Innan årets upplaga av Stockholm filmfestival var jag orolig att det här skulle bli ett mellanår, men jag passade ändå på att köpa ett gäng biljetter. Här är resultatet. En hel del var mycket bättre än jag har hoppats på – annat var riktigt dåligt.
❭ ❭ ❭
50/50
Festivalens absolut bästa film. En cancer-bromance som lyckas framkalla skratt lika väl som tårar.
Det här med att skapa berättelser där tittaren ska skratta åt hemska saker kan ju lätt bli misslyckat, men här görs det med fingertoppskänsla och de får en att skratta samtidigt som man gråter.
Med en inkännande blick skildrar Joseph Gordon-Levitt och Seth Rogen relationen mellan två vänner när en av dem drabbas av en dödlig cancer (filmtiteln kommer från att han har 50 procent chans att överleva).
Filmen gestaltar väl bromance-generationens undvikande av allvar. Runt radarparets vardagliga häng kretsar föräldrarna, flickvännen och terapeuten på omloppsbanor som sällan korsas.
Anjelica Huston gör en lysande återhållen roll som matriarken som försöker få kontakt med sin son.
9/10
| The Daily Show With Jon Stewart | Mon – Thurs 11p / 10c | |||
| Seth Rogen | ||||
|
||||
❭ ❭ ❭
Tinker, Tailor, Soldier, Spy
Daniel Alfredson har skapat en tät och tonsäker skildring av ett grått och smutsigt kallt krig.
I täten av en stjärnspäckad skådespelartrupp ståtar Gary Oldman som spelar en avpolleterad brittisk spion i en lysande lågmäld roll. Han dras in i en utredning av den egna ledningen. Vilka kan han lita på? Vilka spelar ett dubbelspel? Det finns hela tiden en återhållen spänning under ytan som hotar att explodera.
Fotot är vackert med många snygga inramningar. Framförallt i en scen där vi följer ett samtal mellan två män som sitter inne i en ljudisolerad kub och syns genom vars ett fönster.
8/10
❭ ❭ ❭
Drive
Pusher var stor. Bleeder har fortfarande en av de bästa soundtracks jag vet. Sedan tappade jag bort Nicolas Winding Refn, även om jag naturligtvis har sett hans Miss Marple-avsnitt.
Drive är en film jag är djupt splittrad om. Å ena sidan är det många vackra bilder (jag gillar särskilt kameraflygningarna över Los Angeles vägsystem) och ett soundtrack med tunga syntar och övertydliga låttexter, å andra sidan är det en förutsägbar berättelse med en tom hjälte. Ryan Gosling är en tystlåten modern cowboy som visar vad han kan bakom ratten och glömmer bort att det bara kan gå illa när man blandar in känslor. Han är en liten pojke som förläst sig om riddare.
På traditionellt Nicolas Winding Refn-vis innehåller filmen brutalt våld. Det kommer hastigt och är upprörande i sin brutalitet. Men till skillnad från många liknande filmer är våldet otäckt och motbjudande.
8/10
❭ ❭ ❭
Hell
Hell är The Road på tyska med ett dovare happy end.
Miljön har gått åt helvete – solskenet bränner jorden och huden, temperaturen har skenat och naturen är förkolnad.
Två syskon är på väg mot bergen med en man med bil. På en övergiven bensinstation plockar de upp en överlevande som först försöker stjäla deras packning.
Hell betyder ljust på tyska men har naturligtvis även en mycket passande engelsk betydelse.
Det är smutsiga, skakande och klaustrofobiska bilder.
Genuint obehagligt.
8/10
❭ ❭ ❭
Carré Blanc
Så här skulle det nog se ut om Roy Andersson började göra dystopisk science fiction, även om man kanske kan argumentera för att han redan gör det.
Statiska grafiskt vackra tablåer i en kall och känslolös värld av betong filmas med stillastående kameror. Det är ett mörker som trycker på och skapar en klaustrofobisk känsla och fokuserar blicken på kontrahenterna. Filmen är otroligt vackert ljussatt och filmat.
Människorna är fast i ett samhälle som präglas av Kafka-liknande uppdrag och vidrag brutalitet – för att man kan, för att man vill, för att man ska. Överallt hänger jättehögtalare som oavbrutet spelar muzak uppblandat med uppmaningar till befolkningen att fortplanta sig.
