Det här inlägget publicerades ursprungligen på SvD.se.
Vad ska hända med våra bloggar, Facebook-konton, mejlhistorik när vi dör? Det var utan tvekan den bästa diskussionen på helgens webbcamp på Tjärö.
Utifrån ett antal reella exempel på bland annat släktingar som försvunnit i samband med tsunamin diskuterade ett tjugotal deltagare detta under ledning av Mikael Gunnarsson på Netport.
Hur gör vi när släkt eller vänner försvinner och/eller dör?
Släkt och vänner vet inte:
- vilka lösenord du har,
- alla webbtjänster du använt,
- vilket företag som ska ha pengar för dina domänadresser och/eller sajtutrymme,
- vilka delar av ditt digitala liv du vill spara till eftervärlden.
Det blir viktiga delar att berätta om i våra digitala arv.
Annars kommer vi se fler konflikter mellan de som vill kunna fortsätta kommunicera med din digitala avatar på Facebook eller i din blogg och de som vill att all digital närvaro ska avslutas tillsammans med dig.
Men hur länge ska vi spara bloggar, domäner och annat? Under en sorgeperiod (och hur lång är en sådan egentligen?), under en längre period, för evigt? Och om vi ska spara det för evigt, hur ser vi till att materialet är läsbart genom åren? Om vi har lärt oss något av nätets korta historia är det att allt under huven är föränderligt.
Men varför vill en del av oss spara våra digitala liv? För att vi vill leva för evigt? För en del är det säkert så. Och det behöver ju inte vara något fel. För andra handlar det säkert mer om att vi vill att våra eventuella efterlevande ska kunna ta del av våra tankar och viktiga skeenden i livet, på samma sätt som vi kunnat göra det med hjälp av släktens bevarade pappersbrev och -foton från flera generationer tillbaka.
Men då dyker en svår fråga upp. Ska vi spara allt eller bara det viktigaste? Och hur väljer vi då ut det viktigaste? Flickr-bilder med flest favoritmärkningar? Men de kanske inte är relevanta för mitt liv trots att det är bra bilder. Och hur ser vi till att de är läsbara om tre generationer? Måste allt göras analogt för att kunna säkras? Eller finns det utrymme för ett företag som lagrar ditt digitala arv och gör det sökbart för dina släktingar.
Den viktigaste lärdomen jag tog med mig från diskussionen är vikten av att i första hand berätta för släkt eller vänner vad jag vill att de ska göra med mitt digitala arv och i andra hand att se till att någon har alla mina inloggningsuppgifter i tryggt förvar. Se där en affärsmöjlighet för en driftig entreprenör.
Fler som har skrivit utifrån den här diskussionen:
