999 men då enbart om sport. Först 2005 använde de livebloggar i ett nyhetsskede, under bombattackerna i London. På The Guardian har livebloggar flera hundra procent fler läsare än vanliga nyhetsartiklar i samma ämne. Karin O’Mahoney använder just Guardian och Aftonbladet som exempel i sin rapport om var liveblogging befinner sig i dag och hur dess framtid ser ut.

Den stora fördelen med livebloggar är att det snabbt och enkelt går att presentera den senaste informationen i ett nyhetsskede eller ett sportsammanhang. Det stora problemet som många journalister jobbar med är naturligtvis samtidigt att det är så lätt att presentera information som redaktionen inte har hunnit verifiera ännu, något som Karin O’Mahoney tar upp mer noggrant i rapporten.

Twitter är ett annat medie som många journalister använder sig av bland annat för att det är så lätt att snabbt sprida information till många människor. Därför har flera livebloggingverktyg byggt in möjligheten att automatiskt hämta in inlägg från specifika användare under kontrollerade former så att material som annars bara skulle hamna på Twitter även kan bli en del i tidningens livebevakning.

En nyhetssajt som nämns i rapporten som har hämtat inspiration både från livebloggar och Twitter för hur en nyhetsstartsida kan presenteras är ITV News som presenterar alla nyheter i en ständigt uppdaterad liveström.

Min önskan är att nästa steg i webbifieringen av nyheter är att någon äntligen tar tag och wikifierar nyhetsartiklar. Det är bra för klicken att ha många artiklar om samma ämne men ur ett läsarperspektiv är det rätt värdelöst att det inte finns ordentliga uppdaterade artiklar som innehåller de viktigaste händelserna i ett nyhetsskede på ett samlat vis med länkar ut till all relevant information. Nackdelen med livebloggar i det här sammanhanget är att de är i fel tidsordning och blandar viktig information med mindre viktig och verifierad information med overifierad. (Påmindes om att jag skrev mer om det här med wikifiering av nyheter för några år sedan.)

Ladda ner och läs rapporten i pdf-format här.