Filmen handlar om hur vi internaliserar byråkrati och förtryck. Hur vi omärkligt nöts ner och blir något annat än vi vill. Den monumentala modernistiska betongbrutalismen och de öde vägarna gestaltar den kyla och de murar som filmens gestalter byggt upp inuti i sig.
8/10
❭ ❭ ❭
The Guard
The Guard är en svart komedi om en rasistisk korrumperad snut och filosofiska knarksmugglare.
Det är vackert med ett western-soundtrack till den avslutande uppgörelsen.
Tyvärr drabbades visningen av en finsk-svensk översättning under all kritik.
7/10
❭ ❭ ❭
Corman’s World: Exploits of a Hollywood Rebel
Do it yourself! Det här är en dokumentär om en man som gjorde punkfilm innan punken fanns.
Snabbt, rått och oberoende. Väldigt populistiskt med filmer som går rakt på sak och hellre smäller av en explosion för mycket för säkerhets skull. Han börjar från botten och gör de billigaste filmer han kan för att någon ska våga distribuera dem. Efterhand höjs budgeten i takt med att filmerna spelar in sina pengar. När bolaget sedan vägrar låta honom göra som han vill väljer han hellre att hoppa av och börja från början än att stanna kvar.
Det är imponerande att se hur många som inlett sin karriär hos Corman – Jack Nickolson, Ron Howard, Peter Fonda, Dennis Hopper osv.
Dokumentären beskriver det som att Steven Spielberg och George Lucas dödar Cormans karriär när Hajen och Stjärnornas krig blir enorma publiksuccéer. Plötsligt har storbolagen lärt sig göra och distribuera Cormans filmer men med en mångdubbelt högre budget.
6/10
❭ ❭ ❭
Innocent Saturday
Fokus är konsekvent fel genom hela filmen. Det som om de lagt till skak i efterbearbetningen.
Nära, klaustrofobiska bilder skapar täthet men blir på gränsen till parodiskt långa stycken när vi bara får se nackar på folk som går bort eller armar som svänger.
Livet går vidare mitt i katastrofen. Bröllopsdansen bara fortsätter denna lediga söndag.
Innocent Saturday skildrar döden för ett system där allt är bra eftersom överheten har bestämt att det är bra.
6/10
❭ ❭ ❭
George Harrison: Living in the Material World
Det är imponerande klippt med många spännande filmklipp.
De nya intervjuerna med Ringo Starr och Paul McCartney är intressanta och filmen är oväntat öppen med George Harrisons narkotikamissbruk och otrohet. Samtidigt är hans sista fru medproducent till filmen och man kan inte låta bli att undra om det är anledningen till att en del kontroverser hoppas över.
För den som redan har sett allt om Beatles och George Harrison ger nog inte den här filmen särskilt mycket men när filmen, med allra största säkerhet, klipps om till en tv-dokumentär i flera delar ger det här en bra bild av både mannen George Harrison och bandet The Beatles.
6/10
❭ ❭ ❭
Coriolanus
Krig är helvete och politik är vidrigt.
Coriolanus är Ralph Fiennes film. Alla andra skådespelare är småstjärnor som snurrar runt denna rasande man. De enda som kan konkurrera är lysande Brian Cox och glödande Vanessa Redgrave.
Filmen baserar sig på en pjäs av Shakespeare och gör som Romeo + Juliet och placerar berättelsen i ett nutida Rom, som ser ut som en blandning av krigen i Balkan och det forna Sovjetimperiet, men behåller språket.
Allt är väldigt välgjort men särskilt krigsscenerna imponerar med sin tystlåtna brutalitet.
5/10
❭ ❭ ❭
The Innkeepers
Jag vet inte varför jag köpte biljett till den vär filmen egentligen. Jag klarar ju inte av sånt här egentligen. Jag skyller på hänvisningen till Ghostbusters i festivalprogrammet.
Det här är en klassisk smygskräckis som handlar om två hotellanställda som jobbar sista helgen på hotellet innan det stängs. Nu har de sin sista chans att dokumentera spöket efter den första ägarens fru.
Efter mycket lättande skratt blir det otäckare och den kvinnliga huvudrollen faller ner i en spiral av kaos och besatthet.
5/10
❭ ❭ ❭
Magic Valley
Magic Valley skildrar en dag på den amerikanska obygden. Det är en film om döden och livets förgänglighet som är mer en upplevelse än en film (utan att vara en konstfilm).
Filmens starka sida är dess vackra scener med ett magiskt ljus.
Stabila skådespelarinsatser.
5/10
❭ ❭ ❭
Beats, Rhymes and Life
Det här börjar som en vanlig musikdokumentär där vi får se bandets start i Bronx, deras genombrott med Can I Kick It? och Native Tongues-kollektivet, men tar snart en mer personlig vändning med Phife Dawgs diabetesrelaterade problem och bandets interna stridigheter.
5/10
❭ ❭ ❭
This Must be the Place
En gammal popstjärna sitter hemma i sitt brittiska slott och tycker synd om sig och lever ett tantpensionärsliv. Överallt drar han shoppingvagnen efter sig.
Huvudrollen i This Must be the Place innehas av en Ozzy-skröplig Robert Smith gestaltad av Sean Penn. Filmen bygger på en kontrastbaserad humor – titta vad roligt när vi placerar den här udda fågeln i de här normala skeendena. Handlingen innehåller tillräckligt många vändningar och händelser för flera filmer.
Efter diverse förvecklingar i sitt närmaste köpcenter tar han båten över till USA där hans far ligger på dödsbädden. Därefter följer en roadmovie där Ozzy/Robert Smith/Sean Penn träffar bland andra David Byrne, som gjort filmens soundtrack (även om gamla Talking Heads-låten This Must be the Place lyser starkast), och fuskar i pingis på en diner under jakten på den gamla lägervakt som förnedrade hans judiska pappa i ett koncentrationsläger under andra världskriget.
Som sagt, filmen samlar fler delar en den kan hantera.
Sean Penn gör en stark skådespelarprestation och får jobba mycket med musklerna i ansiktet. Egentligen gör alla skådespelare bra ifrån sig men alla, exakt alla, är klichéer.
Allt är finstämt, poetiskt och lååångsamt – långtråkigt. Kanske filmen funkar bättre om man är stenad.
Det är jättefina kameraåkningar, landskap och scener, men allt går som i sirap. Filmen är alldeles för lång med otaliga sidohandlingar som obarmhärtigt lämnas i sticket, samtidigt som jag inte är särskilt intresserad av att veta vad som händer. Det är för många filmer i en.
Tack och lov bryts monotonin upp av enstaka kaskader humor.
4/10
❭ ❭ ❭
The Woods
Vad händer om några 20-nånting hipsters ur den ADD-drabbade Facebook-generationen flyttar ut i skogen och startar ett kollektiv? Kanske det här.
Neonklädda neohippies inreder en surrealistisk bostad för sig ute i skogen med uppstoppade djur, eluttag i träden, upphängda tv-apparater och kylskåp i mossan. Sedan proppar de i sig kopiösa mängder godis och läsk och lever sin barndoms drömsommar med nakenbad, färgkrig, ponnyridning och karaokekvällar under en bar himmel.
Deras första nederlag är när deras Wikipediasida raderas men de får åtminstone tusentals följare på Twitter.
En ung regissör har filmat sina vänner i neonfärgade kläder med en modern kamerablick – kort skärpedjup, handhållen, närmast dokumentär, kamera, naturfärger och stämningsbilder i motljus.
Ledaren uppeldar kollektivmedlemmarna med pseudodjupa kvasirevolutionära haranger och fanzinepoesi.
Filmen är alldeles för lång och innehåller många poänglösa men både konstnärliga och humoristiska scener. Historien är förutsägbar även om orsaken till kollektivets kollaps är mer monumental är jag förväntade mig.
När katastrofen är här står vi handfallna och försöker spetsa fisk med skaftet till sopborsten.
4/10
❭ ❭ ❭
Beyond the Black Rainbow
Beyond the Black Rainbow ser ut som att någon gjort en film av de mer psykedeliska delarna av 2001 och Logans’ Run och slungat ut resultatet i tidsrymden så att den får premiär i dag i stället, komplett med brus, överdrivet stora rullbytesmarkeringar och filmslitage. Färgskala går i orange, brunt, rött och vitt och svart. Mycket murriga toner och förstörda färgbalanser med tjock av rött, grönt eller sjukligt grönt.
Filmen utspelar sig på ett 80-talsretrofuturistiskt forskningslaboratorium med rött ljus, plastväggar, dörrar som åker in i väggarna med en tryckning på en touchknapp och vägghängda sängar.
Forskningsledaren ser ut som Christian Bale i American Psycho och försöker tränga innanför skalet på en tystlåten kvinnlig patient.
Filmens premisser, vetenskapligt experiment som degenererat, luktar framtidsthriller från 80-talet, á la Altered States eller Brainstorms Soundtracket är också vintage 80-tal med feta syntar som påminner om bland annat Flykten från New York och Blade Runner (Jag tror även de samplat det mekaniska zoom-ljudet från den sistnämnda filmen vid ett tillfälle.).
Rullen inleds med kort presentationsfilm från Arboria Institutet som inte når upp till Dharma Initiative-nivåer men ändå är bland det bästa med hela filmen.
Majoriteten av speltiden är det mer av en upplevelse än en film (man ska nog inte se den hög för då lär man nog bara bli paranoid) och när man väl förlikat sig med den upplevelsen blir filmen helt plötsligt mot slutet något mycket mer alldagligt och ointressant. Det är som om plötsligt inser stt det behövs handling, någon dialog bjuds det däremot inte på.
Det här är en film som inte vet vad den vill vara.
Ett kreativt misslyckande.
4/10
❭ ❭ ❭
Hara-Kiri: Death of a Samurai
Hara-Kiri är långsam och tråkigt. Förutsägbar. En snygg men poänglös 3d-film.
Förvånansvärt oblodigt.
En total feelbad-film.
4/10
❭ ❭ ❭
All Your Dead Ones
En colombiansk bonde hittar på valdagen ett femtiotal döda i sin majsåker. Han beger sig i till stan och, trots en rädsla att blanda sig i farliga händelser, försöker rapportera massakern.
Vi kan kalla det här en meditation över döden och livets låga värde. Det är också en skildring av en verklighet där ingen vill ta ansvar, ingen vill göra något som de högre upp i hierarkin kan krisera, ingen vill sitta med Svarte Petter.
Vad det är är långsamt och frustrerande.
Här finns material för en kortfilm. Men med hjälp av långa pauser och ängsliga blickar förlängs berättelsen till långfilmsformat.
Det blir en intressant dynamik tack vare den lilla skådespelartruppen, som alla spelar väl, och miljön blir pressande klaustrofobisk trots att de befinner sig utomhus på en åker.
Filmen rymmer en del absurdistisk humor och surrealistiska scener som bryter av stirrduellerna men det räcker inte.
Frustrerande.
Jag vet inte om det här var en pjäs från början, den lilla skådespelartruppen och de fåtaliga scenplatserns tyder på det, men det här är första gången jag sett skådespelarna buga för publiken under eftertexterna.
3/10
❭ ❭ ❭
The Sword Identity
Fint foto. Nedtonade dova naturfärger. Och det är också allt som är bra.
Majoriteten av svärdsstriderna sker vid sidan om kameran. De strider man får se är barnsligt pinsamma. Särskilt slutstriden är plågsam att se. Två kombattanter cirklar spattigt omkring varandra och försöker i det längsta undvika att träffa varandra. Andra gånger ser det mest ut som att skådisarna fått lov att hitta på sina egna rörelser – medan kameran rullar.
Kalkonartade strategier där de upprepar samma attack gång efter annan trots att de inte lyckas.
Ickeexisterande motiveringar för karaktärerna att hjälpa huvudpersonen.
Publiken skrattade flera gånger. Åt filmen, inte med den.
Tunn berättelse, dåliga strider, plågsamt långsamt. Ett misslyckande på alla plan. Parodiskt.
2/10
❭ ❭ ❭
Stockholms bästa – och sämsta – biosalonger
- Skandia: Stockholms bästa biosalong – Balkongen! Kungalogerna! Enkelsäten längs sidorna! Konsten!
- Klarabiografen: Stockholms bästa salong i sin klass. Utmärkt lutning, utmärkt avstånd från duk till första raden, sköna stolar, bra benutrymme.
- Grand 1: Bra om du får plats på avskiljda raden i mitten av salongen, vacker stjärnhimmel.
- Filmhuset Victor: Exemplarisk lutning, läderstolar var säkert coolt på 80-talet, i dag är de bara obekväma.
- Victoria 2: Bra lutning, hyfsat benutrymme.
- Bio Rio: Bra benutrymme, dålig lutning kompenseras med hög duk = inte bra för första raderna. Obekväma stolar.
- Sture 1: Stockholms konstigaste salong. Helt platt sittning nere i en gryta med duken galet högt upp, ok benutrymme, gamla stolar.
- Zita 2+3: Fasansfullt. Små salonger, små dukar, knarrande bänkar, kort benutrymme.